Citat:
Ursprungligen postat av
oyto
Jag tror du använder orden fel här. Är det en skeptisk utgångspunkt eller bevisbar fakta och metod att tillskriva OU ärliga avsikter?
Om en person använder anekdotisk bevisföring och feelings för att hävda att Novus-Sjöström är en trixande lögnhals - på vilket sätt är det annorlunda från en som med anekdotisk bevisföring och feelings håller honom för en sanningssökande hedersman?
Tycker du verkligen att det är en neutral bild av sidornas positioner?
Jag uppfattar att det föreligger en fundamental skillnad i värdegrund (ja, jag sa v-ordet) här, där ena sidan utgår från allmänna västerländska rättsprinciper som ’oskyldig till motsatsen bevisats’, ’bevisbördan ligger hos den som anklagar’ etc, medan den andra verkar luta sig på Salem Witch Trials-modellen som är så het nu i dessa #metoo-tider: ’skyldig till motsatsen bevisats’ och ’blotta anklagelsen bevisar skuld’. Vi kan kalla den första principen ”modern” – den andra ”medeltida+postmodern”, då dessa två har visat sig ha större likheter än någon kunde ana.
Jag är en varm, tråkig anhängare av den moderna hållningen och ryggmärgsreagerar hårt när jag känner lukten av den medeltida+postmoderna modellens pöbeljustis och tända häxbål. En reflex jag kände av t o m i fallet Virtanen, även om den var
extremt svag. Få var mer förtjänta av att störtas från sin tron. Men den fadda smaken av sättet det gjordes på sitter i än. Jag kan inte annat än förakta folk som tar sig rätten att göra override på gängse rättsprinciper och sprida misstankar och förtal kring sig som konfetti, bara för att de kan bakom skärmarna, bara för att det är safe att följa med strömmen.
Vilken av rättsprinciperna som dominerar i tråden är en no-brainer: Medeltida+postmodern in i kaklet. Random anklagelse = skuld bevisad! Skyldiga tills motsatsen bevisats! (och sannolikt efteråt också, går alltid att fixa). Tja, tråden är ju rätt pöblig så det var nog givet att medeltida+postmodern skulle vinna en promenadseger, men det finns också flera här som borde veta bättre. Du till exempel, men du väljer the low road ändå. Varför? Det kan man bara spekulera i, så nu gör jag det: Du har ett tema som vi kan kalla ’smaka på egen medicin’ i många av dina strategiska funderingar. Det började kanske med ’bemöta vänsterns känsloargument med känsloargument’, ’ställa vänstern mot väggen för samma empatibrist de anklagar andra för’, eller ’hävda svensk folkrätt med hänvisning till vänsterns stöd för palestiniers m fl folkrätt’. Jodå, rimligt och bra. Men nånstans på vägen gjorde du medicinreturen till universallösning och då började en del muterade missfoster bildas. ’Att inte tro på konspirationsteorier är största konspirationsteorin ever’ (Ehh, nej. Gå hem, du är full), och dess klumpfotade kusin ’Såhär va: Vi vet ju att typ alla i etablissemanget är PK och därför gäller nu omvänd bevisbörda: Total konspiration är bevisad tills icke-konspiration bevisats” (Öööh nej, det där flyger inte.)
Så för att återkoppla till den quote jag svarar på här: Det existerar en fundamental skillnad mellan de positioner du använder som exempel. Den ena är en tämligen allvarlig anklagelse om maktmissbruk. Den andra bygger på simpel tillit grundad i generositetsprincipen. Du tycks mena att båda har lika värde. Anklagelse och ”oanklagelse”, hey, vågskålarna står lika här. Det borde vara ett helt främmande synsätt, men säg vad som inte är i upplösning numera.