Min pojkvän skäller och jag är kränkt

Helt riktigt fast ändå inte. Mina tjejkompisar håller alltid med mig för att de är lika mig. Det är fint och skönt ibland men jag tänker att det är vettigt att få input någon annan stans ifrån. Ni som hänger här är ju en salig jävla blandning och jag tror på intet vis att ni alla skulle kunna bli mina kompisar.... Däremot är det himla snällt att ni tar er tid att fundera över mitt förhållande.

Nej, absolut inte. Det handlar mer om att jag tror och hoppas att vi båda blir mindre stolta om vi skulle få barn. Däremot är jag verkligt orolig för min sambos humör. Jag vill att mina barn ska vara trygga, inte leva med en pappa som exploderar.



Min bild av den här tråden är att meningarna går jävligt brett isär ändå. Och det känns ju på ett sätt bra. Jag tror att jag förstår hans sida av saken, jag förstår att man kan misstolka mitt plumpa "skämt" som en jävla diss, absolut. Och jag håller med om att det är bra att kunna be om ursäkt även om man inte gjort avsiktligt fel. Men jag tänker stå på mig angående ilskan. Jag har inga problem med att be om ursäkt och "vara den starke" i olika situationer, men av någon anledning pallar jag inte att göra det när min sambo skäller. Jag vill att han slutar med det. Att han hanterar sina känslor bättre. Och jag vet ärligt talat inte om han nånsin kommer lyckas med det eller om det är VÄRT att jag jobbar på min egen stolthet. Jag vill inte leva kuvad, men jag vill leva i en relation och då vet jag att jag måste anpassa mig. Frågan är liksom hur mycket...

Vad du än gör, skaffa inte barn med honom så länge han har det beteendet. Han kommer behandla sina barn på samma sätt, och så länge du inte kan få honom att låta bli att fara ut mot dig så kommer du inte heller kunna skydda dina barn från det.

Trams. Profilen på TS kille är snarare raka motsatsen.

Han reagerar starkt när han (enligt honom) inte blir respektfullt behandlad av någon som han har djupa känslor för. Detta gör honom samtidigt väldigt beskyddande, och då i synnerhet till framtida barn.

Så bra med vettig input, alla, tack! Vill liksom förklara mer hur kontrasterna är mellan att han blir sur och i vanliga fall. Förstår det några säger om att han inte är en bra kille, men det är så jävla gråskaligt.

Det senaste konkreta exemplet:

Han hade kommit på att vi firade 100 månader tillsammans, gjort en liten skattjakt till mig i fredags som ledde fram till en lapp med ett hemligt schema för lördagen med start 11.30. Superfint, jag blev jätteglad. Vi skämtade och kvällen var härlig. När vi skulle lägga oss och jag precis varit på toa säger jag ”vilken tur att du gjort världens finaste skattjakt till mig, annars hade jag blivit sur för att du inte städat badrummet!”. Plumpt, absolut, men jag sa det hjärtligt och jag menade det liksom. Jag var inte sur, men det var hans tur att rengöra badrummet som såg rätt jävligt ut och han hade inte gjort det, och om han INTE överraskat mig med det fina så HADE jag blivit sur.

Detta eskalerar. Han säger direkt att det var dumt sagt, pratar om allt annat han gjort i hemmet, stämningen tryckt direkt. I sängen sen fortsätter han. ”Jag förstår inte hur du kan..” etc. Jag säger inte så mycket. Vill inte be om ursäkt för ett skämt. Blir själv irriterad över vändningen av stämning. Säger ”Ja det kan man tycka..”. När vi vaknar nästa morgon vill jag kramas och gå upp tillsammans men han är fortfarande sur. Nu låter det ”Det är så JÄVLA respektlöst att..” Han ligger kvar i sängen till 11.10. Jag säger att jag inte orkar med hans skällande - "Du har sagt att det var fel och jag har hört det men jag kan inte med att be om ursäkt". Till saken hör också att det är andra gången denna veckan som vi bråkar på det här sättet. Han som är arg på mig. Vi bråkar om det här bägge två, men liksom om olika saker. Jag om hans humör, han om min kommentar och om att jag aldrig kan erkänna när jag gör fel.

