Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Om föräldrarna hade varit döende så tror jag de skulle ha skrivit det i brevet, det borde ju inte vara något att hålla hemligt. Men jag tror att Hanna mådde psykiskt dåligt och därefter även Oskar.

Spektivt i alla händelser.

Vi är i en mån alltid "odefinierade", och kan förändra oss för varje ny uppkommen situation — åtminstone tillfälligt eller tentativt eller situationsbundet —, om vi förmår se vårt vanetänkande.

Mördare i trådar jag följt har många gånger inte stått ut med denna "odefinition", utan utmålat sig som något idealiserat negativt, och handlat därefter, för att en gång för alla befästa sin uselhetsidentitet.

"There is a certainty in degradation."

Finns inget som säger att de inte gjorde det. Hade båda varit omedelbart döende så hade väl polisen gått ut med det kanske, men inte om bara den ene var det, tror jag.

Det kan ju handla om sex–tolv månader också, för de som planerar en bit i förväg.

Du anar inte hur mycket vi säger om oss själva när vi beskriver andra!(?)

Tack för tipset. Vilket förstås bör ge en mått av ödmjukhet åt ens hållning. Läs mitt tillägg också.

Somliga saker är i det närmaste allmänmänskliga, om än förvisso alltid en facett av det allmänmänskilga.

Att "definiera" andra är ju f.ö. en del även av samma problem som i ämnet under diskussion...

Att ha växande barn är en skola i att tänka konstruktivt kring sunt psyke och beteende.

Det var en kollega som yttrade sig:

En kollega har beskrivit mannen som lugn, trevlig, social, duktig och noggrann:
”Hans enda svaghet yrkesmässigt de senaste åren var att han prioriterade sin sjuka dotter framför allt annat och därför behövde ställa in det ena engagemanget efter det andra”, har kollegan skrivit i ett mejl.
Hans närmaste chef har tidigare berättat att han jobbade hemma mycket sista tiden.
– Vi har disponerat det så för att han ska kunna prioritera att vara mer med sina döttrar. Och gått ner lite i tid för att prioritera familjelivet, har han sagt.

(Expressen 21/1-18)

Kollegan avslöjar sitt missnöje med att han inte ”skötte” sitt arbete.

Jag trodde att jag hade berättat den flera gånger redan. Men det är så många frågetecken som kvarstår och så mycket man inte vet, och alltid något som inte passar in. Mycket finns i tråden, som någon skrev, men mycket finns inte (till exempel HB, relation mellan HB-OH).

Jag tror det är delvis som det stod i brevet. Livskvalitén var inte den förväntade. Familjelivet blir inte så som man hade hoppats och karriären inte heller. Då var livet inte värd att leva mer. Jag tror att barnens sjukdomar har en psykiskt orsak. Men jag är osäker om föräldrarna var medveten om det eller inte. Jag är också osäker om sjukdomen behövdes som förklaring för minskande arbetsinsatsar eller inte, medveten eller omedveten. OH såg inte mer ett liv med en framgångsrik karriär och en lycklig familj fram för sig.

Men det hade funnits olika möjligheter till att ändra på det. Den första hade varit att ta psykologiskt hjälp för alla 4 samt att få avlastning hemma.

Och slutligen, jag tror att OH var ensam gm till polisen berättar mer varför man kan utesluta det. Det som jag har läst hittills övertyga mig inte. Ett brev och att inget ha hittats som talar emot den versionen låter för mig som att det inte finns starka andra bevis för att det var så (film, fynd på HBs dator, sätt hur hon dog som gör det 100% säker att hon begick självmord). Det som får tänka mig i dessa banor är bland annat det som finns här i tråden ”han ska ha hjälpt henne att dö” som jag tolkar då lite annorlunda. Men kommer polisen om sommaren att bekräfta att det har skedd i samförstånd efter att alla analyserna är klara och att man har bevis att det har skedd i samförstånd (inte bara att man inte kan motbevisa det) - då kommer jag att acceptera det, men tror att en måste ha varit mer drivande som också har utförd gärningen.

