"Under flera års tid, med start 2013, har 24-åringen fantiserat om att skada och mörda andra människor. När han senare sitter i förhör som mordmisstänkt berättar småbarnspappan att han plågats av tvångstankar om att utföra "det perfekta mordet".
– Jag ville liksom tänka ut någonting perfekt in i minsta detalj. Och då beslöt sig min hjärna för att den ska tänka ett mord, perfekt in i minsta detalj, säger han till polisen i förhör."
"I 24-åringens bekantskapskrets var det känt att han hade en "dödslista" över familj och vänner där han hade slagit fast i vilken turordning han skulle mörda dem.
En nära vän till 24-åringen säger i förhör att listan var strategiskt utformad, med hänsyn till bland annat kroppsstyrka och kontaktmönster mellan de olika personerna. Vännen får då frågan om han vet något mer om listan.
– Inte mer än att jag var på 13:e plats, svarar han."
https://www.expressen.se/nyheter/brottscentralen/skrev-dodslista-dromde-om-det-perfekta-mordet/
Det Edvin har i sin CD-hylla ( "
I skåpet tillhörande TV- möbeln fanns en större mängd DVD-filmer. Där innehållet till stor del utgjordes av brottsutredande och brottsplatsundersökande teman" sid 331, gripandeplatsen Stallgatan 9C, B-delen FUP), de vapen han har i sitt hem, den dödslista som en vän pratar om som att han känner till, att han har lidit av så svåra tvångstankar av att mörda så att han blivit inlagd på psyket; de är tillsammans en skrämmande kompott för en blivande seriemördare.
Ytterligare en ingrediens behövs: en stor dos av empatistörning. Någon grad av psykopati måste han ha.
Man funderar på vilket sätt man bedömer farligheten hos en person som söker hjälp av psykiatrin för dessa problem.
Att han sökt själv, ärligt pratat om tankarna, kanske uppriktigt velat bli av med dom, har varit rädd att skada sina närmaste (?) kan ha varit komponenter som gjort att psykiatrin har trott på honom när han bedyrat att han inte lider av dom längre.
Men kan man själv (läs Edvin) lita på sig själv, själv bedöma om han kan bli farlig? Är det hans ord och hans egen bedömning man ska tro på? Eller är det psykvårdens ansvar? Behöver inte en sådan här person följas upp regelbundet med tanke på vilka konsekvenser det kan ha för samhället?
Kan också tänka mig (spekulation) att en person med liknande tvångstankar som har hög grad av psykopati, inte kommer att ha tillräckligt med spärrar för att undvika brott som en icke empatistörd person. Görs en sådan skattning i samband med de allvarliga problem som Edvin haft?
Är det lämpligt att en person som haft så allvarliga tvångstankar bor med sin familj med små barn utan att följas upp? Hur hade psykvården bedömt det hela om de sett hemmet? Vad skulle psykiatrin tänka om de signaler (DVD filmer, vapen) som fanns i hemmet? Visste sambon något om hans tvångstankar?
Psykiatrin verkar gå på fötter. Psykisk ohälsa hos unga ökar dramatiskt. Psykiatrin ligger långt efter.
Det behövs politiska beslut för att förändra en mängd saker i samhället för unga, och det behövs utbyggnad av psykvården också.