Till slut går han upp, duschar, kommer ut 11.27. Är fortfarande arg, skäller. ”Hur hade DU reagerat” Jag svarar på hans frågor, säger åter igen att jag inte orkar med skällandet, att han ju VET det. 11.47 reser han plötsligt på sig, säger ”ja, nu är det KÖRT” (syftar på själva planen för dagen, den jag inte visste något om mer än att han ville att vi skulle gå 11.30). Så blir han som galen, skriker, gråter, säger ”nu fan är det slut! Jag vill inte se dig mer, fy fan för dig!” Tar av sin förlovningsring och kastar den på mig, går in i sovrummet och skrikgråter i kudden.

Jag blir genast så himla ledsen. Helt plötsligt är han ledsen och inte arg på mig. Då vänder jag, liksom. Slutar vara kränkt och känner ånger. Går in till honom, kramar honom, säger förlåt, säger att det väl finns nått vi kan göra. Han säger att han inte vill ha med mig att göra mer. Skriker så han spottar. ”Fy FAAN! Vill inte TITTA på dig! Är så TRÖTT på dig!” Till slut går han ut ur lägenheten, smäller igen dörren. Jag ringer efter en timme och skickar ett sms där jag skriver att jag vill ha allt ogjort, att vi ju är dumma i huvudet av envishet bägge två. Nu har det gått 24 timmar och han har inte kommit hem.

Jag känner att man kan se detta som att jag är kuvad. Men också som att jag fan bara borde bett om ursäkt om det sårade honom så, trots att han visade det genom ilska…

Relationer ska vara något som tillför personerna glädje och liknande. Här verkar det tvärtom som om relationen blivit ett fängelse. Man behöver aldrig gräla i en relation. Att tvinga nån be om ursäkt är ingen konstruktiv attityd. Det vore bättre om ni båda kunde samtala om det så att du kunde förklara din syn på det ni är oense om, och han sin. Man kan ju inte be om ursäkt om man inte på riktigt tycker att man har gjort nåt större fel!

Tror du verkligen att killen kan skärpa sig? Jag tror inte det, så här måste du förmodligen lämna honom.
Men om du ändå vill göra något för att försöka rädda detta, ta ett ALLVARLIGT samtal. Förbered honom med att det är något allvarligt ni måste prata om, vid ett tillfälle då båda har tid. Så att han verkligen lyssnar. Gå gärna till en familjeterapeut så att du får en oberoende medlare. Det är viktigt att det inte skuldbeläggs under ert medlingssamtal, utan att ni båda kan prata moget och konstruktivt.

Nej du har inte "fel" som känner så. Alla har rätt till de känslorna de faktiskt har. Om han försöker skuldbelägga dig för ditt känsloliv, så är han HELT ÅT HELVETE fel ute.

Med all sannolikhet kan du få bättre. Göra slut är jobbigt men när det är gjort och du har en ny bättre kille kommer du aldrig titta tillbaks!

Trams. Profilen på TS kille är snarare raka motsatsen.

Han reagerar starkt när han (enligt honom) inte blir respektfullt behandlad av någon som han har djupa känslor för. Detta gör honom samtidigt väldigt beskyddande, och då i synnerhet till framtida barn.

En person som beter sig så labilt och exploderar i aggressivitet för småsaker är ingen bra pappa. Som pappa kommer han många gånger få uppleva att han inte blir respektfullt behandlad av sådana han har djupa känslor för, och som vuxen behöver han då kunna ha kontroll över sitt eget beteende.

Tycker hans beteende(som du beskriver det) låter sjukt.
Har aldrig någonsin skällt ut en tjej. Varför ska man. Är väl bara att prata om det som stör en. O stör man sig på ett skämt eller om personen glömt säga att en släkting kommer på besök så har man seriösa problem. Noll respekt från hans sida.