Jag känner att det är dags att hitta någon ny. Är 32 bast och har haft ett fast monogamt förhållande som varade i nästan ett år. Detta var nästan 10 år sen. Mitt ex då var den som tog initiativet och visade tydligt intresse. Har i övrigt haft det svårt att hitta någon att bli tillsammans med. Utöver mitt ex och ett par tjejer till där sexet varade några gånger har mina sexuella relationer enbart varit engångsligg i onyktert tillstånd. Varför? Jo, för när jag är onykter släpper min GAD och sociala fobi.
Jag har inte haft svårt att gå på dejter eller träffat folk via dejtingsidor/appar, jag har väldigt enkelt att kommunicera över internet då det inte finns något att överanalysera eller tänka på gällande blickar och beteenden. När jag blivit bekväm med personen går det också lättare, men det tar mer än ett par dejter vilket det oftast hinner stanna upp vid. En av de största problemen jag har är att se "signaler". Har hört från flera källor att jag missat relationer med kvinnor jag varit intresserad av för att jag inte sett att de varit intresserade. Jag gör inga moves, "friendzonar" mig själv och de går vidare för de tror att jag är ointresserad.
Jag skulle självklart kunna gå ut (om jag tar lite mod till mig) på stan och bara gå fram till någon random attraktiv tjej; "tjenareee, fan va snygg du är.. är du hungrig? jag bjuder på lunch och chorizo" men lär ju bli idiotförklarad då, så känns det iaf.
Det hade varit betydligt lättare att träffa tjejer också om jag hade fler vänner att umgås med. Mitt senaste ligg träffade jag på en hemmafest hos en annan nu fd vän och vi hade det fint några gånger och hade små dejter, tills jag fick reda på att hon var förlovad och inte hade planer att lämna honom. Även om hon lämnade honom hade jag inte varit med henne då paranoia att hon lika gärna kan göra samma sak mot mig när hon blir uttråkad skulle uppstå. Ur hennes synvinkel gjorde vi inget fel för vi var bra vänner som lärde känna varandra bättre. En riktig liten hora med andra ord.
Utan att spåra för mycket har jag de senaste 4-5 åren isolerat mig mer och mer och pga detta tappat en majoritet av mina vänner. De flesta försvann för jag öppnade upp mig om mitt cannabisbruk, något som jag sen 1,5 år sen lade ner. Resten försvann när jag slutade beckna (vilket jag gjorde under denna period). En liten krets med stonervänner. Det jag märkte var att sen jag började beckna gick det från vänskap till att jag var deras kran.
Nu har jag två-tre manliga vänner kvar som jag träffar lite nu och då, men sitter hemma ensam 80% av årets alla dagar. Så det är i princip omöjligt att träffa tjejer via kompisar. Och har dissat eller blivit dissad (en del pga missade signaler som tidigare nämnt) av ett 20-tal potentiella kap under 2017. Sen årsskiftet har jag inte varit inne på en dejtingsida, jag har i princip gett upp.
Jag ser inte signaler, jag vet inte hur jag visar signaler, jag samtalar ofta passionerat om mina specialintressen och drömmar vilket kanske får mig att framstå på ett visst sätt som alla inte uppskattar. Samtidigt är mina mål rätt speciella då jag vill vara självförsörjande på landsbygden eller i skogen en bit i från närmsta samhälle. Leva på att ha lite höns, getter och odla mycket växter osv samtidigt som jag säljer hantverk jag pysslar med.
Jag har försökt att ändra på min approach men det är inte lätt. Dessutom är jag väldigt emotionellt ostabil, pga aspergern, adhd'n, ilskan (mot samhället och världen), dagliga ångesten och glidandet mellan att vara deprimerad och övertaggad (bipolär?). Dessutom har sexdriften, kanske pga min emotionella obalans minskat drastiskt de senaste åren så har t om nekat en supertrevlig tjej sex trots att hon reste från en annan stad för att hon var kär i mig. Dock hade det nog inte fungerat ändå för hon var lite för stor för min smak, "water under the bridge".
Ett annat hinder som jag ser är att jag är heltidssjukskriven och har bråkat med försäkringskassan i snart 3 år om sjukersättning och vilken arbetsnivå jag har. De går som vanligt emot läkarteamet jag har kontakt med. Vad jag förstått är arbetslöshet och sjukskrivning ett stort nej för de flesta tjejer.
Hur som helst behöver jag förslag på hur jag ska gå tillväga i min situation. Alla tips och råd mottages med öppna armar. Ännu är jag inte desperat, men jag saknar någon att hålla om, ett huvud på min axel, kyssar och kramar. Sex är inte längre det viktigaste, därför har jag slutat gå ut på krogen i jakt på engångsligg, jag vet att jag inte kommer hitta min prinsessa där.