[quote=Zebrima|63528925]Det är möjligt. Hur som helst tycker jag att uttalandet är opassande och jag har reagerat på det från första början.
Jag vet inte hur det brukar vara på universitet och professorstjänster, men kanske kände man att Oskar inte gick att satsa på pga att han inte uppoffrade sig tillräckligt i sitt arbete. Han gick istället ner till 90% arbetstid vilket motsvarar 45 minuter per dag, bara detta sågs kanske som anmärkningsvärt och som en svaghet. Kanske är det kutym att om man är professor, då jobbar man snarare övertid utan vidare knussel och man lever för sitt arbete. Jag vet inte.QUOTE]

Håller med om att det var ett opassande uttalande, det där om att O hade prioriterat sin sjuka dotter och att detta blev ett problem karriärmässigt. Har också reagerat på det genom hela tråden.

Men samtidigt så är det ju - som flera har skrivit här - en väldig strid och kamp, och mycket klättrande på varandra. för dem som vill nå den absoluta toppen inom den akademiska världen. Och att en få en professur innebär ju att ta sig så högt upp som det bara går. Antagligen räcker det inte ens med att jobba "bara" heltid för att ta sig dit?

Jag har tänkt mycket på vad detta innebar för H. Medan den ena föräldern i en familj är mitt uppe i värsta karriärsvängen, behöver kanske den andra ligga litet lågt i yrkeslivet för att barnen ska ha åtminstone en närvarande förälder. Om barnen dessutom är sjuka så blir det så klart ännu mer nödvändigt att ena föräldern inte satsar så mycket på sitt yrke.

Frågan är hur H trivdes med detta - kanske blev hon mer eller mindre intvingad i "hemmaförälder-rollen." Eller: kanske tog hon inledningsvis på sig den rollen i samförstånd med maken - för att sedan upptäcka hur oerhört tungt det faktiskt var att vistas så mycket i hemmet, nära två mycket sjuka barn. Hon kanske började må dåligt på grund av den situationen, men hon hade inget val: hon ville ju inte spoliera makens pågående karriär.

Det är därför jag tänker på möjligheten av få avlastning i hemmet - om någon annan skulle ha trätt in och varit med flickorna så att H hade kunnat få komma ut litet mer.

Eller så var H nöjd med arrangemanget som de hade.

Jag skriver inte om nån diagnos, både mitt inlägg och det jag länkade till handlar om kroniskt trötthetssyndrom, det är ingen diagnos. Att flickorna led av det är nog det enda som är 100% fastslaget i det här fallet. Rektorer och andra runt flickorna, med tillgång till historik, dokumentation, flickorna och läkarintygen säger att det handlar om en kronisk trötthet. Tidningarna som har begärt ut protokollen skriver:


Om du har någon annan hypotes så får du gärna redogöra för den, för nu har jag presenterat bevisen som du ville ha. Det kanske är lika bra att du lägger ner din vendetta för du kommer aldrig att vinna en duell med lösa skott.

Samma här.... Det är en katastrof alltihop som har hänt. Jag känner i alla fall för familjen, även om Oscar var det siste som lämnade jordelivet, så som vi känner det.

För hela samhället bör det komma fram något i slutändan var det var som hände, för det angår oss också som ClaraBesched skrev tidigare. Alla instanser, kollegor och även oss som medmänniskor på våra arbeten. Hur modiga vågar vi vara att konfrontera vänligt om en kollega ser ut att inte vara som vanligt? Osv.

Jag är ledsen för hela familjen.....

Om så är fallet och det är en bidragande faktor till kraschen, så är det ju stora institutioner inblandade, Socialstyrelsen och Läkemedelsverket. Stackars töser om det var det som utlöste en trigger på deras hälsa. Att samhället, skolan och sjukvårdsansvariga tar det här på allvar och ser att det drabbar en och annan.
Men det är ju mycket annat inblandat när det gäller tystnaden, förutom polisens och utredningens skyldighet för att sedan komma ut med information, när de fått den slutliga bilden.

Så kan det förstås också ha varit. Något åt det hållet. Någonting var inte som det skulle på arbetsplatsen/ med karriären.