Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Glöm det sista, så tar vi det från början igen. Ganska steg för steg
Jag utgår ifrån att de här flickorna trots sin för oss okända sjukdom har haft behov och känslor typiska för tjejer i den åldern ("nästanvuxna" är väl ett träffande uttryck, lika spännande nyord som "tidigmodern")
De vet självklart att de är sjuka, den yngre har sett sin storasyster försämras och sedan fått samma diagnos, såvitt vi vet.
Deras behov och känslor har inte kunnat hanteras på de sätt som de flesta föräldrar känner igen. Varje önskemål, lynneskast och fundering om livet och dess mening får en dimension som vi andra inte har.
Detta har föräldrarna och andra vuxna i omgivningen haft att hantera dagligen ovanpå själva oron för hur sjukdomen ska utvecklas och de rent praktiska problemen.
Jag kan inte föreställa mig hur det har varit att leva med det trycket dag efter dag - att våndas över dagsläget, att inte veta säkert vad man kommer hem till från jobbet. Böner om att få göra vanliga enkla saker kan man inte alltid svara på utan hänvisning till deras tillstånd; "nej vi kan inte skafffa hund, men en guldfisk?" "om du mår bra i morgon kanske vi går till simhallen, men tänk på att du måste orka med något annat i övermorgon!"
Och "nej vi vet inte hur du ska kunna bli frisk"
Självklart har de haft tankar om framtiden också, på tjejers vis - men spetsade med ovisshet.

Hur uppmuntrar och stimulerar man ett barn att kämpa vidare? Varje ålder ställer sina frågor och med tanke på hur tonårsflickor tänker och drömmer så tror jag att det blir svårt att få "det kommer kanske en medicin om några år" att leda till glädjetjut.
Att uppmuntra dem att leva vidare, att försöka bortse från det möjliga kroppsliga förfallet, som Stephen Hawking gjorde, att fortsätta som man börjat är ingen bra metod. Inte når det gäller flickor i tonåren.
Mitt exempel var extremt drastiskt, men jag ville göra det starkt för att få fram en poäng.

/.../ Oavsett vilka mentala spökbilder ordet "Soc" framkallar för många av oss (mig inkluderat), är det faktiskt just när yttre eller inre omständigheter sätter en familj i kris som orosanmälan och Soc ska användas. Inte för att ta barnen ifrån föräldrarna utan för att kunna organisera och utreda vilket stöd som kan behövas.

Det är detta som är Soc jobb. Skolan eller rektorn kan och ska inte göra Soc job. De ska meddela Soc att döttrarna och familjen är i kris = göra en orosanmälan.

De kan knappast ha varit så isolerade eftersom bägge gick i skolan i åtskilliga år plus hade även fritidsaktiviteter så länge de orkade med dessa. - Så efter omständigheterna; den "ofattbara" sjukdomen, mådde de bra; om inte annat så lär detta kunna intygas av de många undervisande lärarna. "Djup kris", dessutom... Vi har förmodligen inte tillgång till den fulla bilden av vari krisen (förutom döttrarnas sjukdom) bestod. - Det bör ha varit något mer. - Vi vet t.ex. att HB behandlats för cancer; ev. led hon också av MRSA.

/.../ En cancer hos HB är naturligtvis allvarligt speciellt om den återkommer. Men att därför döda hennes döttrar .....?

Hellre det än att lämna kvar dem hos vargarna - eller hos en make som till 90 - 100% är gift med sitt arbete...