Kanske blir jag en ung gammal gubbe med en thai-fru tillslut.
Fan
Jag har inte haft svårt att gå på dejter eller träffat folk via dejtingsidor/appar, jag har väldigt enkelt att kommunicera över internet då det inte finns något att överanalysera eller tänka på gällande blickar och beteenden. När jag blivit bekväm med personen går det också lättare, men det tar mer än ett par dejter vilket det oftast hinner stanna upp vid. En av de största problemen jag har är att se "signaler". Har hört från flera källor att jag missat relationer med kvinnor jag varit intresserad av för att jag inte sett att de varit intresserade. Jag gör inga moves, "friendzonar" mig själv och de går vidare för de tror att jag är ointresserad.
Jag skulle självklart kunna gå ut (om jag tar lite mod till mig) på stan och bara gå fram till någon random attraktiv tjej; "tjenareee, fan va snygg du är.. är du hungrig? jag bjuder på lunch och chorizo" men lär ju bli idiotförklarad då, så känns det iaf.
Det hade varit betydligt lättare att träffa tjejer också om jag hade fler vänner att umgås med. Mitt senaste ligg träffade jag på en hemmafest hos en annan nu fd vän och vi hade det fint några gånger och hade små dejter, tills jag fick reda på att hon var förlovad och inte hade planer att lämna honom. Även om hon lämnade honom hade jag inte varit med henne då paranoia att hon lika gärna kan göra samma sak mot mig när hon blir uttråkad skulle uppstå. Ur hennes synvinkel gjorde vi inget fel för vi var bra vänner som lärde känna varandra bättre. En riktig liten hora med andra ord.
Utan att spåra för mycket har jag de senaste 4-5 åren isolerat mig mer och mer och pga detta tappat en majoritet av mina vänner. De flesta försvann för jag öppnade upp mig om mitt cannabisbruk, något som jag sen 1,5 år sen lade ner. Resten försvann när jag slutade beckna (vilket jag gjorde under denna period). En liten krets med stonervänner. Det jag märkte var att sen jag började beckna gick det från vänskap till att jag var deras kran.
Nu har jag två-tre manliga vänner kvar som jag träffar lite nu och då, men sitter hemma ensam 80% av årets alla dagar. Så det är i princip omöjligt att träffa tjejer via kompisar. Och har dissat eller blivit dissad (en del pga missade signaler som tidigare nämnt) av ett 20-tal potentiella kap under 2017. Sen årsskiftet har jag inte varit inne på en dejtingsida, jag har i princip gett upp.
Jag ser inte signaler, jag vet inte hur jag visar signaler, jag samtalar ofta passionerat om mina specialintressen och drömmar vilket kanske får mig att framstå på ett visst sätt som alla inte uppskattar. Samtidigt är mina mål rätt speciella då jag vill vara självförsörjande på landsbygden eller i skogen en bit i från närmsta samhälle. Leva på att ha lite höns, getter och odla mycket växter osv samtidigt som jag säljer hantverk jag pysslar med.
Jag har försökt att ändra på min approach men det är inte lätt. Dessutom är jag väldigt emotionellt ostabil, pga aspergern, adhd'n, ilskan (mot samhället och världen), dagliga ångesten och glidandet mellan att vara deprimerad och övertaggad (bipolär?). Dessutom har sexdriften, kanske pga min emotionella obalans minskat drastiskt de senaste åren så har t om nekat en supertrevlig tjej sex trots att hon reste från en annan stad för att hon var kär i mig. Dock hade det nog inte fungerat ändå för hon var lite för stor för min smak, "water under the bridge".
Ett annat hinder som jag ser är att jag är heltidssjukskriven och har bråkat med försäkringskassan i snart 3 år om sjukersättning och vilken arbetsnivå jag har. De går som vanligt emot läkarteamet jag har kontakt med. Vad jag förstått är arbetslöshet och sjukskrivning ett stort nej för de flesta tjejer.
Hur som helst behöver jag förslag på hur jag ska gå tillväga i min situation. Alla tips och råd mottages med öppna armar. Ännu är jag inte desperat, men jag saknar någon att hålla om, ett huvud på min axel, kyssar och kramar. Sex är inte längre det viktigaste, därför har jag slutat gå ut på krogen i jakt på engångsligg, jag vet att jag inte kommer hitta min prinsessa där.
Kanske blir jag en ung gammal gubbe med en thai-fru tillslut.
Fan
