Min pojkvän skäller och jag är kränkt

Ta en funderare innan barn och större investeringar.

En del av min erfarenhet är dock att kvinnor inte respekterar/lyssnar på en man som inte är arg. Så länge mannen inte är aggressiv, så händer det inget. Nu kan man ju vara "aggressiv" på olika sätt, att vara bestämd med vad man vill är ju bättre. Skrika och att bli arg är inte så konstruktivt, man tycker ju att vuxna människor ska kunna prata om problemen och lösa dem.

Jag får svårt att andas av att bara läsa ditt inlägg. Det är inte fel att ha integritet, det är en känsla som jag upplever skyddar en från att göra eftergifter mot andra som är känslomässigt eller psykiskt skadliga för en själv. Eller åtminstone är det ett larm, det är ju inte säkert att man lyssnar. Att lyssna på andras åsikter och argument gällande saker som egentligen är mina egna, framför att lyssna på den känslan har för mig varit det mest skadliga beteendet jag haft i mitt liv och jag skulle aldrig nånsin leva så igen.

Jag skulle likna det vid allergi, känslomässig allergi. Fast med ett immunförsvar som fungerar perfekt och reagerar på saker som är skadliga på riktigt. Utsätter man sig igen och igen blir reaktionen kraftigare och kraftigare. Det är inte fel av dig att du har ett fungerande immunförsvar.

Ok. Efter tio år så duger du fortfarande inte åt din man. Efter tio år där du ännu inte duger åt din man så stannar du kvar o planerar att bygga en familj med honom.
VARFÖR?
Jag kan bara hitta en anledning o det är att du är ekonomiskt beroende av honom o att barn blir bra så han kan fördela skället mellan fler individer.

Antingen lär du dig att snabbt bli den kvinna han vill att du ska vara. Dvs en kvinna som tar hand om saker han inte vill göra o övrig tid, passar upp på honom o stänger käften.
Andra alternativet är att du fortsätter vara dig själv, men då med en människa som älskar dig för den du är utan att du behöver ändra dig.

De exempel du ger är ju knappast några fel. Förstår inte att han blir särskilt förbannad över såna småsaker.

Hur ska han då reagera på ett stackars barn som säkerligen kommer att göra många ”fel” i hans ögon?

Nä du, du har nog investerat dina bästa år i fel snubbe.

Så bra med vettig input, alla, tack! Vill liksom förklara mer hur kontrasterna är mellan att han blir sur och i vanliga fall. Förstår det några säger om att han inte är en bra kille, men det är så jävla gråskaligt.

Det senaste konkreta exemplet:

Han hade kommit på att vi firade 100 månader tillsammans, gjort en liten skattjakt till mig i fredags som ledde fram till en lapp med ett hemligt schema för lördagen med start 11.30. Superfint, jag blev jätteglad. Vi skämtade och kvällen var härlig. När vi skulle lägga oss och jag precis varit på toa säger jag ”vilken tur att du gjort världens finaste skattjakt till mig, annars hade jag blivit sur för att du inte städat badrummet!”. Plumpt, absolut, men jag sa det hjärtligt och jag menade det liksom. Jag var inte sur, men det var hans tur att rengöra badrummet som såg rätt jävligt ut och han hade inte gjort det, och om han INTE överraskat mig med det fina så HADE jag blivit sur.

Detta eskalerar. Han säger direkt att det var dumt sagt, pratar om allt annat han gjort i hemmet, stämningen tryckt direkt. I sängen sen fortsätter han. ”Jag förstår inte hur du kan..” etc. Jag säger inte så mycket. Vill inte be om ursäkt för ett skämt. Blir själv irriterad över vändningen av stämning. Säger ”Ja det kan man tycka..”. När vi vaknar nästa morgon vill jag kramas och gå upp tillsammans men han är fortfarande sur. Nu låter det ”Det är så JÄVLA respektlöst att..” Han ligger kvar i sängen till 11.10. Jag säger att jag inte orkar med hans skällande - "Du har sagt att det var fel och jag har hört det men jag kan inte med att be om ursäkt". Till saken hör också att det är andra gången denna veckan som vi bråkar på det här sättet. Han som är arg på mig. Vi bråkar om det här bägge två, men liksom om olika saker. Jag om hans humör, han om min kommentar och om att jag aldrig kan erkänna när jag gör fel.

Till slut går han upp, duschar, kommer ut 11.27. Är fortfarande arg, skäller. ”Hur hade DU reagerat” Jag svarar på hans frågor, säger åter igen att jag inte orkar med skällandet, att han ju VET det. 11.47 reser han plötsligt på sig, säger ”ja, nu är det KÖRT” (syftar på själva planen för dagen, den jag inte visste något om mer än att han ville att vi skulle gå 11.30). Så blir han som galen, skriker, gråter, säger ”nu fan är det slut! Jag vill inte se dig mer, fy fan för dig!” Tar av sin förlovningsring och kastar den på mig, går in i sovrummet och skrikgråter i kudden.

Jag blir genast så himla ledsen. Helt plötsligt är han ledsen och inte arg på mig. Då vänder jag, liksom. Slutar vara kränkt och känner ånger. Går in till honom, kramar honom, säger förlåt, säger att det väl finns nått vi kan göra. Han säger att han inte vill ha med mig att göra mer. Skriker så han spottar. ”Fy FAAN! Vill inte TITTA på dig! Är så TRÖTT på dig!” Till slut går han ut ur lägenheten, smäller igen dörren. Jag ringer efter en timme och skickar ett sms där jag skriver att jag vill ha allt ogjort, att vi ju är dumma i huvudet av envishet bägge två. Nu har det gått 24 timmar och han har inte kommit hem.

