Citat:
Ursprungligen postat av
Velot
Problemet med långa tidsperioder, säg 100 år, är att det blir svårt att avgöra hur graverande den senaste uppvärmningen är. Säg att vi haft en linjär uppvärmning sen 1900, med 1C till 2000. Medelvärdet bli 0.5 grader, en markant skillnad mot att köra 10 års medelvärde tex. Det jag har sett i vissa rekonstruktioner, mer från bloggar då, är att man klistrar på mätdata från 1900 talet med 10 års medelvärde, vilket givetvis överdramatiserar den senaste uppvärmningen jämfört med den naturligt 100-åriga medelvärdes proxydatan.
Du väljer att utgå från 1900. Jag föredrar att se närmare på perioden 1959 till nu eftersom vi har mer exakta observationer för den perioden. Främst för CO2 från NOAA, men även temperaturmätningarna har efter ju hand blivit mer noggranna. Ökningstakten för CO2 i atmosfären var ju också lägre under första halvan av 1900-talet. Ca 295-310 ppm från 1900-1950, motsvarande en ökning med ca 0,3 ppm/år jämfört med en ökningstakt på mellan 2 och 3 ppm/är de senaste 20 åren.
Ändå är ju 60 år en kort period ut ett geologiskt perspektiv.
Marcott et al har ju IMO ett visst intresse, för att se lite om historiken för de senaste 11 000 åren.
Vad som händer nu är ju något helt annat än vad som hänt tidigare.
Människan förstärker växthuseffekten i en takt som kanske saknar motsvarighet i Jordens historia och definitivt under miljontals år.
Den globala medeltemperaturen stiger med ungefär 0,2°C/10 år som en följd av hur CO2-halten ökar men där också några återkopplingseffekter har betydelse. Kanske främst ökad H2O-halt i atmosfären. En uppskattning är att det nu finns 13 000 km3 vatten i atmosfären. Det låter mycket, men om det föll ner jämt fördelat, så skulle det bara bli 25 mm över hela Jorden. Det är ändå tillräckligt mycket för att ge ett betydande bidrag till växthuseffekten. För varje grad som lufttemperatur stiger kan luften bära ca 8% mer vatten.
Vi kan räkna på hur CO2-ökningen påverkar den globala medeltemperaturen. Beräkningarna är komplexa och osäkerheten i resultatet framgår i det som vi kallar (transient eller jämvikts) klimatkänslighet. 1.5 – 4.5°C vid en fördubbling av CO2-halten är ett intervall vi ofta ser. Som det ser ut nu ligger vi kanske mitt i eller något under mitten på det intervallet.
För varje årtionde som går så vet vi mer och osäkerheten (i valideringen) minskar.
Här finns lite om modellvalidering:
https://science2017.globalchange.gov/downloads/CSSR_Ch4_Climate_Models_Scenarios_Projections.pdf
Den osäkerhet som fortfarande finns kan naturligtvis inte användas som en ursäkt för att vänta med de åtgärder som krävs för att minska CO2-utsläpp.
NOAA om CO2-ökning:
https://www.esrl.noaa.gov/gmd/ccgg/trends/gr.html
Climate Models, Scenarios, and Projections (från globalchange.gov):
https://science2017.globalchange.gov/downloads/CSSR_Ch4_Climate_Models_Scenarios_Projections.pdf
En klassiker av Dennis L. Hartmann från 1996 (med lite CO2-historia):
https://atmos.washington.edu/~dennis/OCC_Final_961216.html
–