Dejta med Aspergers

Du säger att du missar signaler (pga din asperger) men ändå misstolkar NT personer varandra konstant och hela tiden och medvetet. Enligt min egen erfarenhet har jag alltid trivts _bäst_ hos personer med just asperger (UTAN antisocial personlighetsstörning.) då dom är ärliga, och om dom ljuger så märks det direkt. Det tycker jag är väldigt skönt i jämförelse med annat neurotypiskt skit-folk som ljuger och snackar skit rakt upp i nyllet på dig.

Du behöver/ska inte ändra din approach. Du har asperger och du kan inte lära dig att förstå sociala konstruktioner. Och när du träffar rätt kvinna så kommer hon förstå det, sålänge du berättar för henne att du är aspergare så hon fattar. Gör du det?

Varför skriver du inte upp dig på aspergerforum? (internetsida) Är du ute efter en kvinna med asperger eller en neurotypisk? Eller spelar det ingen roll?

Kan du på något sätt börja gå på nån kurs som matchar ditt specialintresse? (jag vet inte vad ditt specialintresse är) Så kanske du kan träffa en kvinna som har samma intresse.

Förövrigt tycker jag du absolut inte ska självmedicinera och istället gå till psykiatriker som kan ge dig rätt medicin.

Detta ger mig lite hopp ändå, tack.

Är medlem i as-forum men har inte riktigt kommit in i det. Kan inte minnas det fanns en dejtingsektion där heller :P Men visst ska man gå den långa oväntade vägen så kanske man faktiskt kan träffa någon. Helst av allt skulle jag vilja träffa en vanlig normal människa utan några diagnoser. Men upplever att de jag känner med liknande problem förstår en bättre. En tanke som slagit mig är att jag inte vill skaffa barn för att föra vidare mina dåliga gener. Har vi båda as, adhd eller likande är det helt enkelt för stor risk. Barn-biten är en risk jag hellre skulle ta med en frisk människa.

Tro mig, jag har testat 10 olika mediciner, men det är mot adhd, antidepressiva och har slagit fel på mig. Min läkare har arbetat på beroendekliniken och då jag tidigt nämnde att jag drack en del i gymnasiet och min mor och far båda var narkomaner innan jag föddes så tänker han antagligen att jag har missbrukargenen och har varit väldigt motvillig att skriva ut annat än melatonin och theralen.

Ska dit igen, för nu funkar inte ångesten längre. Har det senaste halvåret vaknat med ångest, haft det hela dagen och somnat med det.. Som tur är har det inte blivit värre än hjärtklappningar nästan dygnet runt, spändhet, stress, orolig mage och ömma muskler men ibland kommer korta perioder med en tillfällig yrsel eller förvirring, domningar, svettningar, darrande kropp osv (panikångest?). Så här dåligt har jag nog aldrig mått förut. Jag var faktiskt lyckligare när jag släppte ut mina ilskor , framför allt i högstadiet och gymnasiet, men som jag bunkrat upp de senaste 10-15 åren ihopp om att finna en inre frid och en kontroll av mitt liv. Känner ibland att det är på väg att rinna över, och har vid ett par tillfällen slagit hål eller tagit sönder saker - ibland av ekonomiskt och sentimentala värden.

Att försäkringskassan ser mig som en fuskare gör väl säkert sitt också.

Meditation och självmedicinering känner jag mig nästan tvungen till förtillfället för hålla mig från att ta det där steget min signatur säger.

Du har inga dåliga gener om du inte har maoa-genen, en outvecklad amygdala samt frontallob och en traumatisk barndom kombinerat (dessa tillsammans resulterar i en psykopat.) Kortfattat, om du inte är narcissist eller psykopat så bör du inte oroa dig för att ha dåliga gener. Det har du inte.

Att du har asperger och adhd ger dig en speciell personlighet, och inget annat. Det är inte dåliga gener och många intressanta personer som har lyckats bra i livet har dessa.

Jag förstår att den sociala biten tynger och dränerar dig enormt, då jag kan tänka mig att det måste vara extremt jobbigt/stressigt att bli missförstådd samt att ha det svårt med att förstå andra. Att aspergare mår dåligt är inte heller ovanligt, men det är viktigt att du går till psykiatriker. Att självmedicinera med olika droger eller alkohol är i grund inte bra om man redan är instabil (om du håller dig till gräs är det nog ok dock.)

Du får tänka på att många neurotypiska personer faktiskt har aspergare i sin omgivning. Pappa, mamma, syskon, kompis, arbetskamrater o s v och att långt fler än vad du tror, förstår och accepterar ditt beteende - precis som du accepterar deras.

