Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Det finns väldigt många fler kliniker än två i Stockholm.....
Det hoppas jag - det rör sig väl om rätt många på jordklotet.........
Skillnaden mot cancer - oavsett vad den orsakats av - är att det finns kroppsliga fynd. Om någon skulle uppge sig ha cancersymptom utan att det gick att hitta en cancer, skulle vi naturligtvis aldrig operera bort kroppsdelar, stråla eller ge cellgifter - eller hästdoser av antibiotika eller B 12-vitaminer.
Vi skulle ge terapi - om de inte tog till sig att de inte hade en cancersjukdom.
En rätt bra liknelse gentemot ME där folk vill ha kroppslig behandling och kroppslig diagnos utan att vi hittar några fynd.
Om du kunde dina saker och tänkte efter skulle du också komma på att "sjukdomsvinster" på inte sätt begränsar sig endast till den sjuke. Särskilt hos föräldrar till mer eller mindre sjuka barn kan dessa ha sekundära vinster av att hävda att barnet är sjukt.

I det här fallet vet vi uppenbarligen inte ens vilken sjukdom barnen uppges ha haft. Om föräldrarna framhöll sjukdomen för att kunna hålla barnen hemma eller om sjukdomen gjorde att barnen blev isolerade, har vi ingen aning om.

Narcissister bestämmer vad barnet gör eller inte gör, barnet har ingen talan. Om det sedan är att sitta inne på sitt rum eller stå på en scen beror på narcissistens behov, inte barnets.

Lyssna in det flickan Agnes lämnat efter sig. Hon skrev: Agnes is bored. A girl has nothing to say.

Detta är egentligen det enda vittnesmålet från barnen som finns att tillgå. Just det! Lillasyster Moa skriver att hon pratar med saker och svarar i en tråd där man diskuterar om man håller på att bli galen.

Flickorna blev mördade av sin pappa, efter gemensamt beslut med barnens mamma. Om du verkligen tror att det beror på att barnen hade sjukdomen ME så håller jag inte med. Föräldrarna var tillräckligt begåvade för att se att flickan kunde närvara vid skolavslutningen. Då ger man inte upp. Hade hon blivit akut sjuk skulle sjukvården kopplats in.

Kanske hade föräldrarna utvecklats till haverister i sjukvårdssystemet. Vi vet ingenting. Men att haka upp sig på att morden var logiskt utlösta, det går inte bara. Egentligen spelar inte heller diagnos eller inte diagnos någon roll. Vad ett barn än får så tar man inte livet av det.

Så varför dog flickorna egentligen? Det måste ha med känslor att göra... Det som kan göra en narcissist galen av ilska, att gå från servil till galen gorilla, är om någon går emot personen, särskilt någon som står lägre i rang. Barnen stod definitivt lägre i rang.

Kanske är morden ett resultat av oresonlig ilska. OH har offrat sitt liv på barnen (anser han). Narcissister resonerar ofta som att de offrar sig för andra och de är missnöjda med vad de får tillbaka om det inte är 100 procent lydnad eller respekt. Kanske blev barnen så trötta på innesittandet under julhelgen att de började tjata om att få ett vanligt liv. Kanske var barnen ledsna, ja, något rörde till stämningen i familjen. Där och då bestämmer sig pappan för att det får vara nog. Inget mer tjat! Full respekt. Han ska visa vem som bestämmer, definitivt. Det kan låta dramatiskt, men en skruvad narcissist vill man inte vara nära och särskilt inte när personens existens upplevs som hotad.

Kanske vill frun skiljas och ta barnen med sig. Det kan ha utspelat sig vad som helst i huset. Han kanske tog livet av barnen och frun upptäcker det. Då går hon med på att dö själv, hon klarar inte mer. Hon vill dö av sorg. Man vet ingenting om detta, mer än att det som hände är som en skräckfilm.

Det är mycket kallt att ha förmågan att radera linkedin och ta livet av sina barn. Att skänka den egna karriären en tanke samtidigt som man dödar liv, det käraste man har.

Mycket bra skrivet!
Låt oss inte heller förglömma att för den som är deprimerad med ångestproblematik innebär diagnosen ME även en ytterligare sjukdomsvinst: Med en ME diagnos förväntas man inte sträva mot aktivering, då patientföreningen och sjukdomsinformationen trycker på att tillståndet och symtpomen FÖRVÄRRAS av aktivering, socialt umgänge, att ta sig ut, etc.

Något som alla med "fullständig utbildning i psykologi" vet är att förbättring vid depression och ångestsyndrom handlar mycket om just aktivering, socialisering, "att ta sig ut fastän man helst vill stanna i sängen". Man vet också att detta då är oerhört påfrestande för den drabbade, och alla som behandlat patienter med depression/ångestproblematik vet att det finns ett stort motstånd hos den drabbade i att göra just ovanstående.

