Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Vilken sorglig artikel, några utdrag:
Det verkar finnas tre sorters läkare. De som säger att eftersom sjukdomen inte kan mätas finns den inte, de som tror på att sjukdomen finns men inte vill lära sig något om den, och de som är intresserade och villiga att lära, säger han.
– Tyvärr är de sistnämnda i minoritet.

Det finns för lite kunskap och för mycket fördomar. Läkare tror att man hittar på, de negligerar symptom. Förtvivlade anhöriga och patienter som inte får bra bemötande ringer oss...

Det vilar ett tungt ansvar på de läkare som inte lever upp till den hippokratiska eden!

Den som misstror en viss diagnos behöver inte alltid förvisas till fiendelägret, h*n är inte nödvändigtvis ngn dålig människa/läkare. De som tror sig representera "den rätta sidan” lyckas ändå inte hitta ngn riktigt lösning för de drabbade. Misstron kan leda hjärnan mot något annat sätt att identifiera och bota sjukdomen, kanske just den rätta..

Ni kanske kan gissa att jag tillhör de som inte tror att flickorna hade ME.
Låt oss säga: sjukdomen finns, likaväl läkarintyg och dess vittnen - jag är beredd att tro på det, men jag tror inte att flickorna hade ME, jag är övertygad att anhöriga inte trodde det heller.
Förresten även i vår upplysta tid finns pseudosjukdomar med riktiga diagnoskoder som sysselsätter en inhägnad skara läkare och patienter.

Vilken sorglig artikel, några utdrag:
Det verkar finnas tre sorters läkare. De som säger att eftersom sjukdomen inte kan mätas finns den inte, de som tror på att sjukdomen finns men inte vill lära sig något om den, och de som är intresserade och villiga att lära, säger han.
– Tyvärr är de sistnämnda i minoritet.

Det finns för lite kunskap och för mycket fördomar. Läkare tror att man hittar på, de negligerar symptom. Förtvivlade anhöriga och patienter som inte får bra bemötande ringer oss...

Det vilar ett tungt ansvar på de läkare som inte lever upp till den hippokratiska eden!

Vilka anhöriga? Föräldrarna - Oskar/Hanna? Eller menar du att far-och morföräldrar och mostrar misstrodde ME-diagnosen ( om den nu fanns)?

Problemet är inte de riktigt sjuka i ME.
Problemet är alla andra som inte har ME, men som ändå hävdar detta - av allehanda olika orsaker:

För att de inte vill erkänna psykisk bakomliggande ångestsjukdom eller depression, för att de de facto har en annan somatisk sjukdom, för att de av psykosociala orsaker vill slippa gå till jobbet, slippa delta i samhällets aktiviteter, är "inbillningssjuka" som det så nedsättande tidigare beskrevs.
Dessa individer har alltid funnits och kallats för olika namn under åren varav SVBK bara är ett.

Denna grupp av folk som har eller uppger sig ha ME-liknande besvär, är större än de som verkligen har en ME-sjukdom, betydligt större, mångdubbelt större..
Eftersom det fortfarande inte finns några prover eller undersökningar som kan visa på att någon verkligen har drabbats av just ME - går det inte så lätt att sålla bort de andra.

De andra, de med psykiska sjukdomar, de med depressioner, livsleda eller bara de som inte längre vill eller orkar med sitt jobb eller sin tillvaro - de är så många fler än de ME-sjuka - men de vill gärna också hävda att de har en ME-sjukdom. Dessa personer ställer till det ordentligt för de verkligt ME-sjuka då även dessa får svårt att bli trodda.

Majoriteten av de som uppger sig vara ME-sjuka som läkare träffar på - har helt enkelt inte en ME-sjukdom, utan tillhör oftast gruppen ovan. Därav har en stark skepticism mot dem som uppger sig ha ME-sjukdom uppstått, till nackdel för alla på riktigt ME-sjuka.

Kanske inte så konstigt egentligen. Läkare, övrig sjukvårdspersonal, Försäkringskassa, Arbetsgivare, Försäkringsbolag och andra myndigheter består faktiskt av enskilda individer som bildar sig uppfattningar om olika saker.
Har kanske 95- 100% av alla man mött som påstått sig varit ME-sjuka inte visat sig ha denna åkomma utan faktiskt väldigt ofta gått att visa på andra orsaker till deras lidande, blir man skeptisk.
Precis som de som uppger sig lida av el-allergi, återkommande UFOn, strålning från grannar och element eller Kaninmannen som inte satt i rullstol utan dansade på Liseberg, eller ämnesomsättningssjuka - väldigt många har nu plötsligt fått "ME".

