Första bästa duger för att försöka visa vad jag menar, här är en föreläsning jag glooglade fram med "Jordan B Peterson transcript" och hittade på
https://beyondhumannature.wordpress.com/2018/03/15/strengthen-the-individual-a-counterpoint-to-post-modern-political-correctness-jordan-peterson-transc ript/
I själva verket är det en över 70 minuter lång föreläsning, och som börjar med att han skrev en uppsats om Auschwitz när han var 13. Den berör atombomber, Carl Rogers, Freud, Alfred Adler, Nietzsche, Dostojevskij, Bibeln, Solzjenitsyn, Jung och Pinocchio, för att nämna ett urval.
Men jag koncentrerar mig mest på den sista kvarten.
Mycket kunde naturligtvis säga om de olika truismer, catch-fraser och rena obegripligheter han klämmer in däremellan, men det blir mest intressant när han övergår till postmodernismen.
Då kastar han plötsligt alla hänvisningar till författare, rörelsens företrädare, böcker, citat och annat som en hederlig professor borde vara rätt noggrann med.
I stället målar han upp egna godtyckliga schabloner och nidbilder av vad postmodernism är, och kommer med uppseendeväckande vilda påståenden om en kult som invaderat universiteten och hjärntvättar barn - utan tillstymmelse till belägg för något av det.
Men naturligtvis med lättfattliga catch-fraser:
Och så vidare...
Och någon hjälp-dig-själv-truismer ska förstås ingå även här:
Och avslutningen:
Som svar på frågan om jämförelse med någon jag ser upp till...ja jag har lyssnat på många professorer i mina dagar.
Kanske om jag satt i salen med Peterson där framme ropande "ALL…HELL…BREAKS…LOOSE!" så skulle jag för ett ögonblick tänka, shit den här killen är häftig.
Efteråt skulle jag antagligen börja fundera på vad han egentligen sa eller ville få sagt.
Var det en föreläsning i någon som helst vetenskaplig disciplin, psykologi, filosofi eller annat så skulle jag naturligtvis först börja undra hur postmodernismen kommer in i bilden.
Sen skulle jag undra varför han inte tillämpar några som helst vedertagna och hederliga vetenskapliga normer när han kritiserar postmodernismen. Varpå jag skulle börja ifrågasätta hur seriös han egentligen är.
Utan tvivel skulle hans hangup vid postmodernismen och "kulten som hjärtvättar barn i universiteten" även få mig att undra om allt verkligen står rätt till med mannen.
Och till slut skulle jag undra varför jag suttit i 75 minuter och lyssnat på detta för att komma fram till poängen "fast jag är nere kan jag stå upp mot livets tragedi, och det är gott nog". Liksom, läste jag inte det i Wayne Dyers "Sikta mot stjärnorna" typ 1987?
Så sammanfattningsvis, det skulle antagligen vara en av de mer fängslande föreläsningar jag varit på, men definitivt också en av de sämsta.
Jag skulle kunna räkna upp 15-20 helt vanliga professorer vid svenska universitet som under 2x45 minuter levererat betydligt mer substans, på ett akademiskt hederligt sätt, och dessutom på ett begripligt och strukturerat sätt. Detsamma kan jag säga om en del postmodernister jag läst - och med just det vill jag vara påstå att det inte kan vara min läsförståelse det är fel på.
Det beklämmande är att sgs alla föreläsningar med JP har varit just så här, så det är ju inte så att han hade en dålig dag på jobbet just när den här föreläsningen hölls.