Människor runt om i hela världen, inklusive jag själv, har berörts och påverkats på djupet av Aviccis död. Vi känner att den är fruktansvärd, hemsk, tragisk, orättvis, totalt meningslös. Vi sörjer, våndas och söker obstinat svar på vad som egentligen hände.
Vilka personer var med? Var han själv? Var exakt var han när han dog? Varför var han där? Varför mådde han så dåligt? Var han drogpåverkad? Hur kunde han må så dåligt, han som hade ”allt”?
När något påverkar oss starkt söker vi instinktivt svar på vad som hänt för att förstå och få en helhetsbild. Det är högst naturligt och mänskligt. Vi försöker orienterar oss och komma tillrätta med tillvaron och vi behöver en klar bild av vad som skett. För tillfället är bilden av vad som egentligen försiggick i Oman och vad dom hände Tim grumlig, därför är det svårt att acceptera, komma vidare och sluta söka. Det ovissa framkallar olustkänslor som är svåra att stilla innan och om vi får vetskap.
Efter att ha funderat, vridit och vänt på mina egna tankar, känslor, läst andras kommentarer, tittat på filmklipp och läst tidningsartiklar tror jag att anledningen till att hans död berör så många på djupet är flera. Det är en kombination av olika känslomässiga orsaker. Dels var han ung, inte fyllda 30 än och han hade ett helt liv framför sig. En ung människa ska inte behöva dö på det sättet som han gjorde. Det är svårt att acceptera och förstå. Det är en tragedi och ett fruktansvärt öde för vilken människa som helst.
Dels verkade Tim vara en fantastiskt ödmjuk, blyg, snäll och jordnära person som öppet visar sig sårbar. Inte en ”perfekt” övertrimmad, solbränd, självgod hunk med ett tillgjort colgate-smile. Tvärtom, en blygt leende, söt ung man som uppträdde i t-shirt, keps bakochfram och slitna, hängiga jeans vars personlighet inte förändrades märkbart trots hans explosionsartade framgång. Han kunde ha varit den trevliga grannen i huset bredvid.
Avicii blev Tim med oss alla i och med dokumentären Avicci, the true story. Porträttet som visas av honom i dokumentären berör de flesta. Vi får se en ung talangfull människa som pushas framåt med målet att maxa succé och rikedom. När hans största önskan egentligen var att sitta i enskildhet inom studions fyra väggar och skapa sin musik skulle artisten Avicii istället placeras i det absolut rampljuset och prestera och leverera till vilket pris som helst. Jag citerar ”Alla såg stjärnan Avicii men ingen såg Tim Bergling” När man med egna ögon ser vad han gick igenom känns hans öde om än mer förutsägbart och sorgligt.
Dessutom personifierade musikgeniet Avicii det moderna samhällets uppmålade bild av vad lycka är. Han hade alla framgångsfaktorer; populäritet, talang, pengar och framgång. Allt det som människor i det moderna samhället ser upp till, många längtar och strävar efter och som gemene man tror leder till välmående och lycka hade Avicii. Avicii är arketypen för den lyckade människan i det moderna samhället.
Hans död blev därför mångas snabba och obekväma uppvaknande trots att klyschorna finns där i bakhuvudet: ”Pengar är inte allt.” ”Sann lycka kommer inifrån.” Men det är som om vi inte riktigt vill tro på visdomsordens andemening utan fortsätter utstaka vår väg efter mantrat ”Vi är vad vi presterar.” Vi tänker och tror att vårt egna liv är en sanning för sig: ”Jag skulle i alla fall bli lyckligare av mer/mycket pengar.” Upplysningen om att vår föreställda lycka, illusionen av vad lycka är för oss själva och för våra barn, faktiskt inte per definition nödvändigtvis levererar tillfredställelse och harmoni känns främmande och nästan obehaglig.
I och med uppvaknandet får gruppens kollektiva och den enskilde individens existensiella varande en riktig obehaglig törn, som öppnar upp men inte besvarar frågan: Vad är det då vi strävar efter? och Vad är det då som egentligen gör oss lyckliga? Eftersom samhället eller individerna som utgör det uppenbarligen inte har svaret lämnas vi ensamma på kammaren med slokande huvuden och tankar och funderingar kring existensiella frågor; Vad är det då vi ska sträva efter och varför?
