Citat:
Misstaget ligger i att du förvränger premisserna i de kosmologiska argumenten. De säger inte att ”allt som existerar ska ha en orsak” utan att ”allt som börjar existera har en orsak” eller ”allting som är betingat har en orsak” eller ”allting som är sammansatt har en orsak” och så vidare. Det skrev jag alldeles nyligen:Och dessförinnan:Thomisten Edward Feser skriver i sin bloggpost So you think you understand the cosmological argument? följande om detta klassiska missförstånd (fetstilt av mig):
Moraliska, design- och ontologiska argument har jag inte studerat så de tänker jag mig inte uttala om, varken för eller emot.
Most people who comment on the cosmological argument demonstrably do not know what they are talking about. This includes all the prominent New Atheist writers.
[…]
Lots of people – probably most people who have an opinion on the matter – think that the cosmological argument goes like this: Everything has a cause; so the universe has a cause; so God exists. They then have no trouble at all poking holes in it. If everything has a cause, then what caused God? Why assume in the first place that everything has to have a cause? Why assume the cause is God? Etc.
Here’s the funny thing, though. People who attack this argument never tell you where they got it from. They never quote anyone defending it. There’s a reason for that. The reason is that none of the best-known proponents of the cosmological argument in the history of philosophy and theology ever gave this stupid argument. Not Plato, not Aristotle, not al-Ghazali, not Maimonides, not Aquinas, not Duns Scotus, not Leibniz, not Samuel Clarke, not Reginald Garrigou-Lagrange, not Mortimer Adler, not William Lane Craig, not Richard Swinburne. And not anyone else either, as far as I know. (Your Pastor Bob doesn’t count. I mean no one among prominent philosophers.) And yet it is constantly presented, not only by popular writers but even by some professional philosophers, as if it were “the” “basic” version of the cosmological argument, and as if every other version were essentially just a variation on it.
Don’t take my word for it. The atheist Robin Le Poidevin, in his book Arguing for Atheism (which my critic Jason Rosenhouse thinks is pretty hot stuff) begins his critique of the cosmological argument by attacking a variation of the silly argument given above – though he admits that “no-one has defended a cosmological argument of precisely this form”! So what’s the point of attacking it? Why not start instead with what some prominent defender of the cosmological argument has actually said?
Moraliska, design- och ontologiska argument har jag inte studerat så de tänker jag mig inte uttala om, varken för eller emot.
Nu brukar gudstroende själva (t.ex. på FB) vara duktiga på att framföra strawman-versioner av kosmologiska argumentet. Men låt oss ta Kalams version av kosmologiska argumentet för att summera min primära kritik mot det kosmologiska argumentet:
1. Det som börjar existera har en orsak.
Min kritik: Det är inte är alls självklart om det gäller tiden självt. Orsakssamband kräver tid. Så om tiden har en början, kan den inte ha uppkommit genom ett orsakssamband.
2. Universum har en början.
Min kritik: Vi vet inte huruvida universum av tid/rum/energi/materia har någon början. Det finns spekulativa kosmologiska modeller (t.ex. cyclic conformal cosmology) där om de underliggande antagandena skulle vara sanna så skulle universum av tid/rum/energi/materia teoretiskt kunnat existera i ett oändligt cykliskt universum. Enligt andra kosmologiska modeller med vissa parametrar måste universum av tid/rum/energi/materia ha en början, se t.ex. (FB) Bevisa att Gud existerar (Sammanfogad tråd /Mod). Så ur ett vetenskapligt perspektiv är det fortfarande en öppen fråga.
3. Slutsats: Därför har universum en orsak.
4. Om universum har en orsak, måste denna orsak vara en mäktig personlig Skapare utan orsak, utan början, tidslös, utan rumsliga proportioner, oföränderlig, icke materiell.
Min kritik: Om vi struntar i att vi ännu inte har kunskap om huruvida premiss 2 är sann och för diskussionens skull antar att en hypotetisk entitet möjliggjort universum av tid/rum/energi/materia att uppkomma, vad är det som säger att denna entitet har sådana egenskaper såsom medvetande/intention och därför skulle vara en personlig gud? Den enda egenskap man kan säga om en sådan hypotetisk entitet är att den inte kan beskrivas i termer av orsak, tid och rum. Men det säger ingenting om sådana egenskaper såsom t.ex. medvetande, intention och personlig.
Vad är det som säger att inte detta skulle kunna vara en slags abstrakt princip som existerar i någon form ”Platonskt” värld, t.ex. en slags ”metalag” där universum av tid/rum/energi/materia kan spontant poppa upp ifall detta universum uppfyller vissa kriterier, t.ex. att den totala energin = 0, eller att tiden har en cyklisk loop som kan alstra sig själv, att universums metafysiska innersta beskaffenhet består av tidslösa matematiska strukturer, eller att detta är en abstrakt entitet som vi inte har fantasi nog att kunna beskriva etc.?
5. Slutsats: En mäktig personlig Skapare utan orsak, utan början, tidslös, utan rumsliga proportioner, oföränderlig, icke materiell existerar.
Och även om vi nu hypotetiskt godtar denna slutsats, vad är det som säger att denne entitet går att ha en meningsfull personlig relation med eller motsvarar någon av gud/gudar som återfinns i människans religioner? Även om man bortser från de problem som finns i det kosmologiska argumentet, leder inte detta i sig till t.ex. en kristen gud. Så även om en troende skulle övertyga mig med hjälp av det kosmologiska argumentet om att en transcendent gud existerar så är det fortfarande en lång väg till att övertyga mig om att tro på just deras gud.
__________________
Senast redigerad av qbit 2018-03-12 kl. 16:21.
Senast redigerad av qbit 2018-03-12 kl. 16:21.