Skvaller om Horace Engdahl?

Dylika saker är inte helt lätt att "belägga", och jag tänker heller inte sitta här och rada up referenser och andra grejer för att tillfredsställa dig. Men för den som hänger med en del i litteraturvetenskapen och -kritiken kan det knappast vara särskilt kontroversiellt att säga att Engdahl har haft en lysande karriär, och att han av väldigt många anses just som ett av de största namnen i sitt fält under de senaste hundra åren. Han hade publikationerna, meriterna och ryktet för att få just en synnerligen bra akademisk tjänst.

Så här presenterar Bonniers Engdahls bok:

För trettio år sedan utgav Horace Engdahl sin essäbok Den romantiska texten, som har kommit att räknas bland de mest inflytelserika litteraturkritiska verken på svenska.

Jaja, fine, Bonniers är partiska här som utgivare, men det finns hur många recensioner och senare uttalanden som helst som betygar i princip samma sak -- även om man kan mena att de har fel och boken egentligen är dynga.

''Engdahls bedövande rika bok borde kunna inspirera långt fler än litteraturvetarna till att läsa romantikerna med nya ögon.'' Nils Aage Larsson, Göteborgs-Tidningen

Som sagt, fler referenser och liknande citat har jag ingen lust att leta upp. Visst, på andra sidan finns Ahnlund. Men de är många, många som talar om Engdahls bok i samma exalterade ordalag. Och hänvisningarna till den i akademisk litteratur om romantikerna är legio.


Ok, men vilka är då "de flest andra"? Möjligt att han blev pushad av Espmark, men så är ju normalt fallet. Meriter hade han hursomhelst. Vilken roll JCA spelade är nog rätt oklart. Men läser man trådarna här på FB får man ju intrycket att han varit bakom precis allting, alla inval och alla nobelprisval.


Gulligt av dig, du tror att du har mig nu med den där frågan eller? Att om inte jag på din begäran kan producera ett par välskrivna stycken där jag elegant belägger alla de insikter och tankar Engdahl lagt ned i Den romantiska texten så har du besegrat mig? Sorry, men jag har inget intresse av att försöka sammanfatta ett komplext argument här bara för din skull; ett argument som jag dessutom inte har särskilt väl i huvudet för tillfället. Men använd google om du tvivlar på ett mycket allmänt förekommande omdöme. Det är alltså ingalunda kontroversiellt att konstatera att man i litteraturvetenskapliga kretsar ser boken som ett banbrytande verk.

Så här skriver exempelvis Sara Danius i Husmoderns död och andra texter:

Julen 1986 gav pappa mig Horace Engdahls Den romantiska texten, anmäld av Thure Stenström i en entusiastisk understreckare i Svenska Dagbladet några månader tidigare. Då hade jag en fil. Kand.-examen med litteraturvetenskap som huvudämne, med särskild inriktning på modernistisk lyrik, och hade gjort mina första försök som kritiker på Dagens Nyheters kultursida.

Pappas julgåva var symbolisk på flera sätt. Inte så att vi hade olika meningar om hur man borde närma sig litteraturen, konsten och kulturen, men femtiofem år och hela den modernistiska fasen skilde oss åt. Pappa var den åldrande läraren och jag den ännu lyssnande eleven som just börjat söka mina egna vägar. Här kom nu Engdahls studie över den svenska romantiken och dess karakteristiska stilfigurer, ett imponerande brobygge mellan ett klassiskt bildningsideal och en yngre kritisk sensibilitet.

Rätt tydligt här hur Engdahls bok av Danius karaktäriseras som just något revolutionerande nytt, som hon själv entusiasmerades av och -- högst troligen -- tog efter. En "yngre kritisk sensibilitet" -- det var vad Engdahl stod för. Det produceras hundratals avhandlingar och monografier i litteraturvetenskap varje år i Sverige, men jag kan garantera dig att det är ytterst, ytterst sällan någon av dem karaktäriseras i dylika termer och sedermera också gör ett dylikt intryck.