Jag känner att man kan se detta som att jag är kuvad. Men också som att jag fan bara borde bett om ursäkt om det sårade honom så, trots att han visade det genom ilska…

Det låter som att han blir som ett stort barn när han känner sig kränkt. Kanske hans föräldrar inte stod ut med när han kände sig kränkt som barn och försökte muntra upp honom på alla sätt, ge presenter och säga förlåt? Eller att de blev sura och avvisade honom eller på något sätt visade att de inte stod ut med honom när han kände sig kränkt. Det känns som det mest troliga, att han inte haft chans att lära sig hantera känslan själv så han kräver en massa eftergifter av dig i ett försök att må bättre.

Väldigt svårt att veta vad som försiggår i hans huvud men jag misstänker av hans extrema, nästan infantila reaktion, att det ligger massa gamla infekterade sår och tär på honom. Så när du slänger iväg en passiv-aggressiv kommentar som kan tolkas som att han inte städar och ignorerar hans fina gest, så petar du i de gamla såren och det hela blir väldigt förstorat. Situationen försämras givetvis av hans aggressionsproblem och oförmåga att hantera konflikter, absolut, men er relation är fundamentalt osund och ni tycks ta fram det värsta ur varandra.

Usch ja.. Kvinnor är jobbiga när dom beter sig sådär.. (syftar på din pojkvän).

Den kommentaren som föranledde det här var inte så farlig. Jag själv hade garvat om du sagt det. Problemet är att han såg det som ett passiv-aggressivt påhopp?
Varför kan vi omöjligt veta. Men det sätt han beter sig på efter gör att han låter ung och bortskämd.
Något finns det han behöver gå till botten med så att han kan bli mer självsäker, mindre defensiv samt börja kommunicera på ett hälsosamt sätt.

Jag misstänker att han någonstans känner sig oduglig, o-uppskattad och att allting han gör blir fel. Annars skulle han inte ta åt sig så hårt.

Det är inget du kan göra något åt, utan något han måste börja arbeta med själv.

Vad har han för stjärntecken?

Ni är fast i ett destruktivt mönster, ta hjälp för att lösa det.

För det andra så rekommenderar jag varmt att skaffa diskmaskin om ni inte redan har, och städhjälp 1-2 ggr/månad. Värt varenda krona och 75% av alla anledningar till bråk försvinner. Låter korkat men sant.

Ok, så här ligger det till...

Se det fetmarkerade - det var INTE ett skämt från din sida. Det var kritik om än levererat i en skämtsam form som i hans värld var sårande då han hade lagt ner tid och energi för att ordna en fin överraskning åt dig. Kritiken framfördes med andra ord i en opassande situation när ni egentligen hade en romantisk kväll.

Vissa människor verkar helt och hållet sakna förmågan att säga "förlåt" när de har gjort fel. Det är väldigt stötande för någon som är uppvuxen och uppfostrad till att alltid göra det när man upptäcker om man har sårat någon (oavsett intention). Även om det är en liten grej så räcker ett litet "förlåt". Det är ungefär som att man säger "tack för maten" när man får mat serverat även om man skulle få det varje dag.

Hade du sett att han blev stött och sagt "förlåt" DIREKT hade historien slutat där på sekunden, men du VÄGRAR backa och hoppas på att situationen är överslätad och glömd när ni vaknar. Anledningen till varför det hela tiden blir värre och värre är för att det lilla "förlåt" som hade krävts på kvällen inte längre är tillräckligt för honom dagen efter för han väntar fortfarande på en ursäkt och för varje minut som går som han inte får det så behöver han en djupare ursäkt eftersom du är anledningen till varför ni bråkar och att stämningen blir värre för varje minut. I och med att du aldrig backar tillräckligt långt för att ge honom en geniun ursäkt spårar det ur till ett gräl.

Jag försvarar inte hans beteende, försöker inte heller lägga skulden på dig, utan försöker endast förklara för dig varför det hände.

Förmodligen är:

Du mer extrovert och lever mer i nuet än honom. Vidare är...

...du förmodligen ganska rak/rättfram (i din kommunikation) och kan upplevas som "okänslig" på så vis att du kan säga saker som andra tar illa upp av utan att du själv märker det, och utan att du menade det.

...han lever mer i sitt huvud och har svårt att påbörja nästa sak innan den första är utredd. Han är också känslig mot kritik som strider mot hans inre moraliska kompass.

Problemet:
1 Du förstår inte hans inre värld av tankar och känslor
2 Han överreagerar
(Ingen av er är kuvad eller push overs.)

Du kommer dessvärre aldrig att förstå honom och han kommer aldrig att kunna ändra på sin egen personlighet.

Lösning 1:
Någon måste bita i det sura äpplet. Antingen håller han allt inom sig när han blir arg och ledsen (kommer förmodligen leda till att han exploderar och gör slut förr eller senare) eller så säger du "förlåt" när du ser att han har bliivt sårad och det inte var din mening.

Lösning 2:
Gör slut genom att gräla mer och mer.

Lösning 3:
Du vägrar inse att det som jag skrev är korrekt och gör slut själv för du "inte orkar med honom".

Han borde också be dig om ursäkt för sitt beteende. Jag tycker han beter sig omoget och förtryckande mot dig och jag hade tänkt mig för 1 gång extra om det verkligen är en man att skaffa familj med.
Om du inte vill ge upp honom så kanske ni bör gå i parterapi. Gift er inte eller skaffa barn förrän dessa problem är lösta. Problemen kommer då isf bli mycket större.