Om Henkows mött skepticism för flickornas sjukdom är svårt att veta - de har definitivt lyckats driva igenom saker som många andra sjuka barn inte är i närheten av, som ex dubbel hemundervisning föregått av att skolan stod i dialog med föräldrarna. Därtill verkar det ju funnits inplanerad fortsatt utredning av Moa.

Någonstans har de i vart fall inte fått det som föräldrarna ansåg att familjen behövde för att fortsätta existera.
Utan att veta vad de hade för problem eller behov i framtiden är det svårt att avgöra hur styvmoderlig bemötta de kan ha blivit eller hur negativ deras framtid kan ha tett sig.
Det är för tyst om detta dubbelmord helt enkelt.

Problemet är inte de riktigt sjuka i ME.
Problemet är alla andra som inte har ME, men som ändå hävdar detta - av allehanda olika orsaker:

För att de inte vill erkänna psykisk bakomliggande ångestsjukdom eller depression, för att de de facto har en annan somatisk sjukdom, för att de av psykosociala orsaker vill slippa gå till jobbet, slippa delta i samhällets aktiviteter, är "inbillningssjuka" som det så nedsättande tidigare beskrevs.
Dessa individer har alltid funnits och kallats för olika namn under åren varav SVBK bara är ett.

Denna grupp av folk som har eller uppger sig ha ME-liknande besvär, är större än de som verkligen har en ME-sjukdom, betydligt större, mångdubbelt större..
Eftersom det fortfarande inte finns några prover eller undersökningar som kan visa på att någon verkligen har drabbats av just ME - går det inte så lätt att sålla bort de andra.

De andra, de med psykiska sjukdomar, de med depressioner, livsleda eller bara de som inte längre vill eller orkar med sitt jobb eller sin tillvaro - de är så många fler än de ME-sjuka - men de vill gärna också hävda att de har en ME-sjukdom. Dessa personer ställer till det ordentligt för de verkligt ME-sjuka då även dessa får svårt att bli trodda.

Majoriteten av de som uppger sig vara ME-sjuka som läkare träffar på - har helt enkelt inte en ME-sjukdom, utan tillhör oftast gruppen ovan. Därav har en stark skepticism mot dem som uppger sig ha ME-sjukdom uppstått, till nackdel för alla på riktigt ME-sjuka.

Kanske inte så konstigt egentligen. Läkare, övrig sjukvårdspersonal, Försäkringskassa, Arbetsgivare, Försäkringsbolag och andra myndigheter består faktiskt av enskilda individer som bildar sig uppfattningar om olika saker.
Har kanske 95- 100% av alla man mött som påstått sig varit ME-sjuka inte visat sig ha denna åkomma utan faktiskt väldigt ofta gått att visa på andra orsaker till deras lidande, blir man skeptisk.
Precis som de som uppger sig lida av el-allergi, återkommande UFOn, strålning från grannar och element eller Kaninmannen som inte satt i rullstol utan dansade på Liseberg, eller ämnesomsättningssjuka - väldigt många har nu plötsligt fått "ME".

Om Henkows mött skepticism för flickornas sjukdom är svårt att veta - de har definitivt lyckats driva igenom saker som många andra sjuka barn inte är i närheten av, som ex dubbel hemundervisning föregått av att skolan stod i dialog med föräldrarna. Därtill verkar det ju funnits inplanerad fortsatt utredning av Moa.

Någonstans har de i vart fall inte fått det som föräldrarna ansåg att familjen behövde för att fortsätta existera.
Utan att veta vad de hade för problem eller behov i framtiden är det svårt att avgöra hur styvmoderlig bemötta de kan ha blivit eller hur negativ deras framtid kan ha tett sig.
Det är för tyst om detta dubbelmord helt enkelt.

Den som misstror en viss diagnos behöver inte alltid förvisas till fiendelägret, h*n är inte nödvändigtvis ngn dålig människa/läkare. De som tror sig representera "den rätta sidan” lyckas ändå inte hitta ngn riktigt lösning för de drabbade. Misstron kan leda hjärnan mot något annat sätt att identifiera och bota sjukdomen, kanske just den rätta..

Ni kanske kan gissa att jag tillhör de som inte tror att flickorna hade ME.
Låt oss säga: sjukdomen finns, likaväl läkarintyg och dess vittnen - jag är beredd att tro på det, men jag tror inte att flickorna hade ME, jag är övertygad att anhöriga inte trodde det heller.
Förresten även i vår upplysta tid finns pseudosjukdomar med riktiga diagnoskoder som sysselsätter en inhägnad skara läkare och patienter.

