Jim Jarmusch är lite ojämn. Jag gillar oftast men inte alltid hans långsamma tempo och udda karaktärer och det brukar vara rätt bra stämning eller atmosfär på nåt sätt. Men inte att han ibland slår över i det konstnärliga och då känns lite kvasiintellektuell, har en tendens att slänga in random grejer som inte riktigt passar in och hans humor är ibland lite billig. Det beror lite på vad det är för ingredienser som dominerar.
Här är det lite av varje. Det är nog hans mest kommersiella film, på det sättet att det egentligen är en ganska enkel story om en lönnmördare för maffian som själv blir måltavla efter ett jobb som gått lite snett. Men så är det ju Jarmusch så det fylls på med mycket samuraj-etik och så vidare. Ovanligt mycket action i alla fall. Det funkar hyfsat, men är så skruvat att man får ta det som en modern storstadssaga och inget annat. Som sån är den trevlig men ibland slinker det in lite av det där jag inte gillar. Och så är det en massa hip hop av Wu Tang Clan eller vad dom heter i soundtracket, och jag har riktigt svårt för den samplingsbaserade stötiga och repetitiva stilen så det gillar jag inte alls.
Av de filmer han gjort efter mästerverket Dead Man är den här klart sämre än Limits of Control som jag av nån anledning gillade mycket, men klart bättre än Only Lovers Left Alive som jag tyckte var skittråkig. Är det bara jag, eller har han blivit ruskigt ojämn efter Dead Man? Eller är skulle jag idag tycka hans tidigare filmer är lika ojämna också, fast jag minns dom som alla väldigt bra från min ungdom? Borde se om dom och se vad jag tycker idag.
Jag såg filmen för några dagar sedan och kan inte sluta tänka på den. Aleksey German har skapat en mycket underlig men oerhört mäktig film. 3 timmar svartvit rysk film sätter sina spår... Jag citerar chessjamt som fångade filmen på ett bra sätt i en annan tråd.
Citat:
Ursprungligen postat av chessjamt
[...] På en planet som liknar jorden, fast med skillnaden att de är 800 år bakåt i tiden jämfört med oss, har en grupp vetenskapsmän åkt dit för att studera hur medeltidslivet ter sig för människorna där. Det är tufft då brutaliteten förtrycker alla intellektuella som försöker yttra sig eller föra utvecklingen framåt.
Smutsigt, skitig, fuktigt och blött. Det snoras och spottas samtidigt som ögon slits ut och lera smetas på ansikten. Kort sagt, ta din värsta nidbild över det ovårdade, mörka och hemska medeltiden och fyll det med tre timmar så har du ungefär vad Hard to Be a God är för slags för film.
Jag gick in med fel ställda förväntningar då jag trodde filmen skulle vara mer filosofisk lagd, typ som den genomsnittliga Andrej Tarkosvkij rullen. Visst, det finns lite tänkvärda repliker här och var av bikaraktärerna, samt svamlandet som huvudkaraktären desillusionerat får ur sig, men allting bara drunknar i smutsen som hela tiden finns närvarande i varenda bildruta.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Hard to Be a God. Flera gånger tänker jag att det här är en mardröm av Andrej Tarkovskij eller Béla Tarr som man har lyckats göra en film på. Ett dekadent samhälle där all form av vetenskaplig strävan eller konstnärlig skapande förtrycks med nolltolerans. Fotot är dock verkligen häpnadsväckande och halvvägs in känner jag mig ändå hypnotiskt fastnaglad i filmen. Det är äckligt, det är fruktansvärt i sin totala avsaknad av humanism och frosseri i smuts och regn. Men av någon anledning kan jag ändå inte sluta titta på filmen. Den har mig fast i sitt grepp och i sitt världsbygge.
Hard to Be a God saknar handling, i stort sett. Eller jo, det finns väl en handling men att se filmen utan att läsa en synposis är inte att rekommendera. Det är en lång skildring av misär där fotot höjer filmen till en hypnotisk upplevelse. Jag är förvånad över mig själv då jag egentligen avskyr sådana här filmer, men någonting i den fångar ändå min uppmärksamhet. Jag kanske värderar den totalt annorlunda vid en omtitt, antingen höjer den eller sänker den. Just nu får den faktiskt en fyra. Det liknar ingenting annat som jag har sett och kommer mest troligen att stanna kvar i mitt huvud ett bra tag. Betyg: 4/5
__________________
Senast redigerad av Neofyten 2018-02-02 kl. 18:09.
