Min pojkvän skäller och jag är kränkt

Hej! Behöver ny input och råd... Min sambo blir lätt arg på mig. För saker han tycker jag säger fel eller gör fel. Han har en tendens att skälla, kräva respons av mig, kräva att jag förstår att jag gjort fel. För honom just då finns det inget annat sätt för konversationen att fortlöpa annat än att jag erkänner mitt misstag och ber om förlåtelse.

Jag har så fruktansvärt svårt med det här beteendet. Det är så kränkande. Jag tror också att mina känslor har mycket med att göra att han är man och jag kvinna. Jag tycker inte att en man ska skrika på en kvinna över någon han tycker hon gjort fel. (t.ex. glömt påminna att hennes moster ska komma på middag eller att hon sagt ett plumt skämt han inte uppskattade). Klart att jag gör fel ibland men hans ilska gör att det inte går att prata om det på ett vettigt sätt.

Till saken hör att vi varit tillsammans i snart 10 år. Vi är inne i gifta-oss-och-skaffa-barn-svängen nu efter många år av plugg och otrygg tillvaro. Vi har gått igenom massor ihop och har det generellt bra. Skrattar väldigt mycket. Pratar väldigt mycket. Däremot har vi också alltid bråkat väldigt mycket. Häftiga bråk. Med åren tror jag att vi slipat av varann en hel del. Det är även så att framför allt JAG lärt mig hantera våra bråk bättre. Nu är jag ofta den som liksom tar ett steg tillbaka, blir nästan som en terapeut: ”På vilket SÄTT känner du att jag beter mig som en idiot och har svikit dig?” kan jag säga till honom med lugn röst när han skriker på mig. Den här skiftningen är bra för att bråket inte eskalerar. Den är negativ för att jag tappat respekt för honom och för att jag känner mig så kränkt.

Vad kan man göra åt det här? Har jag fel som blir så kränkt att jag nästan får panik av tanken på att behöva be om ursäkt? När hans ilska väl lagt sig (det kan gå dagar om jag inte bemöter hans anklagelser) så kan vi prata om det rationellt, till slut. Skulle jag KUNNA säga förlåt till honom medan han är arg utan att jag själv ser att jag gjort något fel så skulle ju allt vara mycket lättare. Men jag känner också att det här beteendet hos honom gör att jag tappar hans respekt. Han visar sina känslor genom att bli arg. Och han beter sig orationellt när han är arg. Det är svårt att älska och respektera en orationell person. Min kränkthet lägger sig som ett lager över allting och nästa gång han blir arg kan jag inte hantera det över huvud taget.

Är du kuvad?

Det är väl det jag inte är om jag inte klarar av att finna mig i att bli skälld på? Däremot tror jag att alla som lyckas hålla ihop i 10 års tid har varit tvugna att på olika sätt slipa ner sitt ego något.

Du har gjort en massa redan och letar nu efter mer DU kan göra för att det ska bli bättre.

Problemet är inte du längre..

Han behöver lära sig att ventilera på ett hälsosamt och konstruktivt sätt. Det han gör nu skadar både förhållandet och dig. Det kan vara något omedvetet han haft med sig sedan barndomen (typ mor eller far beter sig likadant etc) och tror att det är "såhär det fungerar", "säg aldrig förlåt", "medge aldrig något snedsteg". Men det är destruktivt som fan att inte försöka ändra på det.

Du tappar respekt av en anledning.

Absolut. Men ett förhållande ska inte vara någon dramafilm som går på repeat. Det ska vara så nära ett lugnt hälsosamt ställe att landa i, ladda sina batterier, få stöttning och kärlek och göra att man mår bra för att fungera som ett optimalt förhållande.

Känner du att du får det i övrigt, eller är han en dramaqueen som inte respekterar något du gör?

Ni ska i alla fall absolut inte skaffa barn i detta läge. Barn läker aldrig i en relation, snarare så tär de. Just eftersom de tar tid, kräver mycket uppmärksamhet, kostar pengar, skall fostras mm. För att förhållandet skall hålla eller inte bli än mer destruktivt så bör det vara stabilt innan ni skaffar unge.

Han är bra när han inte är arg. Då är han min bästa vän, supergullig och snäll. Tryggheten finns ju inte där eftersom hans humör skiftar och då hela stämningen. Är han på dåligt humör är vårt förhållande dåligt, är han på bra humör är jag bäst i världen och han fruktansvärt förälskad.

Grattis, du har en pojkvän som har bollar.

Vill du ha en tönt till pojkvän?

Okej, så hur stor del av tiden är han glad numera?

Var han oftare glad i början?

Jag håller med, och det är väl liksom den allmänna åsikten. Men jag kan också känna att vårt problem är att vi analyserar vårt förhållande för mycket, bägge två men på olika sätt. För varje bråk måste vi "bestämma om vi ska vara ihop eller inte".

Ibland existerar ju problem för att man öppnar dörren för dem och bjuder dem på kaffe. Har man inte tid till det så finns de inte där.

Nej, det är nog same same. Skillnaden är att jag inte bemöter hans ilska och på så vis blir argumentationen skev. Tidigare slutade det med att vi båda stod och skrek skällsord åt varann. När ilskan sen la sig så hade vi ju båda gjort fel, då var det bara att skaka det av sig och gå vidare. Nu känner ju jag att han beter sig illa mot mig mellan gångerna av glädje och vardag.

Beter sig illa på vilket sätt?