Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Jag tänker så här: inte ens föräldrarna var säkra på vad flickorna led av. Det viktigaste för dem var att få veta det och därefter skulle de kunna ordna det som bäst för dem. I väntan på diagnos och prognos nöjde de sig med att ordna det "provisoriskt".
Alltså: de sökte faktiskt hjälp, men prioriterade "i omvänd ordning" mot vad några i tråden kanske vill tro och skulle föredragit?

Förlåt, men jag får inte till det med citerandet här.

Det är ju mycket möjligt att de hade kontakt med BUP. I ärlighetens namn ska sägas att "kontakt med" inte alltid är detsamma som att få sina problem lösta, vare sig det gäller kontakt med BUP eller med socialtjänsten. Man ska ha tur också: man ska träffa rätt person vid rätt tillfälle. Det vill säga: mycket spelar in för att en kontakt ska leda till någonting positivt, inte minst den så självklara personkemin mellan den som söker hjälp och den som ska hjälpa. Ibland fungerar inte kemin och då kan man faktiskt be att få byta kontakt/behandlare. Även BUP-personalens kunskap och erfarenhet har självklart också betydelse.

Ja kanske så.
Men när i denna ordning eller omvända ordning var det helt klart för föräldrarna att allt var utsiktslöst? Om de inte ens hade en diagnos och lillflickan antagligen bara varit sjuk mindre än ett år?
Hur de än turordningsmässigt har agerat med lösningar och diagnoser är det för mig obegripligt att man anser sig färdigt och att det inte finns mer att hämta. Man brukar ju inte ge upp medan utredning pågår.

Det är ju mycket möjligt att de hade kontakt med BUP. I ärlighetens namn ska sägas att "kontakt med" inte alltid är detsamma som att få sina problem lösta, vare sig det gäller kontakt med BUP eller med socialtjänsten. Man ska ha tur också: man ska träffa rätt person vid rätt tillfälle. Det vill säga: mycket spelar in för att en kontakt ska leda till någonting positivt, inte minst den så självklara personkemin mellan den som söker hjälp och den som ska hjälpa. Ibland fungerar inte kemin och då kan man faktiskt be att få byta kontakt/behandlare. Även BUP-personalens kunskap och erfarenhet har självklart också betydelse.

Det är ju mycket möjligt att de hade kontakt med BUP. I ärlighetens namn ska sägas att "kontakt med" inte alltid är detsamma som att få sina problem lösta, vare sig det gäller kontakt med BUP eller med socialtjänsten. Man ska ha tur också: man ska träffa rätt person vid rätt tillfälle. Det vill säga: mycket spelar in för att en kontakt ska leda till någonting positivt, inte minst den så självklara personkemin mellan den som söker hjälp och den som ska hjälpa. Ibland fungerar inte kemin och då kan man faktiskt be att få byta kontakt/behandlare. Även BUP-personalens kunskap och erfarenhet har självklart också betydelse.

Sant, men man kan åtminstone nagga tanken i kanten att föräldrarna medvetet isolerade flickorna.
Just den typ av frågor som jag tog upp för ett par inlägg sedan skulle f.ö. passa perfekt för BUP. Såvitt jag vet är det sådant BUP i vår kommun ägnar en del kraft åt, och med viss finess som det verkar.

Jo det är naturligtvis sant att kvaliteten på den hjälp man kan få och behöver kan variera. Varken BUP eller Soc är svaret på allas böner.
Men nu fick inte ens Soc in en orosanmälan varken av skolan som hade satt beteckningen"en familj i djup kris" eller från ex. BUP som torde ha känt till att bägge barnen hölls inne 24/7.

Glöm det sista, så tar vi det från början igen. Ganska steg för steg
Jag utgår ifrån att de här flickorna trots sin för oss okända sjukdom har haft behov och känslor typiska för tjejer i den åldern ("nästanvuxna" är väl ett träffande uttryck, lika spännande nyord som "tidigmodern")
De vet självklart att de är sjuka, den yngre har sett sin storasyster försämras och sedan fått samma diagnos, såvitt vi vet.
Deras behov och känslor har inte kunnat hanteras på de sätt som de flesta föräldrar känner igen. Varje önskemål, lynneskast och fundering om livet och dess mening får en dimension som vi andra inte har.
Detta har föräldrarna och andra vuxna i omgivningen haft att hantera dagligen ovanpå själva oron för hur sjukdomen ska utvecklas och de rent praktiska problemen.
Jag kan inte föreställa mig hur det har varit att leva med det trycket dag efter dag - att våndas över dagsläget, att inte veta säkert vad man kommer hem till från jobbet. Böner om att få göra vanliga enkla saker kan man inte alltid svara på utan hänvisning till deras tillstånd; "nej vi kan inte skafffa hund, men en guldfisk?" "om du mår bra i morgon kanske vi går till simhallen, men tänk på att du måste orka med något annat i övermorgon!"
Och "nej vi vet inte hur du ska kunna bli frisk"
Självklart har de haft tankar om framtiden också, på tjejers vis - men spetsade med ovisshet.

Hur uppmuntrar och stimulerar man ett barn att kämpa vidare? Varje ålder ställer sina frågor och med tanke på hur tonårsflickor tänker och drömmer så tror jag att det blir svårt att få "det kommer kanske en medicin om några år" att leda till glädjetjut.
Att uppmuntra dem att leva vidare, att försöka bortse från det möjliga kroppsliga förfallet, som Stephen Hawking gjorde, att fortsätta som man börjat är ingen bra metod. Inte når det gäller flickor i tonåren.
Mitt exempel var extremt drastiskt, men jag ville göra det starkt för att få fram en poäng.

Tyvärr är det nog så att det finns obotliga problem som berör själen, tankarna och känslorna. Så jag instämmer nog i resonemanget att en kontakt med vare sig soc eller bup hade inneburit en garanti mot det som hände. Min högst lekmannamässiga gissning är att väldigt många som tar sitt liv har haft sådana kontakter. Men precis som med andra sjukdomar så finns inte alltid en fungerande behandling.

Jag antar att dom inte delade din positiva syn på medicinsk forskning och möjligheten att leva det liv dom ville. Om dom hade gjort det så hade antagligen det som hände inte hänt. Dom bör väl ha skrivit det, eller nåt liknande, som polisen antingen citerade eller tolkade med orden; brist på livskvalitet och framtid. Jag tänker inte bli försvarsadvokat för det dom kände eller gjorde. Det är bara ett konstaterande.

Det är såna där uppenbara felaktigheter som avslöjar din agenda och sänker trovärdigheten från låg till obefintlig. Det leder inte heller debatten vidare. Det som hände var nog tragiskt utan att förstärka det med egna fantasier.

Nu har vi konstaterat att föräldrarna sannolikt fastnat i eländestänkande och inte klarade av att ta sig ur dessa tankar.

Vi har konstaterat att flickorna tillbringade väldigt mycket tid (all?) i hemmet och antagligen var mycket ledsna (deprimerade?).

Fyra olyckliga personer som nöttes mot varandra i ett hem.

Vad behövde de? Svar: mer kontakt med yttervärlden. Ville de inte ha mer kontakt? Ja, då återstod orosanmälan.

Vi har också konstaterat att varken orosanmälan eller kontakt med BUP skulle vara någon garanti för en lyckligare utveckling. Nej, men att ingen utomstående fick till uppgift att utreda hur barnen hade det, ledde inte heller fram till någonting positivt.