Citat:
Jag har egen erfarenhet av hur det går till inom skolan. Det är synd att soc är så stigmatiserande för vissa. Den här familjen hade behövt mer stöd.
Det finns ett talesätt som lyder, "Hur man än vänder sig har man ändan bak". Det går inte skydda mot allt, för det finns människor på båda sidor i ekvationen. Vad de ena försöker täcka upp för kan de andra givetvis slingra sig ur. Ishockey-matcher skulle vara olidliga tillställningar annars och alla barn skulle se exakt likadana ut och svara i kör, som nordkoreansk prostituerad låtsaspublik (som osökt får en att tänka på mer närliggande ting). Och Drottninggatan skulle tronat på väldiga cementlejon redan för hundra år sen. Lagom till osmanska väldets fall ungefär.
Inse att det finns ingen anledning för skolan att larma. De har inte sett några tecken. Barnen har i realiteten varit under utredning, men tydligen inte från soc sida, men där man dock kanske med fog litat på inlärnings-/utvecklingspsykologisk expertis som skolan själva borde ha kunnat koppla in, eftersom man valt mellan hem- och skolundervisning och måste ha ventilerat hur flickorna kan tillgodogöra sig de två respektive situationerna.
Inse att föräldrarna har slått knut på systemet där det är oskyddat för att en hotbild inte existerar. Du får skapa en fästning av skolan och inte släppa in elever eller rektor för att komma på ngt motsvarande. Ta alla nyfödda flickebarn från sina föräldrar och sätt dem på Nilen.
Men innan du gör det så invänta gärna närmare detaljer om vad som verkligen hänt och försök sen avgöra om det kanske borde vara så att barn med vissa sjukdomar borde med automatik få soc inkopplat och utredning göras om barnens mående och önskemål och om de inte borde läggas in för att avlasta föräldrarna.
Fast trenden i samhället går ju knappast mot att "lägga in" folk heller. Blinkar man vid förlossning så vaknar man hemma på kammaren. Samma med allsköns mentala dysfunktioner och operativa ingrepp. Har förståelse för det, eftersom riskerna är tiofaldiga på avdelning.
Och barn och föräldrar brukar tycka om och må bra av att vara tillsammans, så till den grad att det blir smärtsamt och hälsovådligt att vara ifrån varandra. Till och med djurparksdjur har ngt ljushuvve kommit på mår inte så bra av att sitta ensam på ett frigolitisflak o kika på en bild av en säl och läsa Expressen. Trots en ganska hygglig krönika av Robert Asckberg. Och trevliga polska parkarbetare.
Så kom inte o säg att det är enkelt.
Inse att det finns ingen anledning för skolan att larma. De har inte sett några tecken. Barnen har i realiteten varit under utredning, men tydligen inte från soc sida, men där man dock kanske med fog litat på inlärnings-/utvecklingspsykologisk expertis som skolan själva borde ha kunnat koppla in, eftersom man valt mellan hem- och skolundervisning och måste ha ventilerat hur flickorna kan tillgodogöra sig de två respektive situationerna.
Inse att föräldrarna har slått knut på systemet där det är oskyddat för att en hotbild inte existerar. Du får skapa en fästning av skolan och inte släppa in elever eller rektor för att komma på ngt motsvarande. Ta alla nyfödda flickebarn från sina föräldrar och sätt dem på Nilen.
Men innan du gör det så invänta gärna närmare detaljer om vad som verkligen hänt och försök sen avgöra om det kanske borde vara så att barn med vissa sjukdomar borde med automatik få soc inkopplat och utredning göras om barnens mående och önskemål och om de inte borde läggas in för att avlasta föräldrarna.
Fast trenden i samhället går ju knappast mot att "lägga in" folk heller. Blinkar man vid förlossning så vaknar man hemma på kammaren. Samma med allsköns mentala dysfunktioner och operativa ingrepp. Har förståelse för det, eftersom riskerna är tiofaldiga på avdelning.
Och barn och föräldrar brukar tycka om och må bra av att vara tillsammans, så till den grad att det blir smärtsamt och hälsovådligt att vara ifrån varandra. Till och med djurparksdjur har ngt ljushuvve kommit på mår inte så bra av att sitta ensam på ett frigolitisflak o kika på en bild av en säl och läsa Expressen. Trots en ganska hygglig krönika av Robert Asckberg. Och trevliga polska parkarbetare.
Så kom inte o säg att det är enkelt.