Citat:
Ursprungligen postat av
buggenbu
Eh... ja, det får ju stå för dig då. Att förstå är inte detsamma som att acceptera. JAg tycker det är viktigt att förstå hur en till ytan välmående familj med ordnade förhållanden tar steget att begå utvidgat självmord. Där båda föräldrarna tycks ha varit med på det.
Utan att förstå är det svårt att dra lärdom, och därmed svårare att förhindra nya fall med samma mekanismer. - Men låt bli att förstå du, och kasta glåpord på de som vill.
Det är inte en helt klar gräns mellan att försöka förstå och att förstå på ett ursäktande sätt, men den finns. Jag är medveten om att du inte avser att förstå på ett ursäktande sätt.
Men, återigen, det viktigaste att ha som utgångspunkt är att så bra som möjligt beskriva vad som hänt och fördöma felaktiga handlingar och göra klart att de är oacceptabla, innan man ger sig på att eventuellt försöka förstå gärningsmännens handlande, i den mån det är möjligt.
Därför anser jag att man måste vara glasklar över att det här handlar om ett dubbelmord och definiera det som ett sådant. Har man en förståelse av gärningsmannens motiv som primärt intressant och börjar att utgå från det faktum att han eller hon begår självmord
efter att ha begått mord, så kommer man oundvikligen att börja ursäkta mördandet med att gärningsmannen mådde psykiskt dåligt, vilket skulle bevisas av att han eller hon ju faktiskt begår självmord och då "utvidgar" det genom attt också ha död på andra.
Men det är ju i själva verket mördandet som kommer först och mördarens sinnesstämning skiljer sig knappast på något avgörande sätt från övriga mördares sinnesstämning, utan det handlar om en vilja att döda först och främst, som har någon drivkraft i mördarens psyke, vad det nu handlar om - det finns ju en uppsjö av skäl där, av vilka något slags barmhärtighetsmotiv är ett.
Psykologin är av naturliga skäl orienterad mot patienten eller studieobjektet och betonar därför vad som sker inom gärningsmannen och ser därför dennes självmord som det primära och dennes gärningar mot omgivningen som en sekundär effekt av mördarens resonemang, men det beror snarast på perspektivet än på att det synsättet skulle vara mest relevant.
Det är knappast av vilket synsätt man väljer bevisat att lusten att döda skulle vara underordnad önskan att begå självmord och en följd av det och av en drivkraft att utvidga självmordet. Eftersom självmordet kommer efter mördandet är det naturliga istället att betrakta självmördandet som en konsekvens av valet att mörda. Det är mordet eller som här morden på de egna barnen som utvidgas till att även ta död på sig själv. De sociala eller själsliga eller andra konsekvenserna av morden kräver det av mördaren.
Man bör alltså enligt min mening inte skilja dessa mördare från andra vad gäller avståndstagande och fördömande för alla dräpare har sina skäl och de flesta mår väl dåligt på ett eller annat sätt och är självdestruktiva intill självmordets gräns. Det är visst nödvändigt och bra att försöka förstå deras skäl och deras psyke, men då är det viktigt att det sker från en vinkel där handlingen som sådan är i centrum först och främst och inte mördarens eventuella drivkrafter.