Jag tycker att du inte ska pressa dig med en kvinna just nu, utan snarare försöka fokusera på ditt eget välmående. För människor drar i slutändan och då lämnas du själv igen. Att du ser självmord som en utväg är inte alls bra. Har du dragit upp med din psykolog/psykiatriker att du mår väldigt dåligt?

Hur kände du att du fick ut din ilska? Jag har en boxningssäck i mitt rum som jag slår på när jag blir arg. Det hjälper faktiskt. Sen målar jag rätt mycket tavlor också vilket har en lugnande effekt. Kanske något att testa?

Lättare sagt än gjort, men försök släppa kraven på dig i ansikte mot ansiktesituationer. Skit i vad som händer.

Du kommer inte bli glad med en aspistjej. De är bra att snacka med men svåra att knyta an till.

Ta dig samman och skaffa ett jobb.
Folk som lever på bidrag är osexiga, som du själv skriver. Dessutom förstärker ”snyltandet” din tycka-synd-om-mig-själv-mentalitet som du uppvisar, lika avtändande det.

Märks att du inte vet vad du snackar om.

Vet inte vad jag har för gener egentligen men vet att min biologiska farsa var diagnosticerad psykopat. Har nog både psykopatiska och narcissitiska tendenser, men troligtvis inte fullt tillräckligt för en diagnos. Min psykolog träffar mig oftast väldigt kort stund och låter samtalen ske med arbetsterapeuten så tror det skulle vara svårt för dem att se något annat än min AS och ADHD.

Jag hade en boendestödjare som jag inte längre har nu pga att deras företag blev av med kontraktet från kommunen. Var någon omhandling och när jag fick godkänt via någon LSS-handläggare att få en ny lyssnade han inte på varjen mig eller min boendestödjare om att min dåvarande boendestödjare behövde vara med. Han har hjälp mig med papper och att komma iväg på möten, något jag är riktigt kass på, men eftersom det inte blev av och jag inte kollade igenom högarna (eller för de delen öppnar) av brev jag får mer än för att hitta hyran och andra viktiga räkningar så blev mitt ärende avbrutet och jag står idag utan stöd. Lagom att försäkringskassan börjar pressa mig då om att börja arbetsträna trots att min läkare, arbetsterapeut och tidigare boendestödjare sagt strikt nej till det pga mitt mående.

Jag personligen känner att samtalsterapi hade varit bra, för det hjälper att prata om saker. Alltid en lättnad, men sånt existerar knappt längre idag.

När det kommer till varför jag tagit andra droger är helt enkelt för jag provade en massa olika som de tyckte jag kunde hantera. Men eftersom det finns historia av missbruk i min familj. Både min far och min mor missbrukade tungt innan jag föddes och jag själv dränkte mina depressioner och ångestattacker i alkoholen vilket min läkare vet om. Han vet inget om mitt cannabisbruk som höll på i 15 år (10 år nästan dagligen). Han vill inte skriva ut något, delvis pga min bakgrund, delvis pga att han jobbade många på på beroendekliniken så han är ingen sån som skriver ut mediciner hux flux som andra läkare gör. Men samtidigt ger han inga andra alternativa lösningar. Vad ska man göra? Jag vill inte röka mer för även om det hjälpte så blev jag tolerant mot det och jag ville inte åka fast för att det luktade in till grannar osv. Skulle jag åka fast på något får jag ingen hjälp av psykiatrin längre, då är det beroendeenheten som tar över. Jag sa att jag börjat dricka lite alkohol igen, på helger och någon öl till maten, omedelbart nämnde de beroendeenheten och frågade om jag hade problem. NEJ, jag har whiskey, öl och vin hemma, men jag rör inte det om det inte är fest eller något speciellt tillfälle. Hade jag missbrukat hade det varit slut på några dagar, eller hur?. Pga av att jag varit så emot att använda annat än cannabis (då jag sett och ser det som en icke bigpharma-medicin som faktiskt borde vara reglerad och kunna skrivas ut) mycket pga mammas historier och egna minnen från barndomen (där far tog återfall och tillslut fick besöksförbud). Men nu är jag här. Ingen att snacka av mig med, få vänner kvar, läkare som inte vill skriva ut något mot min dagliga ångest eller ens en fungerande antidepp - testat ett fåtal som inte fungerat och försäkringskassan som vill bli av med mig. Jag har varit nykter från cannabis i 1,5 år och saknar det ärligt inte. Vad gör man då? Jo man handlar ångestdämpning illegalt för att rädda sitt eget liv då igen annan verkar vilja göra det.

