Narkotikapolitiska notiser och nyheter

Min kanske lite välvilliga tolkning är att det mest handlar om lathet. Fred Nyberg är redan ett känt namn bland journalisterna, någon de vet de kan ringa när de behöver en "experts" synpunkt. Det är mycket lättare för journalisterna att ringa ett nummer de redan har i mobilen än att behöva lägga tid på att ringa runt till olika universitet och googla runt osv för att försöka hitta någon annan. Jag tror inte det handlar så mycket om att journalisterna medvetet försöker vinkla eller sprida en negativ bild, utan mer att Fred Nyberg är ett säkert kort som journalisterna redan känner till. Är förresten inte Fred Nyberg rätt gammal? Har för mig han är i 70årsåldern, han borde väl gått i pension vid det här laget.

Det är inte mycket han har att komma med i alla fall, det är samma smörja samtidigt.
Men kan nog vara en lathet att använda Fred för få en "balanserad" syn på cannabis.
Hoppas han går i pension redan imon, då vi måste få ut dessa stolpskott.

Hanna Wigh om livet som politisk vilde: ”En otrolig frihet”

Märklig formulering där, "legalisera att man ska kunna få det på recept". Få det på recept kan man ju redan, bara det att läkare är överdrivet extremt restriktiva och varje fall måste prövas individuellt osv. Men ja, bra att hon tar upp frågan. Synd att hennes situation som politisk vilde gör att hon åker ut i september.

Hur är det bra att någon som hon tar upp frågan? För en vanlig Svensson blir det ju två minus då - en ex sdare som dessutom pratar om dödsknark.

Om hon vill att det ska bli legaliserat så är det bäst att hon börjar hålla med förbudsivrarna istället.

Det är bra för att ingen annan gör det. Dessutom visar hon att den förda politiken ifrågasätts över alla partigränser. Det är bra. Mycket bättre så än om hon skulle förbudsargumentera.

Hur kan någonting så kontraproduktivt som att folk börjar förknippa pro-cannabis rörelsen med en som henne kallas "bra"?

Om hon skulle börja förbudsargumentera så skulle ju antagligen många börja fundera på om vår svenska linje verkligen varit så klok, när någon som hon stödjer den. Lite strategi för tusan.

Sverigedemokrat? De har alltså haft alla chanser i världen att själva ta initiativ men har istället tystat kritiska röster. På vilket sätt har avsaknaden av öppen debatt gynnat "pro-cannabisrörelsen"? Existerar det ens en sådan och vad består den utav?

Jag har kommit till en punkt där jag i princip hyllar vem som helst som gör vad som helst i frågan. Bland svenska legaliserings-förespråkare verkar det nästan vara en sport att kritisera varandras argument och metoder, vilket leder till att folk ledsnar och ger upp. Människor som vill arrangera demonstrationer får höra att demonstrationer är meningslösa, SD:are som förespråkar legalisering blir tillsagda att hålla käft för att de kommer från fel parti, folk som går med Jamaicakläder får höra att de ger cannabisrörelsen dåligt rykte med sina pinsamma kläder och så vidare och så vidare. Varje gång någon försöker lyfta frågan möts de av kritik om att de pratar fel, säger fel saker, använder fel metoder. Inte konstigt att vi knappt har en legaliseringsrörelse i Sverige när varje människa som öppnar munnen möts av pessimism och negativitet från andra förespråkare.

Narkotikapolisen var på nyhetsmorgon och lobbade för att deras jobb behöver lyftas fram ännu mer för att stävja den ökande mängden av narkotika i landet. Han tyckte att deras arbete hade fått ta ett steg tillbaka med den nya omorganisationen inom polisen.
https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/3957151

Sverige behöver reformera narkotikapolitiken med inriktning på vård istället för straff om narkotikaproblemen någonsin ska minska. Restriktiv narkotikapolitik har bedrivits i decennier och förmår inte att minska problemen. Narkotikabruk är faktum i en värld som aldrig blir narkotikafri.

Narkotikamissbruk är av WHO klassat som en sjukdom. Det är ofta självmedicinering och symptom på bakomliggande psykisk ohälsa. FN uppmanar medlemsländerna att inte straffa människor för narkotikabruk men ändå är brukare och missbrukare i Sverige fortsatt kriminaliserade genom bruket sedan 1988. En förseelse som tydligt saknar offer om inte missbrukaren anses vara offret.

