Citat:
Ursprungligen postat av
natsch
Jag kommer numera på mig själv med att tänka i banor av att det trots allt vore lite trist om vi fick reda på hur det gick till. Är jag knäpp?
Palmemordet har en mystik som inget annat politiskt mord i modern tid tycker jag, mer kalla kriget än så här blir det liksom inte...
Nej, du är inte knäpp. Jag vet inte hur gammal du var vid tiden för MOP, men jag var nitton och ett halvt. Palmemordet berörde mig otroligt starkt. Det gjorde också den hopplöshet som växte fram under det första året - det
får ju bara inte förbli ouppklarat.
Drygt två år senare var det dags för CP. ”Åhh, äntligen” försökte jag tänka. Men - innerst inne trodde jag inte på CP. Att mordet inte skulle klaras upp hade redan blivit en del av mig och min syn på livet.
Under de första tio åren läste jag allt som jag kom över. Därefter började andra intressen tränga undan MOP. Men hela tiden har premissen varit att mordet kommer förbli ouppklarat. Efter ytterligare tio år började jag av en ren händelse läsa den här tråden - eller rättare sagt, dess föregångare. Och fastnade igen.
Jag har fortfarande samma känsla - mordet kommer inte att klaras upp. Hopplösheten, paniken, skräcken och sorgen från den där februarinatten för 32 år sedan färgar fortfarande av sig, en grå tröstlöshet strömmar ständigt ut. Palmemordet kom att stelna i redan när det var hett. Och även om det stundtals blir spännande spekulationer över operationsanalytiskt intressanta scenarier här i tråden har jag aldrig lyckats rubba min pessimistiska tro i riktning mot gåtans lösning.
Så det har blivit en del av min identitet - att leva med det ouppklarade.