Citat:
Ursprungligen postat av
Solglittret
Eller skydda sig själva mot nåot som var värre än döden?
Vi tidigare här försökt förstå vems bristande livkvalitet och bristande framtidstro som avsågs i avskedsbrevet som polisen refererade.
Om föräldrarna själva inte ville fortsätta leva in en framtid värre än döden tog de kanske helt enkelt bara döttrarna med sig, för att dessa skulle slippa bli föräldrarlösa.
Någon eller några personer i villan har enligt föräldrarnas bedömning haft en framtid värre än döden - om polisen uppgifter är korrekta. Om vi visste hur sjuka döttrarna var, vilket delvis verkar ha framkommit att i vart fall den yngsta Moa kanske inte var så sjuk(?) - skulle antagligen det vara mycket lättare att följa föräldrarnas resonemang. Utan att for den skull dela eller förstå hur de kunde hamna där.
Tror att döttrarnas uppgivna sjukdomssituation och av hemundervisning är pudelsn kärna för att kunna nysta vidare:
Var döttrarna inte så sjuka, men ändå isolerade får man dåliga vibbar
Var döttrarna sjuka och man hade sektinfluenser är detta mycket anmärkningsvärt.
Var döttrarna sjuka utan att man sökte rätt vård ex inom psykiatrin är det också speciellt.
Så hur sjuka var egentligen Agnes och framför allt Moa?
Även om frågan givetvis till sist är den enda relevanta att ställa, så kommer du aldrig att hitta annat än ett band eller kontinuum av moralisk gråzon för att sätta ditt finger på, inte en punkt där det enligt lagen går att säga att de gjorde rätt, eftersom det redan är förbjudet för enskilda att bestämma över andras liv. Det kommer då handla om att välja mellan att acceptera och förlåta eller att vägra och fördöma. Det är ganska förutsägbart...
De klokare fördömer de dummare och de dummare fördömer de klokare. Och varianter på det.
Hur du än vänder på saker så kommmer man därför också alltid kunna peka finger och säga att en eller båda föräldrarna har tagit beslutet att döda döttrarna för sitt/deras eget bästa, inte döttrarnas bästa. En gärning är moraliskt och rättsligt sett god bara i någons ögon, inte "objektivt". För det senare krävs det en journalist eller en politiker eller en jurist, möjligen en läkare.
Nån måste ta ett beslut, och själva tagandet av detta beslut (snarare än att låta bli), kan ifrågasättas som ett självrättfärdigande.
Men mellan två eller flera individer som känner varandra så finns det handlingar som är objektivt goda — dessa individer emellan. Ja, det är i själva verket något som alla strävar efter, och som gör barn, familjeband och förtroende och trygghet möjligt. Att mord på barn av deras föräldrar framstår som extra vidrigt hänger inte bara ihop med att barnen är små och försvarslösa utan att några få jurister har haft suddiga minnen av känslor som brukar kallas för kärlek, kamratskap, omtanke och oegennytta, uppoffring och vägledning. Det är där förbrytelsen ligger, moraliskt sett, och den är vanligtvis grandios, just för att detta inte korrekt förstås.
Efter vad som är i mänskligt minne är detta en mycket unik tilldragelse. Vilket måste få en att misstänka att saker de hade (tillsammans) normalt arbetar mycket framgångsrikt emot att just detta inträffar (istället sker separation, en förälder dör, barnen och en förälder dör etc) -- men att detta i just detta specifika fall arbetade emot dem på alla tänkbara fronter. Eller, de uppfattade det så. Vilket torde gå på ett ut till stor del – om de inte är i händerna på vården, med sina reglementen.
Mannaminne kan säkert behöva utsträckas en hel del för att sätta händelsen i perspektiv. Och man måste då också naturligtvis fråga sig vad som är annorlunda idag mot hur det måste ha varit förr, före den här i tråden populäre farbror goebbels (ett skolpryglat råskinn med en aning borgerlig patina som råkar finna sig sitta i en högkvartersbunker med farbror hitler och lite familjemedlemmar vid fel historiska tillfälle), och senare seklers olika lösningar för befolkninskontroll och ärftliga och medfödda besvär. Människornas värld och besvär begynte inte igår.
Medicinens framsteg måste också ha ett pris. Eller måste antas kunna ha.
Det är klart föräldrarna gjorde fel, och det är klart att vi behöver veta, men det är svårt att tro att de gick över gränsen utan att uppleva sig göra rätt.
