Min pojkvän skäller och jag är kränkt

Citera och peka gärna ut något där jag har fel i sak. Om TS behagar dyka upp så kommer hon kunna bekräfta att det jag har skrivit stämmer bra med verkligheten till skillnad från ditt svammel.

Det gjorde jag i mitt första inlägg. Rekommenderar att du läser om allt några gånger tills det sitter!

TS kanske inte saknar förmåga att säga förlåt i allmänhet. Det låter ju som att hon faktiskt önskar att hon kunde säga förlåt utan att mena det bara för att slippa det uttdragna bråkandet men av nån anledning tar det emot väldigt mycket. En person som i allmänhet inte vill säga förlåt om de råkar såra någon skulle nog inte reflektera över det på det vis som TS gör.

Det ligger nära till hands att jämföra hennes pojkvän med ett känsligt barn i just det här avseendet med tanke på hennes tidigare beskrivning av hans beteende. Ett känsligt barn blir lätt kränkt av allt möjligt, det är inget fel med det. Men om det barnet började kräva ursäkter av omgivningen varje gång det kände sig kränkt och få utbrott, skrika och gråta annars, skulle du då tycka att det rätta i situationen var att omgivningen svalde sin stolthet och sa förlåt till barnet varje gång barnet krävde det? Kanske TS känner att det tar emot att säga förlåt för att hon känner att det i just den här relationen finns något ohälsosamt med krävandet av ursäkter.

Men det är lättare med ett barn, om omgivningen bara var lugn och inte gick med på ohälsosamma krav skulle barnet bli tvunget att lära sig hantera sina egna känslor. En vuxen kan undvika att lära sig det genom att börja älta saker i huvudet istället, om hur himla orättvis omgivningen varit, och en vuxen person har förmåga att argumentera för hur orättvis omgivningen har varit, och en vuxen person kan hålla kvar i det hela mycket längre än ett barn.

Skulle det kännas okej för dig att dina barn får växa upp med att bevittna denna typ av drama mellan er? Nog för att man inte måste vara perfekt som förälder och att världen inte går under om man någon gång skulle kalla sin partner idiot framför barnen, men om detta är satt i system hos er och han dessutom inte ber om ursäkt efteråt så tänker jag att det kommer färga ungarna rätt ordentligt.

Ja, vi kan inte göra annat än att spekulera då TS information är otillräcklig. Det jag har gjort är bara att beskriva situationen så att hon kan förstå hans perspektiv och därefter pekat ut problemen samt lösning.


TS vill inte be om ursäkt för hon upplever situationen så här:
Han slog mig. Buhuuu
Han upplever situationen så här:
Hon gav mig en örfil på kvällen och några till på morgonen, och därför knockade jag henne och stack.


TS kille ältar redan saker. Om han inte får ventilera sina tankar och känslor kommer han att explodera och göra slut. Ingen tvingar dem att vara tillsammans. Till skillnad mot barn så kan de separera.

TS är bara ute efter att tillräckligt många ska bekräfta hennes bild av situationen. Detta för att hon inte är riktigt övertygad än om att hon bör göra slut. Hon är inte ute efter att lösa problemet. Hon använder Flashback som substitut för tjejkompisarna.

Jasså, bara det?

Nej, absolut inte. Det handlar mer om att jag tror och hoppas att vi båda blir mindre stolta om vi skulle få barn. Däremot är jag verkligt orolig för min sambos humör. Jag vill att mina barn ska vara trygga, inte leva med en pappa som exploderar.


Min bild av den här tråden är att meningarna går jävligt brett isär ändå. Och det känns ju på ett sätt bra. Jag tror att jag förstår hans sida av saken, jag förstår att man kan misstolka mitt plumpa "skämt" som en jävla diss, absolut. Och jag håller med om att det är bra att kunna be om ursäkt även om man inte gjort avsiktligt fel. Men jag tänker stå på mig angående ilskan. Jag har inga problem med att be om ursäkt och "vara den starke" i olika situationer, men av någon anledning pallar jag inte att göra det när min sambo skäller. Jag vill att han slutar med det. Att han hanterar sina känslor bättre. Och jag vet ärligt talat inte om han nånsin kommer lyckas med det eller om det är VÄRT att jag jobbar på min egen stolthet. Jag vill inte leva kuvad, men jag vill leva i en relation och då vet jag att jag måste anpassa mig. Frågan är liksom hur mycket...

Helt riktigt fast ändå inte. Mina tjejkompisar håller alltid med mig för att de är lika mig. Det är fint och skönt ibland men jag tänker att det är vettigt att få input någon annan stans ifrån. Ni som hänger här är ju en salig jävla blandning och jag tror på intet vis att ni alla skulle kunna bli mina kompisar.... Däremot är det himla snällt att ni tar er tid att fundera över mitt förhållande.

Han är fisk och jag lejon. Men jag vill hävda att vi båda hyser personligheter så långt bort från de karaktärsdrag det sägs att vi "bör ha" som bara går. Kanske precis tvärt om, om jag tänker på det!

I vissa lägen så är det ju förståeligt om man blir utskälld. Som när jag helt glömde att vi skulle iväg på en mysig weekendresa och därför inte hämtade mannen vid hans jobb som uppgjort utan jag stängde av ljudet på mobilen och jobbade på i godan ro så vi missade flyget. Det raseri jag fick mot mig när han väl fick tag på mig grundade sig i att han varit övertygad om att det hänt mig något allvarligt, och jag hade verkligen klantat mig så det var bara att ta emot. (Mitt försök till skämt för att lätta upp stämningen om att det var väl ändå positivt att jag bara var senil och inte död uppskattades inte.)

Men i ditt fall låter det ju som om du inte ens alltid gjort något fel, och då ska du inte behöva be om ursäkt. Visst får man då och då trycka undan stoltheten för förhållandets skull, men det är något som inte ska vara enkelriktat.

Om du anser att han är helt fel ute och du därför väljer att inte be om ursäkt, vad händer då?

Kan ni prata om det när ni inte är osams?

Ser han det felaktiga i sitt eget beteende, eller rättfärdigar han det även efteråt? Svaret på den sista frågan är avgörande för hur jag tycker du ska gå vidare.

Inser han att hans beteende är felaktigt och vill göra något åt det så ge honom en chans att söka professionell hjälp för att ändra på beteendet. Om ni ska fortsätta leva tillsammans så behöver ni båda dessutom lära er att gräla konstruktivt.

Anser han däremot även när han inte är upprörd att hans beteende är rätt så är han inte värd att satsa ytterligare år på.

Vad du än gör, skaffa inte barn med honom så länge han har det beteendet. Han kommer behandla sina barn på samma sätt, och så länge du inte kan få honom att låta bli att fara ut mot dig så kommer du inte heller kunna skydda dina barn från det.

Det positiva i det hela är att han verkar i grunden vara en god och omtänksam person så jag tror inte att hans korta stubin kommer att påverka hans kärlek till kommande barn eller sin styrka i pappa-rollen. Tvärtom kommer han nog att vara något överbeskyddande och flyga i taket om någon eller något hotar er familj.


Du kan försöka be om ursäkt direkt när du märker att du har sårat honom, och fråga honom vad som är fel när han surar. Detta innan han blir arg. Att han blir så upprörd beror på att han blir väldigt sårad av en person som han älskar djupt.

Du kan be honom att försöka hålla sina känslor inombords och behärska sig och att ni, tillsammans med ovanstående, på så sätt kan mötas på halva vägen.

Era personligheter kan ni dock inte förändra.