Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Egentligen går det nog inte att vara säker att den dialogen aldrig har funnits. En sån kontakt skulle falla under sekretess. Sen kan man iofs fråga sig om en kontakt med soc hade förhindrat tragedin. Det fanns redan så många professioner; lärare, rektorer, läkare, kurator, skolsköterska, studievägledare och specialpedagoger. Det är inte säkert att en socialsekreterare på det hade gjort någon skillnad.

Jag tror inte heller att det fanns såna missförhållanden i hemmet som motiverat ett omhändertagande. Dessa borde inte ha klarat sig under radarn utan att bli upptäckta av alla dom som redan hade kontakter med familjen. Av reaktionerna att döma så kom beskedet om vad som hänt som en blixt från klar himmel. Alla visste att det var jobbigt, men inte så det kunde utlösa en så här tragisk händelse.

Jag tror att det kan finnas en känsla av svek hos föräldrarna, en känsla av att samhället kanske inte tog deras problem på nog stort allvar. Det kan bero på skolans ekonomi och att pressen att få flickorna tillbaka till skolan ökade. Det känns dock orimligt att händelsen skulle ha utlösts av en enda orsak. Det bör ha varit allt sammantaget som till slut blev för övermäktigt att hantera.

Det är inte bra för barn och ungdomar att befinna sig isolerade i hemmet även om det kommer vuxna lärare dit regelbundet. Hur mådde dessa flickor egentligen?
För att flickorna inte kan delta i skolans undervisning, men klarar att följa sina respektive läroplaner med hemundervisning behöver ju inte betyda att hela familjen därför måste hamna i kris. Det finns rätt många familjer där både ett, två eller flera barn har det jobbigt i skolan, anpassad skolgång etc utan att man för den skull betecknar familjen som i kris.

Vi vet inte heller hur sjuka flickorna faktiskt var eller vilken prognos de hade.
Så länge vi inte vet vad det var för "ofattbar fysisk sjukdom" döttrarna led av och någon kvällstidning tydligen gått ut med att de inte hade en fastlagd diagnos, medan andra pratat om ME eller "kronisk trötthet" är det svårt att riktigt förstå hur illa ställt det var. Vi vet inte ens om barnens mående var en reaktion på något som inte var bra i hemmet eller i skolan.

En sammanhållen familj som materiellt sett hade det väldigt bra med villa, bilar, pool, jobb för de vuxna varav den ene mycket framgångsrikt snart skulle få en efterlängtad proffesorstitel och med båda barnen fysiskt och psykiskt kapabla att följa sina respektive läroplaner, välorganiserat stöd från skolan, mor- och farföräldrar liksom mostrar i livet.
Det är onekligen rätt svårt att riktigt se varför denna familj kunde vara i långvarig kris. Att allt inte går på den framgångsrika räls man stakat ut kan naturligtvis resultera i en kris, men i allmänhet anpassar man sig till nya förhållanden. Krisen går över.

Om familjen enligt rektorn forfarande var i kris sedan länge borde föräldrarna antagligen fått hjälp att ta sig igenom krisen. Alldeles särskilt som det tydligen blev värre med tiden. Möjligen hade en orosanmälan till Soc kanske kunna hjälpa familjen med avlastning etc. Misstänker skolan att barn befinner sig i en miljö där föräldrarna är i kris eller inte orkar, ska en orosanmälan alltid göras. Det är väldigt tragiskt att skolan inte begrep eller insåg det i just det här fallet.

Jag har egen erfarenhet av hur det går till inom skolan. Det är synd att soc är så stigmatiserande för vissa. Den här familjen hade behövt mer stöd.

Sedan att rektorn säger att det rörde sig om en "djup kris inne i familjen", gör det inte bättre. Inne i den familjen hölls alltså flickorna isolerade. Det är helt otroligt att ingen soc-anmälan gjordes.

Personal i förskola och skola har enligt lag skyldighet att göra
orosanmälningar vid misstanke om att ett barn - av någon anledning - inte har det bra i sitt liv.

Enbart en misstanke är anledning till att göra anmälan. Man behöver inte ha en klar föreställning om hur står till - man anmäler att man "oroar sig" och överlåter till socialtjänsten att utreda huruvida det fanns fog för oron eller ej.