Engdahl må vara en gris och en buffel, kanske också i viss mån en posör och charlatan -- men ryktet som briljant kritiker och tänkare om litteratur hade han vunnit redan innan invalet i SA.

Han kommer att måsta bäras ut. Som många redan konstaterat är han en nolla utan akademien. Hans enda claim to fame var att han introducerade ett antal framska och amerikanska litteraturteoretiker i Sverige som idag ingen annan än Jayne Svenungsson bryr sig om.

Intressant citat som jag ej kände till men det bevisar ingenting annat än att Danius hade bra känsla för vem och hur man bör smöra för att göra karriär. Och det är ingen tvekan om att det fungerade. Helt korrekt hade Horace stjärnstatus åren runt 1990, men det berodde i mångt och mycket på hans språkliga ekvilibrism.

Det var lätt att förhäxas av honom, men samtidigt har många sett igenom bluffen.

Knut Ahnlund gjorde det tidigt. För Kjell Espmark tog det längre tid men hans senaste bok vittnar om stor klarsynthet på ålderns höst - och det hade varit förvånande om den inte hade inbegripit även Horace. Under de senaste 20 åren har Horace inte lyckats få ur sig någonting av värde och i synnerhet inget litteraturvetenskapligt.

Vem är det som hostat upp pengar till Århus universitet för Horace titel? När hände det?

Nu gjorde han inte det.

Horacetrollar du? Anses vara ett av de största namnen de senaste hundra åren, Horace? Vad har han gjort inom "fältet" sedan 1997? Vad har han gjort inom "fältet" efter 2009?


Nu har han dessvärre gått vilse i sin egen upphöjdhet.

Hwat? som skottarna säger. Näst efter Espmark är han väl den i SA som har åstadkommit de med råge mest läsvärda sakerna. (Och just därför känns det så erbarmligt onödigt att han och Espmark är på kollisionskurs just nu. Man får hoppas att det går över.)
Vad har du läst av HE, om jag får drista mig att fråga?

Gulligt av dig också att låtsas som om du inte läste vad jag just skrev här ovan, eller skriva som om det vore helt utan betydelse. Visst, FB-intellegentsian har talat, "många har redan konstaterat att han är en nolla utan akademien". Synd bara att många av Sveriges litteraturvetare inte fattat det.

Visst, det kan stämma att Danius ord delvis var skrivna för att smöra sig in. Men jag påpekar ju också att det är mycket möjligt att en betydande del av Engdahls rykte bildats av het luft. Att han är just en charlatan, en posör, en falskmyntare. Tycker själv många av hans aforismer är just triviala och löjliga (kommer ihåg när DN tryckte upp en halvsida med utdrag ur "Meteorer", i en större jävla stilsort än resten av tidningen var tryckt i). Men sen är också humanioran i många avseenden jävligt subjektiv, och blir en författare högt hyllad och refererad osv innebär också det att han blir just "stor" och viktig, eller åtminstone inflytelserik. Även om det handlar om Kejsarens nya kläder.

Så visst, objektivt (vad nu det än betyder här) kanske det stämmer att Den romantiska texten är dynga. Men att den gjort ett synnerligen stort intryck och blivit hyllad just som en av de mest inflytelserika litteraturteoretiska texterna från de senaste årtiondena är också det ett faktum.


Vet inte. Kunde vara intressant att veta, men jag anförde heller inte den titeln som någon oerhörd merit i sig själv.


Fine, det var också därför jag skrev "hade kunnat". Visst, sånt går inte att bevisa, men jag står fast vid vad jag skrev. Så som Danius skrev om Den romantiska texten har många skrivit. Engdahl hade publikationerna, meriterna och ryktet för att göra en lysande akademisk karriär. Jag refererade tidigare i tråden till den "Vänbok" man publicerat i hans ära. Visst, det var efter invalet till SA, men det blir liksom svårt om man hela tiden ska försöka tänka bort hans medlemskap där.