Jim Jarmusch är lite ojämn. Jag gillar oftast men inte alltid hans långsamma tempo och udda karaktärer och det brukar vara rätt bra stämning eller atmosfär på nåt sätt. Men inte att han ibland slår över i det konstnärliga och då känns lite kvasiintellektuell, har en tendens att slänga in random grejer som inte riktigt passar in och hans humor är ibland lite billig. Det beror lite på vad det är för ingredienser som dominerar.
Här är det lite av varje. Det är nog hans mest kommersiella film, på det sättet att det egentligen är en ganska enkel story om en lönnmördare för maffian som själv blir måltavla efter ett jobb som gått lite snett. Men så är det ju Jarmusch så det fylls på med mycket samuraj-etik och så vidare. Ovanligt mycket action i alla fall. Det funkar hyfsat, men är så skruvat att man får ta det som en modern storstadssaga och inget annat. Som sån är den trevlig men ibland slinker det in lite av det där jag inte gillar. Och så är det en massa hip hop av Wu Tang Clan eller vad dom heter i soundtracket, och jag har riktigt svårt för den samplingsbaserade stötiga och repetitiva stilen så det gillar jag inte alls.
Av de filmer han gjort efter mästerverket Dead Man är den här klart sämre än Limits of Control som jag av nån anledning gillade mycket, men klart bättre än Only Lovers Left Alive som jag tyckte var skittråkig. Är det bara jag, eller har han blivit ruskigt ojämn efter Dead Man? Eller är skulle jag idag tycka hans tidigare filmer är lika ojämna också, fast jag minns dom som alla väldigt bra från min ungdom? Borde se om dom och se vad jag tycker idag.
RZA var det som gjorde musiken för Ghost Dog.
Ja, han var medlem av Wu Tung Clan såklart, men här i filmen är han själv.
Jag tycker det passade bra till filmen, den musiken. Det gav en skön innerstadskänsla liksom.
Inget jag hängde upp mig på med andra ord ...
Och filmen gillade jag mycket, när jag såg den första gången.
Nästa gång jag såg den, massor av år efteråt, så kändes det inte alls lika bra längre ... tyvärr.
Ja, det var ganska knäppt. När han dök upp på duken trodde jag först att det var något sjukt skämt men skepticismen avtog väldigt fort. Stabilt av honom helt klart.
Ja, det var ganska knäppt. När han dök upp på duken trodde jag först att det var något sjukt skämt men skepticismen avtog väldigt fort. Stabilt av honom helt klart.
Många blev överraskade. Alltid kul när fördomar går i kras. Även pojkbandsslynglar kan.
Jag ser om The Master Blackmailer med Jeremy Brett som Sherlock Holmes. Min absoluta favoritscen är när ett av de kvinnliga offren kommer hem till Milverton, tömmer revolvern i honom och sedan trampar sönder hans ansikte med sina högklackade skor. Precis så ska utpressare behandlas.
Ödleliknande figurer skapar en ogentränglig barriär runt Los Angeles, och ve dom som inte evakuerades.
Letade efter någon film för kvällen. Titeln slime people väckte min nyfikenhet.
Än mer nyfiken blev jag att filmen fått blygsamma 2,5 på imdb.
Vi kan säga så här, det var nog inte ett helt orättvist betyg.
Ganska taffligt gjord, med överdramatisk musik.
Några människor har, av olika skäl, inte evakuerats, och jagas av de här, vad nu är för något.
En professor verkar veta det mesta om dom, trots att ingen sett något liknande.
Barriären skapas av någon maskin som ändrar temperaturen så dessa ödlegubbar kan leva.
Man lyckas förstöra maskinen, och ödlegubbarna dör av frisk luft.
En ung, rik och vacker, dam blir förtjust i en tidningsreporter, det är bara ett problem.
Hon är gift.
En halvhjärtad kopia av double indemnity som kom ett par år tidigare.
här är det en tidningsreporter som övertalas att ta livet av hennes rika, äldre, make.
Dock tänkte hon smita med familjens advokat när hon fått sitt arv.
Repotern kommer på dom, och alla skjuter på alla.
Reportern släpar sig till sin tidningsredaktion och skriver ner hela historien inna även han dör.
Double indemnity är en, av de bästa, noirfilmer som gjorts, den här väldigt snarlik, men inte lika välgjord. 3/5 tycker jag nog den förtjänar.
Även pojkbandsslynglar kan.