Det är inte enbart grov försummelse, vanvård eller andra missförhållanden som ska vara anledning till anmälan. Enligt de sju punkterna (som ligger till grund för socialtjänstens utredning) är det alltså befogat att göra en anmälan om man misstänker att ett barn hindras i sin utveckling på punkten "att kunna, och få lov att, klara sig själv" eller om det finns någonting (annat) som hämmar barnet i dess känslomässiga utveckling.

Syftet med en orosanmälan är inte att ta barnet från dess föräldrar. Utgångspunkten är alltid att familjen ska få det stöd som krävs för att de ska kunna fortsätta att leva som en hel familj och ha det bra tillsammans.

Allt som hör ihop med orosanmälningar är, tyvärr, mycket stigmatiserande. Anställda inom skolan vill ibland "ha ordentligt på fötterna" innan de anmäler, och riskerar därmed att försumma den lagstadgade anmälningsskyldigheten.

En orosanmälan kan självklart påverka kontakten mellan skola och hem negativt - tyvärr. Det kan vara en anledning till varför skolpersonal drar sig från att anmäla.

Själv brottas jag med oerhörda fördomar: Så fort jag hör "soc", "socialen", ser jag en massa beskäftiga, halvsadistiska kärringar torna upp sig; diverse "hemmahosare" som när de en gång kopplat greppet om pennan och anteckningsblocket aldrig släpper det ifrån sig.

Det är inte bra för barn och ungdomar att befinna sig isolerade i hemmet även om det kommer vuxna lärare dit regelbundet. Hur mådde dessa flickor egentligen?

För att flickorna inte kan delta i skolans undervisning, men klarar att följa sina respektive läroplaner med hemundervisning behöver ju inte betyda att hela familjen därför måste hamna i kris. Det finns rätt många familjer där både ett, två eller flera barn har det jobbigt i skolan, anpassad skolgång etc utan att man för den skull betecknar familjen som i kris.

Så genom att mata sina barn med allt elände man kan hitta på om deras tillstånd, berättigar man morden? Att göra dem så rädda och deprimerade att de inte vågar andas?
Man hämtar sina "förebilder" i vardagen, i varandet. Livet är nu, inte imorgon.

Kan du förtydliga det där?
Ärligt talat så förstår jag inte hur du ens kom på tanken? Eller det finns kanske ingen?

Sedan att rektorn säger att det rörde sig om en "djup kris inne i familjen", gör det inte bättre. Inne i den familjen hölls alltså flickorna isolerade. Det är helt otroligt att ingen soc-anmälan gjordes.

Glöm det sista, så tar vi det från början igen. Ganska steg för steg
Jag utgår ifrån att de här flickorna trots sin för oss okända sjukdom har haft behov och känslor typiska för tjejer i den åldern ("nästanvuxna" är väl ett träffande uttryck, lika spännande nyord som "tidigmodern")
De vet självklart att de är sjuka, den yngre har sett sin storasyster försämras och sedan fått samma diagnos, såvitt vi vet.
Deras behov och känslor har inte kunnat hanteras på de sätt som de flesta föräldrar känner igen. Varje önskemål, lynneskast och fundering om livet och dess mening får en dimension som vi andra inte har.
Detta har föräldrarna och andra vuxna i omgivningen haft att hantera dagligen ovanpå själva oron för hur sjukdomen ska utvecklas och de rent praktiska problemen.
Jag kan inte föreställa mig hur det har varit att leva med det trycket dag efter dag - att våndas över dagsläget, att inte veta säkert vad man kommer hem till från jobbet. Böner om att få göra vanliga enkla saker kan man inte alltid svara på utan hänvisning till deras tillstånd; "nej vi kan inte skafffa hund, men en guldfisk?" "om du mår bra i morgon kanske vi går till simhallen, men tänk på att du måste orka med något annat i övermorgon!"
Och "nej vi vet inte hur du ska kunna bli frisk"
Självklart har de haft tankar om framtiden också, på tjejers vis - men spetsade med ovisshet.

Hur uppmuntrar och stimulerar man ett barn att kämpa vidare? Varje ålder ställer sina frågor och med tanke på hur tonårsflickor tänker och drömmer så tror jag att det blir svårt att få "det kommer kanske en medicin om några år" att leda till glädjetjut.
Att uppmuntra dem att leva vidare, att försöka bortse från det möjliga kroppsliga förfallet, som Stephen Hawking gjorde, att fortsätta som man börjat är ingen bra metod. Inte når det gäller flickor i tonåren.
Mitt exempel var extremt drastiskt, men jag ville göra det starkt för att få fram en poäng.