Skvaller om Horace Engdahl?

När började Horace och Espmark få en mindre varm relation? Horace verkar ha Espmark att tacka för mycket, att han överhuvdtaget disputerat, att han sitter i akademien osv. Men Espmark verkar ha lackat ur rejält på Horace och något måste väl ha hänt innan de här skandalerna tog fart?
Någon som vet nåt här?

Ett Horace Engdahls viktigare förtroendeuppdrag

Horace Engdahl fick i uppdrag av hovet att se till att kronprinsessan Victoria inte lämnades ensam med kulturprofilen Jean-Claude Arnault på mottagningen efter Svenska Akademiens högtidssammankomst 2006. Det uppger två av varandra oberoende källor för Svenska Dagbladet. Engdahl var vid tillfället Akademiens ständige sekreterare.
Källa: https://omni.se/kallor-arnault-skulle-hallas-borta-fran-victoria/a/e1BjXQ

Denna rad rullades till rask röta i det tvittrande flipperspelet. Jag som misstänkte det vara lösryckt och väsentligen anföring har först nu 2 år senare läst Den sista grisen, och visst kommer det ur ett av samlingen Spillrors längsta stycken [s157—8] som i helhet lyder:

Kvinnor försöker alltid bagatellisera en erotisk förbindelse när förhållandet väl är slut. De talar då nedsättande om mannens förmåga, förnekar hur långt de egentligen gick i sina eftergifter mot älskarens önskningar, minimerar så gott det går intrycket av sexuellt utbyte och försöker få det hela att se ut som en nyck eller ett oförklarligt misstag utan större betydelse, det vill säga något som inte inkräktar på den innersta kyskhet som gör dem sublima. Ingen kvinna kan bli sublim genom utsvävningar, så som en man kan bli det. Förhållandet är således det motsatta i mannens berättelse. Han är benägen att framhålla intensiteten och tygellösheten i sina erotiska relationer och det ödesbundna i hela förloppet, inklusive upplösningen. Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen, sedan kan man stapla teorier till himlen. Det är känt bland sexforskare att män i anonyma undersökningar tenderar att överdriva antalet partners och samlagsfrekvensen, medan kvinnor tenderar att underdriva siffrorna, även när svaren ges anonymt och i avskildhet på en dator. Det klassiska kvinnliga fronderiet syftade till att reducera knullandet och öka uppvaktningen, uppvaktningen som höjer kvinnans värde medan knullandet sänker det. När kvinnor tar till orda i sexdebatten är det ännu i våra dagar för att i något avseende inskränka knullandet. Männen yttrar sig helst inte i denna debatt, för om de följer kvinnornas linje gör de sig fåniga, och tar de motsatt parti verkar de råa och ansvarslösa.
Den fråga jag till sist inte kan svara på är om kvinnorna förlåter mannen det tydliga minne de bevarar av den vällust de fick. Och ifall svaret är nej, om kvinnorna i så fall skulle förlåta männen om de glömde den.

För knorrs skull innebär det att Horace & Ebba hade det bättre än i hennes berättelse, och sämre än i hans.

Intressant, jag har inte läst DSG och trodde att uttalandet kom från någon av de dramatiska texter som lär ingå i boken, dvs att det var en rollfigur som talade och inte utan vidare Horace själv. Men sedan är det ju klart att de flesta litterära texter innehåller en del stilisering och spel, man kan alltså inte utan vidare hålla för säkert att det är privatpersonen Horace som talar i ett sådant här stycke, precis som det inte är privatpersonen Pär Lagerkvist som talar i en del av dennes mest högstämda dikter utan en delvis abstrakt rollfigur.

Och ja, Engdahl har rätt i att kvinnor - även utpräglat feministiska kvinnor - ofta försöker framställa sig som mindre sexuellt erfarna än de är, och med mindre vågade fantasier än de faktiskt har.

Visst måste privat respektive fiktiv person hållas isär även när den senare i författares som läsares föreställning aldrig så realistiskt spelar den förres roll. Mannen på bryggan (det för tydlighets skull vill säga den dramatiska monologen senare i samma volym) ansluter för jämförelse:

Sexualiteten är komisk. Om man inte vore så upphetsad, skulle man brista i skratt. Låt mig slippa gå in i detalj!

(Illustrerar med gester.)

När kvinnor kräver mera fantasi i sexlivet visar de att de inte förstår vad sex är och kanske inte har något behov av det. Beslutet att ha sex är allt. Det som sker sedan är bara en omständlig bekräftelse av beslutet. När man blir riktigt upphetsad är det för att man liksom inte kan komma över att man ändå bestämde sig för att göra det. Inte bekymrar vi oss om hur vi säger god morgon, det viktiga är att det sker på ett ömt och glatt vis. Det borde vara detsamma med sex. Inte fan spelar det någon roll hur det går till. Om man älskar någon kan man aldrig komma över att man verkligen får bete sig på det där viset mot henne. Om det inte vore så chockerande skulle det inte vara det minsta roligt.

Tänk inte så mycket! Du blir ändå inte förlåten.