Jag misstror inte MEs existens eller det lidande sjukdomen medför - men jag är övertygad om att en enorm andel ME-diagnosticerade egentligen lider av depression/ångest-syndrom. Det finns som sagt tydliga kortsiktiga vinster för den sjuke i att få en ME diagnos istället för diagnosen "egentlig depression" eller dyl. - och dessa gör att tillfrisknande på längre sikt hindras iom passivisering.

Rent statistiskt tvivlar jag på att OH är den som har mest driv i kontroll-behovet: han tycks ju vara den enda i familjen som försöker upprätthålla ett någotsånär normalt liv (dvs heltidsarbete, fram tills ansökan nyligen om att få gå ner 10% i tid, möten med omvärlden generellt, mm). Vi vet sen innan att HB inte arbetat heltid, enligt protokollen bara deltagit på ett möte om hemundervisningen, bara körde Moa till pianolektionerna under tre månader utav de många år hon gått hos pianolärarinnan, uppfattats som in introvert och tillbaka dragen (ledsen och "hade som en slöja över sig").

Med detta i beaktande är det mer sannolikt att HB är den som inifrån hemmets vrå drivit på OH i att sköta yttre kontakter. Antagligen hade hon själv en stark ångest inför "världen utanför" och var därför inte den som körde till aktiviteter eller deltog på möten om barnen - sannolikt insisterade hon på att OH skulle delta och vad han skulle trycka på i mötena. Antagligen överförde hon denna oro inför "världen utanför" på barnen. OH däremot tycktes ha en normal relation till "världen utanför hemmet", samtidigt som han beskrivits som öppen, snäll, vänlig och engagerad. Troligtvis medförde hans karaktärsdrag av att vara snäll, vänlig, "en lyssnare" till att han var en person som undvek bråk och lyssnade mycket på vad hans fru sa - kanske var han rentav konflikträdd och upplevde det bäst att göra som hon sa även om man själv hade alternativa uppfattningar.

Nej, det är ingen psykiatrisk diagnos. Det är inte det vi säger. Däremot så lär det vara ett stort antal människor som diagnosticerats med ME fastän grundorsaken är psykosomatisk. Dock undrar jag varför det är så viktigt för dig och andra ME-diagnosticerade att orsaken INTE är psykiatrisk?

Tycker du att psykiskt sjuka är mindre värda, att dom "egentligen bara är lata", att dom är inbillningssjuka? Eller exakt varför är det viktigt för dig att ME har en FYSISK grund?

Människor med psykiska sjukdomar som depression och ångestsyndrom lider ofta fruktansvärt - minst lika mycket som ni som är ME-sjuka. Upplever att ni inte kan ta in detta.

Du har fel. Det är ingen psykiatrisk diagnos. Det är bara att googla vidare.

Finns det någon ny trovärdig information i tråden eller är det bara ME svammel? Gick tillbaka ett par sidor men orkar inte gå igenom mer ME inlägg.

NEJ, vänligen läs igen vad jag skrev. Jag skrev att det INTE är en psykiatrisk diagnos - och utifrån just detta ifrågasatte jag varför det är så viktigt för diagnosticerade ME-sjuka (själv-diagnosticerade såväl som läkar-diagnosticerade) att påpeka detta?

Tror ni att psykiatriska sjukdomar är mindre begränsande och plågsamma än fysiska?

Läs själv vad du skrev. Nej. Jag tycker absolut inte att psykiatriska sjukdomar är mindre plågsamma och begränsade. Däremot har jag upptäckt att depression och utbrändhet står ovanför ME. I klass. På vårdcentraler. Vid sjukskrivning. Enligt försäkringskassan. Och det är jag inte ensam om att ha upptäckt. Så ditt resonemang fungerar inte alls. Psykiatriska diagnoser har högre status. Nu är som sagt var inte den här tråden en ME-tråd. Men jag kan inte låta bli att påpeka ren fakta när någon tramsar iväg alldeles i sin okunskap och arrogans. För övrigt är det nollverksamhet i ME-tråden. Jag är där och kollar med jämna mellanrum. Ni antagonister är i den här tråden istället. Lustigt.Och en ganska unken och rutten människosyn.

Över 16000 inlägg och ingen sammanfattning i trådstarten?

Oavsett vad för diagnoser/lidande flickorna led av var det föräldrarna som det var fel på. Dessa, i sin egna värld, övermänniskor kunde inte lägga sina liv på små glädjeämnen och hopp om bättring.
Om vi tänker oss att mamman hade jobbat som barnskötare o pappan varit lastbilschaufför hade dådet aldrig hänt, då hade föräldrarna liksom alla andra föräldrar med sjuka barn kämpat på.
Det som hände var inte att stänga respiratorn för någon som inte haft ett värdigt liv på 10 år utan dådet får likställas med att skjuta en halt häst.

Jag var faktiskt inne på det redan 11/1: