Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Detta är enligt mig ett av trådens bottennapp! Anders E drog någon annan upp tidigare tråden och lämnade den srax därefter!

Hur i helvete resonerar du när du drar in honom som jämfötelse till detts?

Förstår hur du resonerar, men självkännedom tar tid.

Om du känner till och har följt personer med ME, antingen genom arbetet lr privat så vet du också att det oftast tar lång tid att få en diagnos. Under tiden söker åtskilliga hjälp inom alternativmedicinens område. Det är både tappert och beundransvärt att trots sitt tillstånd göra sitt yttersta för att finna bot - kan du hålla med om det?
När de till sist har fått sin diagnos och slutar upp med att följa doktorns tidigare uppmaning om mera motion och hurtfriska råd om positivare livssyn, är de ofta både fysiskt och psykiskt nedbrutna och behöver tid på sig att ställa om hjärnan för att acceptera sina begränsningar, just här och just nu. Utan att drabbas av dåligt samvete lr en känsla av värdelöshet. En sorgeprocess inleds.
I det här fallet har flickorna fått hjälp i ett tidigt skede, oavsett det handlar om ME lr annat tillstånd. Därför kan man väl i viss mån också se deras förutsättningar och framtidsutsikter som hyfsat goda.

Tid - det tar tid att hitta balansen mellan vila och aktivitet. Känslomässiga upplevelser suger också energi och här kan man tänka sig att en tonåring med hormonell berg- och dalbana utsätts för extra påfrestningar.

Beslutet, om det var bådas, kan i grunden omöjligt ha handlat om något annat än krossade drömmar och framtidsförhoppningar hos föräldrarna. Ett skrämmande inre mörker doldes; för att beröva sina barn livet förutsätter egenskaper som långt ifrån varje förälder besitter. En total förmåga att stänga ner sitt känsloliv ex.

H ser ut att ha slutit sig och sjunkit allt djupare medan O har begravt sig i arbete som ett skydd och däremellan flängt runt för att "lösa problemet". Föräldrarnas sorgeprocess har förstås påverkat flickornas tillstånd. Och A´s stämningsläge verkar ju av allt att döma ha varit starkt påverkat, det med.
Om de blev sängliggande i flera dygn efter en aktivitet så lutar det nog mera åt ME. Vore det enbart en depression borde ett biobesök ha tillfört energi och livsglädje.

Ja en likhet är ju att båda har mördat barn.

Svårare än så är det inte, går alltså utmärkt att jämföra

Jo håller med dig i dina tankar.

Orsaken till att jag så kraftigt vill fördöma föräldrarna O och H är att jag helt enkelt träffar på familjer i liknande eller värre situationer. Jag känner och träffar regelbundet folk som tyvärr är i farozonen för att helt enkelt inte orka mer. Som berättar om sina tankar på att avsluta.

Familjer som har det nattsvart utan hopp och framtidsutsikter. Kanske fått lämna hus och hem när sjukdomar slagit till. Hur förmedlar man hoppet och livsgnistan till föräldrar vars barn har glioblastoma multiforme där alla avlider inom kort, osteosarkom i benet när amputationen av halva bäckenet ändå inte räckte?

Visst kan någon riktigt dum person raljera som grälsjuke "Armstark" över min oempatiska hållning genetemot Bjärredsföräldrarna. Men det är faktiskt vår sak som del av samhället att väldigt tydligt markera att det Oskar och Hanna gjorde när de mördade sina - sjuka eller inte sjuka barn - var totalt oacceptabelt och oförlåtligt. Inget man får en uns av empati, sympati eller förståelse för.

De av mina kontakter ovan som faktiskt läser i media och i vissa fall på FB, måste helt enkelt få väldigt klart markerat av oss alla att man aldrig får gå över gränsen som O och H.
Att varje antydan om att göra slut på allt och alla är att snudda vid en totalt avskyvärd handling. Något samhället kraftigt fördömer. Inget som man kommer tycka synd om dem för.

De som här försöker förmildra föräldrarnas mord och omtalar någon form av förståelse för att de valde denna "lösning på problemet", kanske borde tänka på hur någon som är nära gränsen till egen katastrof, kan uppfatta detta?

Olikheten är väl att han fortfarande är i livet. Sökt tidsbestämt straff och vill ut. En himla skillnad!

Har jag missat något? Finns det folk i tråden som visar förståelse för brotten som Hanna och Oskar utförde mot töserna?

Oskar, Hanna och nämnde Anders har alla mördat minst två personer bl a barn och erkänt enligt polisen, som sagt.
Alla tre hade dömts till livstid om alla hade levt.
Oskar hade som livstidsfånge med stor sannolikhet hamnat på samma anstalt som Anders E, men kanske inte på sex-förbrytar avdelningen.
Kanske har alla fyra morden skett på grund av psykisk sjukdom eller psykisk - pervers - abnormitet. Ingen verkar ha mördat för pengar, av svartsjuka eller påverkad.

Det är provocerande att nämna dessa likheter mellan mördarna - men ibland måste man provocera saker till sin spets för att visa fakta.

O och H har tagit sina egna liv. Dom har tagit ett betydligt högre straff än någonsin kan utdömas av Svensk Domstol, dom har tagit sina liv.

Menar du att detta resonemang om att de ju straffade sig själva - och kanske därför kan få en gnutta sympati och empati - också gäller Helénes mördaren från Högsby? Han som även mördade Jannike före 10-åriga Helene och också - likt Oskar och Hanna - suiciderade.
Ska vi förlåta honom och ge honom empati för morden för att han suiciderade efteråt?
Som O och H - allt förlåtet..?
Blir man förlåten i allmänhetens ögon då? I anhörigas ögon?

Precis! Annars är det fel på mig och min man också.

Herregud vilka livliga påstående 😤
Moa ♥️ Agnes hade ingen ME/CFS