Vi frågar oss också varför ingen gjorde något för att förhindra att Tim gick detta brutala öde till mötes. Vi fick ju faktiskt inblick i hur han mådde och hur skör han var redan före hans död, när dokumentären visades.
Fanns det någon som försökte göra något? Vem försökte göra något? Kunde de inte nå fram? Hur hjälper man någon som mår psykiskt dåligt? Varför stoppade ingen honom? Kunde man ha stoppat honom? Hur är det möjligt att han inte skulle kunnat få hjälp, med alla de pengar och alla de möjligheter han hade? Kan man hjälpa någon som har bestämt sig? Vem hade kunnat hjälpa? Hade jag?
Vi berörs på djupet då hans personlighet, genialitet, framgång och död blir Messias-likt i den mening att Tim var den gode, ödmjuke och genomsnälle, den som vände andra kinden till och som offrade sig för att vi andra skulle förstå vad vi egentligen redan borde ha förstått men har varit för ignoranta och naiva för att själva kunna inse. Att lycka inte är framgång, talang, pengar och/eller populäritet. Tim blev symbolen för godheten. Maskineriet, hetsen efter mer pengar och framgång och det skenheliga entouraget för synden. Kanske tappar likes och snygga bilar helt plötsligt en del av sin lyster och sociala status eftersom social status är betingat på de resurser eller egenskaper som för tillfället efterfrågas. Om pengar, talang, populäritet och/eller framgång inte längre är framgångskonceptet till ett perfekt och harmoniskt liv, vad är det då???
Om hela den här fruktansvärda händelsen inte ska gå oss förbi, så som många andra tragiska händelser och situationer, och inte vara helt utan mening så kan vi börja rannsaka våra ideal, börja se människan för vem hon är och börja prata mer öppet om hur människor egentligen mår bakom fasader, det nya landstället, den flashiga resan, den fina bilen, likes på sociala medier och/eller andra statussymboler eller avsaknaden av dessa. Samt psykisk ohälsa. Det enda sättet att avväpna fördomar och stigman är att prata öppet om dem, först då blir de normaliserade och accepterade.
Sträck ut en medmänsklig hand, var ödmjuk, lyssna och ta dig tid för andra, speciellt nära och kära. Våga fråga hur någon mår? Ring det där samtalet, bjud in till den där middagen. Var den hjälpande handen. Bjud på ett leende. Stressa eller pressa inte. Var snäll mot andra och dig själv. Ge andra och dig själv uppåt-puffar och döm inte dig själv eller andra för hårt.
Försätt lyssna på Aviccis låtar och påminn dig själv om att all olycka eller depression inte kan ses utanpå. Låt dig inte förblindas av illusionen om vad lycka uppmålas vara. Resan, bilen, likesen och det nya landstället ger glädje för stunden, komfort och roliga upplevelser men leder per automatik inte till genuin lycka. Känn efter och sätt stopp när det du gör leder till stress, ångest och måsten istället för välbefinnande, komfort och/eller glädje. Vi behöver bli bättre på att lyssna in oss själva och andra.
Kanske kan vi inse att en människas självbild och ömtålighet inte styrs av pengar, framgång, talang eller populäritet och även fast man innehar allt eller något av detta kan man vara djupt olycklig och deprimerad. Vi sörjer detta faktum, vi sörjer den försynte, ödmjuke, anspråkslöse Tim och/eller musikgeniet, den framgångsrika musikern Avicci. Oavsett, är det som hänt väldigt sorgligt. Kontentan är att vi måste lära oss att lyssna mer på oss själva och människor runtomkring oss.
Vi kommer alltid att minnas dig Tim Bergling och vi är dig evigt tacksam för din musik, insikterna du ger och möjligheten att se sanningen. Tim Bergling alias Avicci. Vila i frid!
