Citat:
Ursprungligen postat av
Solglittret
/.../
Personligen tycker jag att hela dådet med mord på barnen alltmer påminner om ett vällevnads missnöje. Det fanns inte tillräckligt mycket livskvallitet med barn, jobb o hus för att det skulle kännas meningsfullt att fortsätta.
"Vi lämnar den här festen nu för det är inte kul nog".
Folk i krig, instängda på läger, ekonomisk kris, svältande, fattiga, dödligt sjuka, separationer, mördade anhöriga - alla kämpar de vidare. Försöker, försöker finna mening i en tillvaro och försöker förbättra förutsättningarna.
/.../
Av allt att döma ser det så ut; en västerländsk mentalitet där överlevnadsinstinkten med tiden har blivit alltmer försvagad. En brist på balans mellan det förflutna, nuet och framtiden där den senare har tillåtits dominera. Hur hitta nuet, tillika acceptansen i tillvaron om en viss del av psyket trycks undan och mörkläggs? Till sist snubblar vi. Och föräldrarna vinglade ett bra tag innan fallet.
Vilka förväntningar hade de på livet? En depression grundar sig ju ofta i en diskrepans mellan hur vi
vill leva och hur vi lever. Den ena eller båda har av okända anledningar haft otillräckliga inre verktyg för att hantera den nya livssituationen; hur mycket var de villiga att "offra" och ändå stanna kvar i en äkta känsla av tacksamhet över att ha välsignats med två fina döttrar? Den materiella strävan och bundenheten kan antas ha varit oerhört stark och överskuggat den andliga rikedomen.
Så sorgligt, så sorgligt.