AFA har en gullig artikel på hemsidan om att man inte ska prata med snuten, rubrik "AFA Stockholm: Ett hav av stängda musslor – Nolltolerans mot polisdialog" (jag länkar inte):
Allvarligt, de skulle lika gärna kunna gå ut och säga att det inte är någon som helst fara att prata med polisen, för de kommer ändå inte att kröka ett hår på ert huvud. Det är ingen vågad gissning att AFA och Säpo utbytt en hel del information om "nazister" genom åren. I grunden har de ju också samma agenda, mer lojala systemagenter än AFA finns knappast. Martin Fredriksson, som man i artikeln låtsas kritisera och ta avstånd från, är ett talande exempel på det. Hur smidigt han kunnat röra sig mellan vänsterextrema miljöer, Säpo och näringslivet (Aschbergs olika judiska terrorverksamheter) visar precis vad det handlar om. Sedan kan de smutsiga små AFA-ynglen springa runt med hur många rånarluvor och Marx-kompendier som helst.
(Ett orelaterat tillägg: Intressant att Moderaternas "högerpopulistiska valkampanj" nämns i artikeln. Jag förutsäger att M kommer drabbas av en del vänsterextremt våld under året.)
Citat:
Valåret är redan i full gång med allt vad det innebär. Moderaterna har exempelvis inlett en klart högerpopulistisk valkampanj och det offentliga samtalet tycks ännu mer än vanligt kännetecknas av ett ängsligt röstfiske utformat av partistrateger och reklamkonsulter. Ett annat tydligt tecken på att valåret är igång är att flera organiserade antifascister och andra autonoma aktivister kontaktas av Säkerhetspolisen (Säpo).
Hur dessa kontakter initieras är olika från fall till fall, men vissa delar tycks återkomma. Oftast hör en eller flera poliser av sig via informella kontakter, antingen genom telefonsamtal eller besök vid ens hemadress. De kan legitimera sig men har inget tydligt ärende, istället vill de samtala fritt utan en uttalad agenda. Den aktivist som går med på att träffa polisen kan hamna i en situation där denne ställs inför ett flertal civilklädda poliser, vilket i sig utgör en utsatt situation. Frågorna kan verka harmlösa och trevande, men de skulle inte ödsla tid och resurser på sådana samtal om det inte också gav dem något, i det här fallet värdefull information.
En första reaktion kanske kan vara att det ”inte gör något” om man samtalar med polisen så länge inget nämns om aktivister eller aktiviteter, men denna hållning är direkt skadlig för rörelsen såväl som för enskilda aktiva. Ett varnande exempel är antifascisten och poliskollaboratören Martin Fredriksson, som under flera års tid var hemlig informatör åt Säpo samtidigt som han hade tillgång till känslig information om ett stort antal aktivister. Han var betrodd i den antifascistiska rörelsen och det fanns ingen anledning att misstro honom ända tills det framkom att han i hemlighet och utan sina kamraters vetskap hade varit polisens informatör. Hans agerande orsakade stor skada, inte minst i form av den generella otrygghet och misstro som hans dubbelliv resulterade i.
Polis och underrättelsetjänst lägger pussel med hjälp av fragmentarisk information, även det som kan tyckas verka trivialt är alltså användbara bitar till deras pussel. Även om en aktivist bara skulle prata om väder och fotboll i ett samtal initierat av polisen kan det skapa en misstro och osäkerhet inom rörelsen som är en helt onödig förlust. Vi har nämligen ingenting att vinna på att hjälpa polisen, den myndighet som de senaste åren satt åtskilliga antifascister i fängelse på högst tvivelaktiga juridiska grunder. Därför finns det bara en enda rimlig hållning som vi som rörelse kan och bör inta och det är total tystnad gentemot polisen. Dessa poliser är utbildade i att tålmodigt och effektivt fiska efter information. På ett motsvarande sätt måste vi som rörelse kontinuerligt utbilda oss själva och varandra i konsten att inte nappa på bytet genom att ge dem vad de vill ha.
Inom den antifascistiska rörelsen, i de organiserade grupperna såväl som bland enskilda icke-organiserade aktivister, måste tystnad gentemot polisens försök att rekrytera polisinformatörer vara den kollektiva hållningen. Den som blir kontaktad av polisen har inte gjort något fel, åtminstone inte förrän denne börjar samtala med polisen.