Jag tvivlar på att du någonsin mött en riktig me-sjuk i din profession. Skulle vara spännande att vara en fluga på din arbetsplats om det skulle ske. Det verkar som om du mest möter psykpatienter.Och där finns det piller att få. Och samtalsterapi. Eller så jobbar du i en labbmiljö.
Svbk kallade man förr de som hade fibromyalgi. En i högsta grad existerande sjukdom. Kanimmannen gjorde ett försäkringskassebedrägeribrott. Han var inte sjuk på riktigt. Det var pengar han ville åt. Det är anmärkningsvärt att du som sk läkare blandar in me-sjuka med han. Det visar på din människosyn.
Nej. Jag tror inte att du träffar me-patienter. De har helt andra symtom en elallergiker och ufotroende.
Eller har du tittat för djupt ner i grogglaset när du författat dina senaste inlägg.

Du kommenterar när du redan har ett utmärkt svar. Det finns många diagnosliknande bilder där liknande saker hänt och mera kan sägas emanera ur två världsbilder som går i sär och inte får plats i alla lägen från telegrafisjuka till apatiska flyktingbarn som blir sjukare och sjukare, det har ingenting med ME att göra ... Men däremot kan det uppstå en helvetes smittsamhet som enkelt går att påvisa.

Problemet är inte de riktigt sjuka i ME.
Problemet är alla andra som inte har ME, men som ändå hävdar detta - av allehanda olika orsaker:

För att de inte vill erkänna psykisk bakomliggande ångestsjukdom eller depression, för att de de facto har en annan somatisk sjukdom, för att de av psykosociala orsaker vill slippa gå till jobbet, slippa delta i samhällets aktiviteter, är "inbillningssjuka" som det så nedsättande tidigare beskrevs.
Dessa individer har alltid funnits och kallats för olika namn under åren varav SVBK bara är ett.

Denna grupp av folk som har eller uppger sig ha ME-liknande besvär, är större än de som verkligen har en ME-sjukdom, betydligt större, mångdubbelt större..
Eftersom det fortfarande inte finns några prover eller undersökningar som kan visa på att någon verkligen har drabbats av just ME - går det inte så lätt att sålla bort de andra.

De andra, de med psykiska sjukdomar, de med depressioner, livsleda eller bara de som inte längre vill eller orkar med sitt jobb eller sin tillvaro - de är så många fler än de ME-sjuka - men de vill gärna också hävda att de har en ME-sjukdom. Dessa personer ställer till det ordentligt för de verkligt ME-sjuka då även dessa får svårt att bli trodda.

Majoriteten av de som uppger sig vara ME-sjuka som läkare träffar på - har helt enkelt inte en ME-sjukdom, utan tillhör oftast gruppen ovan. Därav har en stark skepticism mot dem som uppger sig ha ME-sjukdom uppstått, till nackdel för alla på riktigt ME-sjuka.

Kanske inte så konstigt egentligen. Läkare, övrig sjukvårdspersonal, Försäkringskassa, Arbetsgivare, Försäkringsbolag och andra myndigheter består faktiskt av enskilda individer som bildar sig uppfattningar om olika saker.
Har kanske 95- 100% av alla man mött som påstått sig varit ME-sjuka inte visat sig ha denna åkomma utan faktiskt väldigt ofta gått att visa på andra orsaker till deras lidande, blir man skeptisk.
Precis som de som uppger sig lida av el-allergi, återkommande UFOn, strålning från grannar och element eller Kaninmannen som inte satt i rullstol utan dansade på Liseberg, eller ämnesomsättningssjuka - väldigt många har nu plötsligt fått "ME".

Om Henkows mött skepticism för flickornas sjukdom är svårt att veta - de har definitivt lyckats driva igenom saker som många andra sjuka barn inte är i närheten av, som ex dubbel hemundervisning föregått av att skolan stod i dialog med föräldrarna. Därtill verkar det ju funnits inplanerad fortsatt utredning av Moa.

Någonstans har de i vart fall inte fått det som föräldrarna ansåg att familjen behövde för att fortsätta existera.
Utan att veta vad de hade för problem eller behov i framtiden är det svårt att avgöra hur styvmoderlig bemötta de kan ha blivit eller hur negativ deras framtid kan ha tett sig.
Det är för tyst om detta dubbelmord helt enkelt.

Då är det upp till läkaren att berätta vad det är istället och sedan – aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta. Inte som nu när man finner vissa som raljerar, kränker, förnekar vetenskap, godtyckligt föreslår alternativa diagnoser över nätet eller arrogant sticker huvudet i sanden inför sitt egen tillsynsorgan.

1. jag driver mig veterligen ingen tes om sinnessjukdom....?
Vad har du fått det ifrån? Källa?
Jag tycker nog man är väldigt tokig i det ögonblicket man dödar sina barn, det gör inte en normalt funtat förälder. Men att därifrån bestämt uppfatta att Oskar/Hanna led av en sinnessjukdom är steget rätt långt.