Citat:
This! Så rätt du har! Jag har träffat människor som varit både svårt sjuka och handikappade och en sak vi definitivt hade gemensamt var att vi alla ville leva.
När det gäller dödshjälp t ex har jag träffat friska människor som är för det. Däremot har jag aldrig träffat någon sjuk eller handikappad som är för dödshjälp. De är faktiskt rädda för debatten om dödshjälp och jag förstår dem. "Vi" anser att de "måste" vara olyckliga för att de har det svårt. Så är det inte. De jag lärt känna har klurat ut hur de ska göra det bästa av sitt liv och de gör det förbannat bra också.
Jag har träffat svårt sjuka/handikappade som verkligen är lyckliga. Under mitt liv har jag även träffat människor som haft hälsa och framgång men som varit djupt olyckliga.
Vi ska vara väldigt, väldigt försiktiga med vem vi anser har livskvalité eller inte. Det är inte vår sak att bedöma. Att man sedan som sjuk/handikappad kan bli deprimerad som vem som helst är inget märkligt. Är man under 18 ska man få hjälp av BUP, är man över ska vuxenpsykiatrin hjälpa till.
Jag är väldigt rädd för det elitistiska samhället. Det samhälle där vi bedöms ifrån hälsa, framgång och inbetalda skattekronor.
När det gäller dödshjälp t ex har jag träffat friska människor som är för det. Däremot har jag aldrig träffat någon sjuk eller handikappad som är för dödshjälp. De är faktiskt rädda för debatten om dödshjälp och jag förstår dem. "Vi" anser att de "måste" vara olyckliga för att de har det svårt. Så är det inte. De jag lärt känna har klurat ut hur de ska göra det bästa av sitt liv och de gör det förbannat bra också.
Jag har träffat svårt sjuka/handikappade som verkligen är lyckliga. Under mitt liv har jag även träffat människor som haft hälsa och framgång men som varit djupt olyckliga.
Vi ska vara väldigt, väldigt försiktiga med vem vi anser har livskvalité eller inte. Det är inte vår sak att bedöma. Att man sedan som sjuk/handikappad kan bli deprimerad som vem som helst är inget märkligt. Är man under 18 ska man få hjälp av BUP, är man över ska vuxenpsykiatrin hjälpa till.
Jag är väldigt rädd för det elitistiska samhället. Det samhälle där vi bedöms ifrån hälsa, framgång och inbetalda skattekronor.
Det verkar så enkelt det du skriver. Men det finns förmodligen massor med sjuka/skadade människor som inte tycker livet är värt att leva i detta tillstånd. På en av mina tidigare arbetsplatser fanns en man i 40 årsåldern som hade brutit ryggen efter en olycka. Han meddelade omgivningen att livet inte var värt att leva och att han skulle svälta sej till döds. Läkaren förklarade att man inte kan tvinga någon att äta och satte in inj Morfin vb. Mannen kunde inte stå emot känslan av törst så han drack lite vatten under några veckors tid vilket gjorde att förloppet blev utdraget. Föräldrarna kom några timmar varje kväll och beskådade svältdöden. Vi personal led ( ja jag har stor empati ). Mannen avled till slut, men hade det inte varit bättre om han hade fått hjälp att dö? Det är lätt att sitta vid sitt skrivbord, i tv-soffan och vara emot dödshjälp men står man bredvid och ser på så kan man tycka att det kan vara ett alternativ. De ”goda” är liksom mot dödshjälp och de ”onda” för.