Hur dessa kontakter initieras är olika från fall till fall, men vissa delar tycks återkomma. Oftast hör en eller flera poliser av sig via informella kontakter, antingen genom telefonsamtal eller besök vid ens hemadress. De kan legitimera sig men har inget tydligt ärende, istället vill de samtala fritt utan en uttalad agenda. Den aktivist som går med på att träffa polisen kan hamna i en situation där denne ställs inför ett flertal civilklädda poliser, vilket i sig utgör en utsatt situation. Frågorna kan verka harmlösa och trevande, men de skulle inte ödsla tid och resurser på sådana samtal om det inte också gav dem något, i det här fallet värdefull information.
En första reaktion kanske kan vara att det ”inte gör något” om man samtalar med polisen så länge inget nämns om aktivister eller aktiviteter, men denna hållning är direkt skadlig för rörelsen såväl som för enskilda aktiva. Ett varnande exempel är antifascisten och poliskollaboratören Martin Fredriksson, som under flera års tid var hemlig informatör åt Säpo samtidigt som han hade tillgång till känslig information om ett stort antal aktivister. Han var betrodd i den antifascistiska rörelsen och det fanns ingen anledning att misstro honom ända tills det framkom att han i hemlighet och utan sina kamraters vetskap hade varit polisens informatör. Hans agerande orsakade stor skada, inte minst i form av den generella otrygghet och misstro som hans dubbelliv resulterade i.
Polis och underrättelsetjänst lägger pussel med hjälp av fragmentarisk information, även det som kan tyckas verka trivialt är alltså användbara bitar till deras pussel. Även om en aktivist bara skulle prata om väder och fotboll i ett samtal initierat av polisen kan det skapa en misstro och osäkerhet inom rörelsen som är en helt onödig förlust. Vi har nämligen ingenting att vinna på att hjälpa polisen, den myndighet som de senaste åren satt åtskilliga antifascister i fängelse på högst tvivelaktiga juridiska grunder. Därför finns det bara en enda rimlig hållning som vi som rörelse kan och bör inta och det är total tystnad gentemot polisen. Dessa poliser är utbildade i att tålmodigt och effektivt fiska efter information. På ett motsvarande sätt måste vi som rörelse kontinuerligt utbilda oss själva och varandra i konsten att inte nappa på bytet genom att ge dem vad de vill ha.
Inom den antifascistiska rörelsen, i de organiserade grupperna såväl som bland enskilda icke-organiserade aktivister, måste tystnad gentemot polisens försök att rekrytera polisinformatörer vara den kollektiva hållningen. Den som blir kontaktad av polisen har inte gjort något fel, åtminstone inte förrän denne börjar samtala med polisen.
Allvarligt, de skulle lika gärna kunna gå ut och säga att det inte är någon som helst fara att prata med polisen, för de kommer ändå inte att kröka ett hår på ert huvud. Det är ingen vågad gissning att AFA och Säpo utbytt en hel del information om "nazister" genom åren. I grunden har de ju också samma agenda, mer lojala systemagenter än AFA finns knappast. Martin Fredriksson, som man i artikeln låtsas kritisera och ta avstånd från, är ett talande exempel på det. Hur smidigt han kunnat röra sig mellan vänsterextrema miljöer, Säpo och näringslivet (Aschbergs olika judiska terrorverksamheter) visar precis vad det handlar om. Sedan kan de smutsiga små AFA-ynglen springa runt med hur många rånarluvor och Marx-kompendier som helst.
(Ett orelaterat tillägg: Intressant att Moderaternas "högerpopulistiska valkampanj" nämns i artikeln. Jag förutsäger att M kommer drabbas av en del vänsterextremt våld under året.)
__________________
Senast redigerad av Amriswil 2018-02-21 kl. 10:11.
Senast redigerad av Amriswil 2018-02-21 kl. 10:11.
All form av moralism rinner av dem som vatten på en gås. De tvingas uppleva blattar i skolan, det räcker, men därutöver är de alienerade och cyniska till följd av er och er politik.