Vilka personer var med? Var han själv? Var exakt var han när han dog? Varför var han där? Varför mådde han så dåligt? Var han drogpåverkad? Hur kunde han må så dåligt, han som hade ”allt”?
När något påverkar oss starkt söker vi instinktivt svar på vad som hänt för att förstå och få en helhetsbild. Det är högst naturligt och mänskligt. Vi försöker orienterar oss och komma tillrätta med tillvaron och vi behöver en klar bild av vad som skett. För tillfället är bilden av vad som egentligen försiggick i Oman och vad dom hände Tim grumlig, därför är det svårt att acceptera, komma vidare och sluta söka. Det ovissa framkallar olustkänslor som är svåra att stilla innan och om vi får vetskap.
Efter att ha funderat, vridit och vänt på mina egna tankar, känslor, läst andras kommentarer, tittat på filmklipp och läst tidningsartiklar tror jag att anledningen till att hans död berör så många på djupet är flera. Det är en kombination av olika känslomässiga orsaker. Dels var han ung, inte fyllda 30 än och han hade ett helt liv framför sig. En ung människa ska inte behöva dö på det sättet som han gjorde. Det är svårt att acceptera och förstå. Det är en tragedi och ett fruktansvärt öde för vilken människa som helst.
Dels verkade Tim vara en fantastiskt ödmjuk, blyg, snäll och jordnära person som öppet visar sig sårbar. Inte en ”perfekt” övertrimmad, solbränd, självgod hunk med ett tillgjort colgate-smile. Tvärtom, en blygt leende, söt ung man som uppträdde i t-shirt, keps bakochfram och slitna, hängiga jeans vars personlighet inte förändrades märkbart trots hans explosionsartade framgång. Han kunde ha varit den trevliga grannen i huset bredvid.
Avicii blev Tim med oss alla i och med dokumentären Avicci, the true story. Porträttet som visas av honom i dokumentären berör de flesta. Vi får se en ung talangfull människa som pushas framåt med målet att maxa succé och rikedom. När hans största önskan egentligen var att sitta i enskildhet inom studions fyra väggar och skapa sin musik skulle artisten Avicii istället placeras i det absolut rampljuset och prestera och leverera till vilket pris som helst. Jag citerar ”Alla såg stjärnan Avicii men ingen såg Tim Bergling” När man med egna ögon ser vad han gick igenom känns hans öde om än mer förutsägbart och sorgligt.
Dessutom personifierade musikgeniet Avicii det moderna samhällets uppmålade bild av vad lycka är. Han hade alla framgångsfaktorer; populäritet, talang, pengar och framgång. Allt det som människor i det moderna samhället ser upp till, många längtar och strävar efter och som gemene man tror leder till välmående och lycka hade Avicii. Avicii är arketypen för den lyckade människan i det moderna samhället.
Hans död blev därför mångas snabba och obekväma uppvaknande trots att klyschorna finns där i bakhuvudet: ”Pengar är inte allt.” ”Sann lycka kommer inifrån.” Men det är som om vi inte riktigt vill tro på visdomsordens andemening utan fortsätter utstaka vår väg efter mantrat ”Vi är vad vi presterar.” Vi tänker och tror att vårt egna liv är en sanning för sig: ”Jag skulle i alla fall bli lyckligare av mer/mycket pengar.” Upplysningen om att vår föreställda lycka, illusionen av vad lycka är för oss själva och för våra barn, faktiskt inte per definition nödvändigtvis levererar tillfredställelse och harmoni känns främmande och nästan obehaglig.
I och med uppvaknandet får gruppens kollektiva och den enskilde individens existensiella varande en riktig obehaglig törn, som öppnar upp men inte besvarar frågan: Vad är det då vi strävar efter? och Vad är det då som egentligen gör oss lyckliga? Eftersom samhället eller individerna som utgör det uppenbarligen inte har svaret lämnas vi ensamma på kammaren med slokande huvuden och tankar och funderingar kring existensiella frågor; Vad är det då vi ska sträva efter och varför?
Vi frågar oss också varför ingen gjorde något för att förhindra att Tim gick detta brutala öde till mötes. Vi fick ju faktiskt inblick i hur han mådde och hur skör han var redan före hans död, när dokumentären visades.
