Citat:
Ursprungligen postat av
Kryptogam
Jag kan hålla med om att diskussionen om "ME eller inte ME" inte riktigt är den springande punkten. Det räcker med att konstatera att någon (en eller flera) i familjen troligtvis led av svår fysisk sjukdom. Det verkar också sannolikt att en (eller flera) led av svår psykisk ohälsa, kanske som en följd av de fysiska problemen. Och det är här frågorna kommer:
Hur hanterade familjen all denna psykiska ohälsa? Vilken hjälp hade de redan sökt och vilken hjälp har de eventuellt avstått från att söka?
Med facit i hand anar vi att en av föräldrarna - eller båda - antagligen var djupt deprimerad(e) och förmodligen skulle ha behövt vård på psykiatrisk klinik. Sökte man sådan hjälp?
Om det fanns ett motstånd mot att ha kontakt med psykiatrin så är detta ett samhällsproblem: om vi fortfarande, år 2018, drar oss för att söka adekvat hjälp på grund av skam och fördomar, så borde någonting göras i fråga om folkupplysning, attityd- och värderingsdiskussioner, folkhälsokampanjer mm. Och kanske borde man finna nya, smidigare sätt att kontakta psykiatrin, som känns mindre stigmatiserande än de vägar som finns idag? (om de nuvarande nu upplevs som stigmatiserande).
Det finns ju några punkter i historien som tycks kunna skilja ut den och som känns väldigt signifikativa: alla döda, föräldrarna överens enligt signerat avskedsbrev, hemundervisning och ej helt klar diagnos på två grundskoledöttrar som insjuknat i ungefär samma ålder, bjärredsvilla, inga varningsflaggor vad gäller kontakt med inkopplade skola/ myndigheter, två fullt fungerande högpresterande åtminstone delvis hyperaktiva högutbildade föräldrar, varav pappan i helt akademisk miljö, tidigare cancer hos modern, översvallande positivt utlåtande rörande ansökan om professors titel före 50 års ålder. Översvallande positiv känsloyttring från student/doktorand. Egentligen räcker kanske detta för att "sortera" händelsen, och att sjukdomen ("allvarliga sjukdomstillstånd") är svår till dödlig behöver man kanske inte tvivla på.
Ett aber kan vara om pappan på något sätt psykiskt "nötte ner" sin familj genom att lägga allt mentalt fokus på sin karriär och doktorander, och insåg först sent sitt ansvar.
Sen är det väl förstås en fråga om sjukdomarna är obotliga, fysiska och dödande eller mer av blandkaraktär. Och hur föräldrar och samhället har reagerat på detta över tid.
Dvs. var föräldrarnas beslut mer eller mindre "välgrundat" från deras egen synvinkel, eller byggde det till sist på en egoistisk felsyn med grund i personliga misslyckanden eller etc.
Det ser ju ut att kunna finnas en form av statusdimension, och därmed skam.
Men synbarligen har skolan haft full insyn, om inte föräldrarna mörkat deras riktiga diagnoser.
För mig så känns det dock mest troligt att i princip alla ödets boxar varit ikryssade i detta fall. Och att familjen gått under under detta. Annars hade något sett annorlunda ut. Man har troligen fått bara Svarte Petter på hand.
Det finns inget eller väldigt lite som talar för något ondskefullt utbrott, bara sånt som talar för undvikande av lidande, dödsångest, misär och snabb eller långsammare undergång.
Det är skammen för att inte kunna underhålla och uppehålla den känslomässiga och materiella livskvalitén intill dödsögonblicket, kanske.
Det kan finnas lite självöverskattning med i potten, visst. Men upplevelsen att inte kunna skydda familjen från smärta och lidande kan nog vara stark, eller växa sig stark, när man är helt försvagad på alla områden.
Sen hänger det ju på om flickorna var döende eller ej. Eller kanske bara föräldrarna, eller tre av dem eller alla fyra.
Vi får se...