En konsekvens av kriminaliseringen är att missbrukare döljer sig för polis vilket resulterar i att de fångas upp alltför sent. När de grips är missbruket ofta långt framskridet, deras hälsa är därefter och kriminaliteten är långt gången. Missbrukare ställer till med problem som samhället får betala i form av lidanden och kostnader, ju tidigare problemen upptäcks desto bättre blir samhället för oss alla. Kriminaliserat narkotikabruk är en onödig vattendelare mellan missbrukare och polis vilket försvårar annat brottsförebyggande arbete. Upprätthållande av kriminaliseringen ödslar samhälleliga resurser och har motsatt verkan då utsatthet, brottslighet, sjuklighet samt dödlighet ökar bland missbrukare.

Det råder polisbrist i Sverige, narkotikaförekomsten är av olika anledningar lägre än på kontinenten och narkotikabruket är mindre utbrett men ändå avkrävs flest drogtester och anmäls flest narkotikabrott av en underbemannad poliskår. Med andra ord: svensk polis är effektivast i Europa att anmäla narkotikabrott så omorganisationen kan inte ha varit helt fel i det avseendet.

Årligen anmäls nästan 100,000 narkotikabrott. Av de anmälda narkotikabrotten är ca 90% ringa, dvs. eget bruk eller innehav för eget bruk, förseelser som brukare och missbrukare gör sig skyldiga till. Enligt statistik från EMCDDA är det inte i något annat europeiskt land mer fokus på att jaga brukare och sjuka missbrukare. Sverige gör alltså tvärtemot FN:s uppmaning och straffar flest narkotikamissbrukare i hela Europa.

I Sverige är det problematiska bruket mer utbrett och narkotikadödligheten är fem ggr högre än genomsnittet i EU. Polisens arbetssätt att jaga missbrukare är en följd av det politiska målet om ett narkotikafritt samhälle som eftersträvas med restriktiv narkotikapolitik och nolltolerans mot alla former av narkotika. Polisens fokus ska vara att bekämpa narkotikaförsäljning och inte jaga missbrukare som istället ska vara en uppgift för sjukvården. Beakta att Sverige är ett av få länder i Europa som har kriminaliserat narkotikabruket.

Du får tänka på att detta inslag var narkotikapolisföreningen som lobbade för ökade anslag, och att verkligheten inte är avgörande ur deras synvinkel.

Verkligheten är att det enligt EMCDDA anmäls flest narkotikabrott i Sverige. FN uppmanar medlemsländerna att inte straffa människor för narkotikamissbruk, en förseelse som klassas som sjukdom och tydligt saknar offer om inte missbrukaren anses vara offret. Emellertid visar statistiken från EMCDDA att 90% av alla anmälda narkotikabrott i Sverige är bruk och innehav för eget bruk, förseelser som brukare och missbrukare är skyldiga till, endast 10% är överlåtelse. Inte i något annat EU-land finns motsvarande överrepresentation av konsumtionsbrott i förhållande till överlåtelsebrott.

Som tidigare sagts ska missbrukare vara en uppgift för sjukvården. Bruket behöver avkriminaliseras och jakten på brukare upphöra, bl.a. för att minska narkotikadödligheten och för att använda polisens resurser till att bekämpa narkotikaförsäljning vilket borde vara deras huvudsakliga fokus inom narkotikabrottsligheten.

Så länge missbrukare förblir att vara en uppgift för polisen döljer de sig vilket bl.a. har negativ påverkan på problematiskt bruk och brottsförebyggande arbete. Att inte fler politiker och myndighetspersoner inser detta är faktiskt lite förvånande. För att få insikten att narkotikaproblem minskar med utbredd tillämpning av skademinimerande åtgärder, vilka inte är resurs- och kostnadskrävande, kan narkotikapolitiken studeras i andra västeuropeiska länder. Det ska dock beaktas att den svenska restriktiva narkotikapolitiken är ideologisk, vilket innebär att goda kunskaper och beprövade erfarenheter med skademinimering från andra länder negligeras om de inte är förenliga med bedriven politik och målet om ett narkotikafritt samhälle som fortfarande eftersträvas.