[s236—7]

Det är tydligt, speciellt i ljuset av det du citerar, att Horace de senaste åren hämtat inspiration från incel rörelsen och Eliot Rodgers. Det blir uppenbart när man jämför direkt med Rodgers tankegods att de delar samma grundfilosofi om kvinnor och om hur det sexuella spelet mellan män och kvinnor är konstruerat.

"Men shouldn't have to look and act like big, animalistic beasts to get women. The fact that women still prioritize brute strength just shows that their minds haven't fully evolved"

".. All I ever wanted was to love women, and in turn to be loved by them back. Their behavior towards me has only earned my hatred, and rightfully so! I am the true victim in all of this. I am the good guy. Humanity struck at me first by condemning me to experience so much suffering. I didn’t ask for this. I didn’t want this. I didn’t start this war... I wasn’t the one who struck first... But I will finish it by striking back. I will punish everyone. And it will be beautiful. Finally, at long last, I can show the world my true worth. "

Man undrar vilka hemskheter denna stackars man blivit drabbad av. Jag satsar mina pengar på impotens efter prostatacancer.


https://en.wikiquote.org/wiki/Elliot_Rodger https://www.thesun.co.uk/news/6139408/involuntary-celibacy-incel-rebellion-elliot-rodger-alek-minassian/

Näppeligen. Engdahl har måhända bättre koll än jag (som just nödgats goggla Rodger & incel), men det räcker att inspireras av klassiskt *normativ* speluppställning för att skriva det citerade som f.ö. lika tydligen som väsentligen tvärtom både står i anföring och har den glimt i ögat Rodger saknar.

"Den siste grisen" är redan översatt till franska:

https://www.amazon.fr/s/ref=nb_sb_ss_i_1_8?__mk_fr_FR=ÅMÅŽÕÑ&url=search-alias%3Daps&field-keywords=horace+engdahl&sprefix=horace+e%2Caps%2C1 88&crid=1YZTITYHMXI7Y

"Cigaretten efteråt" finns både i fransk och tysk översättning.

Möjligt att det är Engdahls medlemsskap i SA som gjort att man tyckt det vara värt att komma med dessa översättningar; men de är icke desto mindre ett tecken på att han i vissa kretsar trots allt skattas rätt högt som författare.


Intressant med kontexten, ja, fast samtidigt kan jag inte säga att jag tycker Engdahl kommer med någon större visdom här. Tycker tyvärr många av hans aforismer och korta stycken är rätt platta och banala. Pretentiösa, helt enkelt.

Skulle ju vara intressant att se vad som kan tänkas komma ut av den här krisen, rent litterärt. Att gå från att vara en rätt omtyckt och omhuldad farbror som diktade om luftballonger och åkte på bildningsresor med betydligt yngre kvinnor till att bli Sveriges kanske mest hatade kulturpersonlighet. Vad man kanske kan befara, dock, är att det blir mer koketterande runt massan kontra kulturen, eller nått sånt, och inte så mycket en ärlig uppgörelse med den känslomässiga storm detta torde innebära.

Tack för att du kommenterade!
här har jag mycket att lära och fann en ganska lättillgänglig förklaring om någon annan också måste börja från noll
https://edition.cnn.com/2018/04/25/us/incel-rebellion-alek-minassian-toronto-attack-trnd/index.html

Vilken glimt i ögat har Horace?

Jag tycker att Svedjedal klart sticker ut i sitta skrå. Han var inte ens 40 när han blev professor och har en imponerande produktion tycker jag. Han kunde ha haft en klart lägre profil.

Som sagt en rätt klassiskt *normativ* sådan, som kanske framgår tydligare även för blundande läsare i&m andra stycken typ s107:

Det mest imponerande med Kafka är att han kunde skriva Processen utan att ha varit gift.

som för blott några decennier nyss, i ett samhälle präglat av öppenhjärtig tolerans till skillnad från dagens diskurerade krav, samskrockades åt över intersektionalitetsskranken; vars ömsesidighet förståtts utan att nässkrivas i millimetrisk fördelning som s202:

Kvinnor är i mäns ögon sexiga, rörande eller tröttsamma. Och män, sedda med kvinnors ögon? Antagligen sexiga, rörande eller tröttsamma.

; som inte blinkar för att dra sin poäng från egna neskontot, att med ett lätt kast hoppeligare fångas däruppe på piedestalen av ett leende hellre än missilförsvar, som s73:

Avsky för lyx är en form av sexualskräck, maskerad till socialt samvete. Hos kvinnor uppstår denna disposition ur den korrekta iakttagelsen att det är deras kroppar som är den förnämsta lyxen.

; som ligger genremässigt där den ska även då temat erfar aktuell bismak som i s168:

Det är lätt att skapa ett monster. Sätt en journalist på saken!

Detta bör den känna igen, som är äldre än dagens av nivellering & egoekocentrism beskurna humhavandehorisont, ock den som redan då rynkade på näsan åt (i dag: hatade på) dassluntor som Mäns vitsar om kvinnor, kanske rentav Kvinnors vitsar om män – men “redan” för karikeringen som generalisering snarare än det buskiska? Är Engdahls fel alltså att vara medialt otidsenlig? Tur då (nu) att han inte tycks … tråkig. [Mannen på bryggan s269—70]