Fanns det någon som försökte göra något? Vem försökte göra något? Kunde de inte nå fram? Hur hjälper man någon som mår psykiskt dåligt? Varför stoppade ingen honom? Kunde man ha stoppat honom? Hur är det möjligt att han inte skulle kunnat få hjälp, med alla de pengar och alla de möjligheter han hade? Kan man hjälpa någon som har bestämt sig? Vem hade kunnat hjälpa? Hade jag?
Vi berörs på djupet då hans personlighet, genialitet, framgång och död blir Messias-likt i den mening att Tim var den gode, ödmjuke och genomsnälle, den som vände andra kinden till och som offrade sig för att vi andra skulle förstå vad vi egentligen redan borde ha förstått men har varit för ignoranta och naiva för att själva kunna inse. Att lycka inte är framgång, talang, pengar och/eller populäritet. Tim blev symbolen för godheten. Maskineriet, hetsen efter mer pengar och framgång och det skenheliga entouraget för synden. Kanske tappar likes och snygga bilar helt plötsligt en del av sin lyster och sociala status eftersom social status är betingat på de resurser eller egenskaper som för tillfället efterfrågas. Om pengar, talang, populäritet och/eller framgång inte längre är framgångskonceptet till ett perfekt och harmoniskt liv, vad är det då???
Om hela den här fruktansvärda händelsen inte ska gå oss förbi, så som många andra tragiska händelser och situationer, och inte vara helt utan mening så kan vi börja rannsaka våra ideal, börja se människan för vem hon är och börja prata mer öppet om hur människor egentligen mår bakom fasader, det nya landstället, den flashiga resan, den fina bilen, likes på sociala medier och/eller andra statussymboler eller avsaknaden av dessa. Samt psykisk ohälsa. Det enda sättet att avväpna fördomar och stigman är att prata öppet om dem, först då blir de normaliserade och accepterade.
Sträck ut en medmänsklig hand, var ödmjuk, lyssna och ta dig tid för andra, speciellt nära och kära. Våga fråga hur någon mår? Ring det där samtalet, bjud in till den där middagen. Var den hjälpande handen. Bjud på ett leende. Stressa eller pressa inte. Var snäll mot andra och dig själv. Ge andra och dig själv uppåt-puffar och döm inte dig själv eller andra för hårt.
Försätt lyssna på Aviccis låtar och påminn dig själv om att all olycka eller depression inte kan ses utanpå. Låt dig inte förblindas av illusionen om vad lycka uppmålas vara. Resan, bilen, likesen och det nya landstället ger glädje för stunden, komfort och roliga upplevelser men leder per automatik inte till genuin lycka. Känn efter och sätt stopp när det du gör leder till stress, ångest och måsten istället för välbefinnande, komfort och/eller glädje. Vi behöver bli bättre på att lyssna in oss själva och andra.
Kanske kan vi inse att en människas självbild och ömtålighet inte styrs av pengar, framgång, talang eller populäritet och även fast man innehar allt eller något av detta kan man vara djupt olycklig och deprimerad. Vi sörjer detta faktum, vi sörjer den försynte, ödmjuke, anspråkslöse Tim och/eller musikgeniet, den framgångsrika musikern Avicci. Oavsett, är det som hänt väldigt sorgligt. Kontentan är att vi måste lära oss att lyssna mer på oss själva och människor runtomkring oss.
Vi kommer alltid att minnas dig Tim Bergling och vi är dig evigt tacksam för din musik, insikterna du ger och möjligheten att se sanningen. Tim Bergling alias Avicci. Vila i frid!
Hoppas att någon av familjemedlemmarna/någon nära vän (om det nu fanns så många äkta, som sagt... men) har tagit hand om honom. Tim älskade ju verkligen honom så jag hoppas någon har höjt det för Tims skull. Jag slår vad om att hunden var en stor sorge/panik tanke för Tim när han skulle ta sitt liv. Han älskade den så mycket o visste att han skulle lämna den. Älskade vovve som blev av med en så genuin husse ♡
