Ältar och fastnar i personer

Jag är så himla trött på min hjärnas ickeförmåga att fungera konstruktivt. Jag har i flera år "hakat" upp mig på en person som lekt med mig som om jag vore en nickedocka utan stolthet och trots att jag någonstans inuti är medveten om att jag blivit utnyttjad och väldigt dåligt behandlad, så är det som om jag inte kan släppa personen ur tankarna.

Det här gör mig helt förtvivlad. Jag har missat flera chanser till kärlek för att jag hakat upp mig på honom och för att han liksom etsats sig fast i mitt undermedvetna. Det kan gå långa perioder utan att vi hörs och sen helt plötsligt dyker han upp som "gubben i lådan" och jag trillar dit igen och har ingen som helst självbevarelsedrift eller förmåga att fly från faran.

Jag har läst om anknytningsmodeller, gått i terapi, läst självhjälpsböcker, pratat sönder kompisar och ältat detta väldigt lång tid och det känns helt omöjligt att släppa. Jag river upp såret om och om igen.

Är det någon som känt samma och vet vad det beror på och hur man tar sig ur det? Jag vill vara lycklig och bli förälskad på nytt men det känns som om jag ägnar mig åt något slags självplågeri. Eftersom det känns som om det är något slags psykologiskt feltänk att jag fastnar såhär skriver jag här istället för i relationsforat. Kan tillägga att jag tenderar att ha en del "tvångstankar" så vet inte om det kanske kan påverka även relationer...

Är han medveten om hur han påverkar dig?
Det bästa är nog att ni helt bryter kontakten.

Mer eller mindre.
Vi har ingen kontakt sen ett tag tillbaka. Men jag tänker ändå på honom.

Jag tar itu med en liknande situation. Jag bröt kontakten helt även fast hela jag skrek efter personen.
Läs lite om detta: https://psychcentral.com/lib/symptoms-of-codependency/

Kanske känner du igen dig och ger dig mer klarhet.

Lägg ner att försöka hitta en strategi hur du ska finna något hat eller så.

Det du kan göra är att fundera på vad som faktiskt var bra och om det finns något att ta vara på till en ny relation med någon annan person.
Du bör nog fokusera på dina egna känslor och personlighet som inte är kopplat till relationer, inte försöka hitta någon som förstår dig.

Det hade kunnat vara jag som skrev det där. Jag har inga känslor för personen ifråga nu och det är tveksamt om jag någonsin hade, men ändå påverkar han mig otroligt mkt. Jag har dejtat andra efter honom och har varit riktigt kär. Det var jag då inte i honom när man jämför.
Men kan konstatera bara att jag har samma tendenser du beskriver- fastnar i personer som man själv vet inte är bra för en. Men man kan inte bryta.

Så jag vet hur det är. Har dock inte några tips på hur du ska ändra ditt beteende. Jag tror man måste vilja bryta och sen bestämma sig för att göra det bara. Oåterkalleligt. Ignorera när han dyker upp, inte svara. Till slut tröttnar han väl. Tänker att det handlar om att han har bekräftelsebehov och får det uppfyllt av dig när han inte får det på annat håll.
Man kommer inte ångra sig att man "tar bort" personen ur sitt liv, vilket ofta är en ångesttanke jag får. Men sen går tiden och man saknar dem inte.

Du har insikten om hur dåligt han får dig att må. Kanske kan testa använda den känslan och förmodligen även en ilska att han behandlar dig så här- jobba utifrån den.
Ja jag vet inte, det är jättesvårt.

Lycka till och hoppas han slutar att gissla dig! <3

Tack för länken. Det var tyvärr mycket som stämde in på mig där. Kan tänka mig att en viss personlighetstyp dras till personer med codrpendency också.

Har försökt det, frambringa ilska, hat, etc men det verkar inte finnas inom mig kopplat till honom. Väldigt konstigt med tanke på vad han gjort.

Han sårade mig totalt så jag gjorde en drastisk men välövervägd grej för att markera för honom att jag inte orkar mer. Det slutade med att han blockerade mig och inte har hört av sig mer. Jag tänkte att om han hatar mig så kanske jag slipper hantera att han kommer tillbaka, när jag inte kan förmå mig själv att hantera det på ett konstruktivt sätt.

Nu har jag dock dåligt samvete för att jag medvetet sårat honom och gjort det svårt för honom, trots att han inte verkar ha brytt sig om att han sårat mig kontinuerligt.

Jag tycker det är svårt att vara arg eller avsky honom tyvärr.

Det är mer konstigt att du tror att det skulle vara lösningen att frambringa ilska och hat.

Jag har inte sagt att det är lösningen. Däremot ett sätt att se klart på hans handlingar och därmed kunna gå vidare. Eftersom du inte har en aning om vad som hänt tycker jag att det är konstigt att du ens uttalar dig om det är ”mer konstigt” än något annat.

Du har fortfarande samma fokus på tala om hur dålig killen var och ältar det dåliga.
Du gav mig dessutom endast respons på det jag sa du ska lägga ner, med att du har försökt men du har det inte i dig.

Kolla vad du skrev i andra inlägg.


Du fortsätter precis på samma spår att prata om hur du känner, att du har svårt att vara arg eller att avsky.
Ifall du tycker om något så tycker du om det, tror du rökare slutar röka när de hör hur jävla mycket som helst om lungcancer, dålig sperma, dålig hälsa generellt, dålig kondition , dåligt bla bla... Folk fortsätter röka ändå.

Det är när det kommer alternativ som gör det möjligt att gå vidare, du kan inte bara tro att du kan hata och må bättre om det inte finns något annat att se efter.
Så jag sa du kan ta det positiva ur relationen och tänka vad som faktiskt var det du gillade, sen använda de som en guide för att hitta något bättre.

Det kräver att du analyserar dig själv, se hur du faktiskt fungerar med vad du dras till.
Förmodligen är det inte att du dras till det som var dåligt utan att det fanns något som tog bort tomhet, en sida hos honom som få kanske har.