Min familj är inte mycket till hjälp. Morsan åkte på cancer 3 gånger, blev frisk för att istället åka på schitzofreni. Min ena syster har sagt upp kontakten med oss alla för hon inte kan hantera morsan och min två år yngre bror (troligvis även han med någon form av diagnos) snöar in i konspirationsteorier om att psykiska sjukdomar, adhd, aspberger osv inte egentligen existerar utan, schitzofreni är t ex ett tecken på att man har djup kontakt med andevärlden och asperger har jag tydligen inte enligt honom.
Mormor lägger inte en tanke på våran familj. Vi fick aldrig fira jul och andra högtider där, får aldrig några hälsningar på våra födelsedagar osv. Kusinerna har båda liknande diagnoser som mig och är väl för uppslukade i sina egna problem. Så det finns liksom ingen runt mig mer än de få vänner jag har kvar som faktiskt bryr sig. Så vad spelar det för roll om jag blir ångestfri av en illegalt införskaffad benso eller piggnar till av en lina tjack istället för att sova hela dagarna och gå ner djupare i depressionen?


Jag har känt att jag inte behövt ha en relation i några år nu och jag antar att jag får fortsätta singellivet ett tag till. Kanske är det ensamheten som spökar just nu. Att skriva om allt detta har öppnat och visat mig att jag inte alls är redo. Men jag vill fortfarande ha svar på när jag väl är det hur jag ska gå till väga. Ibland behöver jag inte ens gå fram och stöta på tjejer (inte för att jag vet hur man gör, men har hört att jag är flirtig av mig trots att jag oftast inte medvetet är det), de gör det först, både på och utanför krogen, så jag antar att jag inte är så ful. Och det har sagts att jag faktikst verkar vara en bra person, skön personlighet (då har de dock inte sett mina mörka sidor). Jag antar att jag är bra på visa upp det som är bra och på att manipulera andra. Men jag undrar hur många tjejer idag vill bo på långt ut på landet eller i skogen egentligen (den enda saken jag inte kan kompromissa om)?Samt att alltdet där andra matchar + att hon kan förstå och acceptera hela mig både gott och ont. Jag tror det är mycket ovanligt i det samhälle där ambition(att vara en del av maskinen), materialism och egoism är hyllade egenskaper vilket jag inte alls håller med om. Jag vet att jag accepterar folk för dem de verkligen är, varken flickvän, familj eller vänner behöver dölja sina mörka sidor för mig, jag dömer dem inte och jag går inte runt och skvallrar om dem. Men av erfarenhet har jag inte bemötts på samma sät - när det sker avslutar jag relationen utan ånger, jag behöver inte falska människor och bedragare omkring mig. Jag vägrar vara en kung omringad av clowner.

I barndomen och fram till gymnasiet gick min ilska ut på andra. Jag hade ingen kontroll på mina aggressioner, kastade både sten, sparkade folk i huvudet och har slagit "kompisar" blodiga, även knäckt några näsben. Jag såg svart och saker bara hände. Kontrollen över det kom när jag började med gymträning och ju äldre jag blev lärde jag mig att stänga inne min ilska. Och här inom mig ligger alla dessa år av nedtryckta aggressioner fortfarande kvar. Jag har försökt att komma igång med träningen igen men att skapa nya rutiner ensam är svårt för tyvärr drog jag på mig en skada som ledde till min första långa period från gymet, sen jobbade jag i en branch med många unga lyft så under de åren hade jag ingen tid eller kraft att gå till gymmet. Men jag har en tendens att gå in i väggen eftersom när jag hittar något jag trivs med och tycker om att göra blir jag så motiverad att jag gör allt till 120% av min kapacitet och går tillslut in i väggen pga att jag inte har någon broms.
Måla, skriva, skapa musik osv är några intressen, men som du kanske förstår med asperger så är det trots att jag gillar att göra andra ett specialintresse i fokus, tills min adhd gör mig rastlös och jag snyltar in mig i något nytt.

När jag är nere så brukar jag skriva saker, mörk morbid poesi typ. Inte för att jag kan något om ämnet eller är speciellt bra på det.. men det är ett verktyg som för mig visar vad jag egentligen känner och att jag sedan kan gå tillbaka och se att jag tog mig igenom det. Vilket ger hopp, trots att jag ibland är besviken på hoppet.