Glöm det sista, så tar vi det från början igen. Ganska steg för steg
Jag utgår ifrån att de här flickorna trots sin för oss okända sjukdom har haft behov och känslor typiska för tjejer i den åldern ("nästanvuxna" är väl ett träffande uttryck, lika spännande nyord som "tidigmodern")
De vet självklart att de är sjuka, den yngre har sett sin storasyster försämras och sedan fått samma diagnos, såvitt vi vet.
Deras behov och känslor har inte kunnat hanteras på de sätt som de flesta föräldrar känner igen. Varje önskemål, lynneskast och fundering om livet och dess mening får en dimension som vi andra inte har.
Detta har föräldrarna och andra vuxna i omgivningen haft att hantera dagligen ovanpå själva oron för hur sjukdomen ska utvecklas och de rent praktiska problemen.
Jag kan inte föreställa mig hur det har varit att leva med det trycket dag efter dag - att våndas över dagsläget, att inte veta säkert vad man kommer hem till från jobbet. Böner om att få göra vanliga enkla saker kan man inte alltid svara på utan hänvisning till deras tillstånd; "nej vi kan inte skafffa hund, men en guldfisk?" "om du mår bra i morgon kanske vi går till simhallen, men tänk på att du måste orka med något annat i övermorgon!"
Och "nej vi vet inte hur du ska kunna bli frisk"
Självklart har de haft tankar om framtiden också, på tjejers vis - men spetsade med ovisshet.

Hur uppmuntrar och stimulerar man ett barn att kämpa vidare? Varje ålder ställer sina frågor och med tanke på hur tonårsflickor tänker och drömmer så tror jag att det blir svårt att få "det kommer kanske en medicin om några år" att leda till glädjetjut.
Att uppmuntra dem att leva vidare, att försöka bortse från det möjliga kroppsliga förfallet, som Stephen Hawking gjorde, att fortsätta som man börjat är ingen bra metod. Inte når det gäller flickor i tonåren.
Mitt exempel var extremt drastiskt, men jag ville göra det starkt för att få fram en poäng.

Men nej, det kan du inte på allvar mena.

Det där var nog en ganska bra beskrivning över hur livet i huset kan ha varit. Det är väl också rimligt att tro att svårmodet stärks i den ålder när frigörelsen påbörjas och identitenen ska skapas. Då kommer även dom långsiktiga frågorna om livet som vuxen. Om båda barnen blev diagnostiserade med samma sjukdom så får man anta att det finns genetiska faktorer. Då kommer självklart tankarna om egna barn och hur det blir när mamma och pappa blir gamla och försvinner (möjligen tidigare om någon av dom var sjuk).

Det bör vara sådana tankar som gjorde att framtiden helt enkelt försvann. Den blev för svår.

Jag har inte kunskap om just den sjukdom som A och M led av (vilken det nu var), men rent generellt brukar familjer få hjälp av sjukvården. Man kan få hjälp med kontakter med andra familjer som har samma problem. Det kan finnas möjlighet för barn (med sjukdom och/eller funktionshinder) att träffa andra unga med samma typ av svårigheter - vilket kan vara en lättnad och underlätta bearbetning av frågor gällande identitet och självbild, till exempel. Det kan finnas möjlighet att delta i träffar och lägerverksamhet tillsammans med likasinnade, om man vill och orkar. Även föräldrar kan behöva samtalsstöd för egen del.

Men, nu vet vi ju inte vad flickorna led av och vilka vårdkontakter familjen hade. Uppenbarligen hade de i alla fall behövt mer hjälp.

Enligt uppgift från byn, så hade flickorna kontakt med BUP
(FB) Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)
Det är väl inte mindre trovärdigt än annat vi får hålla tillgodo med som underlag för spekulerandet.

Det fetade, ja kanske - om man förutsätter att man fullständigt kan överblicka vad som kommer i framtiden.

Men det kan vi inte och kunde inte föräldrarna heller. Medicinsk bot ligger kanske runt hörnet.
Alla HIV smittade vars liv så sent som på 90-00 talet ansågs dödsdömt, lever idag väl. Inte i länder där bromsmediciner saknas, men i Sverige.

Tiden tills döttrarna skulle komma ifråga för att bilda familj och skaffa egna barn var flera år. Vad som skulle hända då kunde Oskar och Hanna helt enkelt inte förutsäga.