Horacetrollar? Kris, Den romantiska texten, Beröringens ABC -- så hemskt mycket mer behöver han knappast ha presterat för att ha gjort sig ett namn. Visst, han har inte skrivit så hemskt mycket av tyngd den senaste tiden. Men jag menar nog ändå att hans eftermäle är säkrat. Sen kan man förstås debattera vad det innebär, "ett av de största namnen de senaste hundra åren" i sitt fält. Beror ju på hur många man inkluderar, och möjligt är ju också att entusiasmen svalnar en del med tiden, i synnerhet efter denna affär.

Håller med Fryskyl. Mannen *är* välkvalificerad och Den romantiska texten är mer eller mindre en klassiker inom modern nordisk litteraturvetenskap.

Har nog läst allt utom Beröringens ABC.

Jämför Horaces produktion med Johan Svedjedals. Svedjedal har skolat säkert 20-30 litteraturvetare Han har skrivit 10-20 monografier och lika många essäsamlingar som Horace (vilket är allt som Horace åstadkommit). Även Ebba Witt-Brattström är betydligt mer framstående än Horace och har haft större betydelse. På Stockholms universitet har det kanske vart tionde år dykt upp två-tre nya efterföljare till Horace - alltmer patetiska och menlösa för varje "generation". Men i övriga Sverige är hans betydelse bland akademiker försumbar.

Svedjedal har gjort det därför att det är hans jobb. Han är för helskotta professor, han är avlönad för att lotsa fram doktorander till examen och se till att de kommer vidare. Han är duktig (på det där duktiga sätet), jag har läst många av hans saker med behållning, men någon vidare inspirerande stilist är han inte.
EBW är profet i sin egen hemstad, med idel kvinntimmer som invånare. "Betydelse" är inget vidare kriterium i dagens Sverige. Leif GW har haft ännu mer "betydelse" än hon, men vem blir gladare av det?

Ok, men nu har våra synsätt trots allt vissa beröringspunkter. Det jag tog fasta på var just i mångt och mycket hans "stjärnstatus". Jag menar, har man "stjärnstatus", även om denna endast består av en tom fasad, så har man trots allt något av en karriär även bortom SA, vilket var det som förnekades initialt. Det är ju trots allt möjligt att göra en akademisk karriär på just "stjärnstatus". Ja, det är i mångt och mycket just det det handlar om. Oavsett -- ytterligare en gång -- om det handlar om kejsarens nya kläder.

Sen kanske jag tycker du lägger lite väl stor tyngd vid kvantitet före kvalitet här, och att EWB skulle vara mer framstående än Engdahl kan jag aldrig hålla med om. Samma som med hans betydelse bland nutida (?) akademiker.

Men det känns kanske inte helt fruktbart att fortsätta debattera detta. Jag ville mest ta fasta på att hans rykte i och med den Romantiska texten och lite annat trots allt var rätt gott redan innan SA. Betydligt mer så än för Sara Danius, exempelvis. Men sen är det i mångt och mycket en bedömningsfråga hur högt man vill skatta Engdahl som tänkare. Hans aforismer får som sagt åtminstone mig att undra ibland om han inte trots allt är en komplett charlatan.

Bra skrivet av Saltkatt här ovan.

Kan hålla med om att Svedjedal är rätt glanslös som forskare. Däremot tycker jag inte att det är någon fel på honom som stilist. Leif GW var ett korkat exempel då vi inte talar om Ebbas betydelse som kriminolog utan som litteraturforskare. Hon är yvig och ojämn men man ska inte underskatta att hon når ut och har varit väldigt inspirerande för många.

Horace har varit duktig på att blåsa upp sig själv och odla sitt varumärke. Vi lever i en tid då sådant är viktigt. Men det innebär inte att hans produktion kommer att överleva.

Jamen då tycks vi vara rätt överens!