Hur blev ditt hjärta krossat!?

Av just den anledning så håller jag mig borta från gifta kvinnor.

Hur fan vet du det? Är du stalker?

Får starka vibbar här också.. 10 år det är helt enkelt för lång tid.. Och att hon skrattar åt att han inte haft längre relatione när hon inte haft det alls pga av honom ser jag som LITE fail.

Jag minns då mitt hjärta blev krossat av mitt livs kärlek som om det vore igår. Det var hösten 92 och jag hade precis köpt ett par rutiga hängselbyxor jag var mycket stolt över. Jag slängde på mig dessa, en schysst skjorta med slips och gav mig ut på krogarna för att pröva lyckan hos det andra könet. Jag kliver in på en rökfylld 70-tals bar, bartendern frågar vad det får lov att vara, "E-ett glas starkmjölk tack" svarar jag.

Jag sippar på min starkmjölk vid baren och spanar efter ett byte. Då ser jag henne, ståtligt som en drottning sitter hon vid ett bord av mörkt ek trä, alldeles len hy har hon, med det vackraste leendet jag någonsin sett. Hon slänger sitt huvud åt sidan och hennes blonda lockiga hår svajar majestätiskt i rökdimman. Det var kärlek vid första ögonkastet.

Jag halsar min starkmjölk och samlar mig mod, med tummarna i bägge hängslena på mina nya byxor går jag bort till hennes bord. Vi får ögonkontakt och jag fylls av en varm euforisk känsla, jag bara tittar på henne i.. jag vet inte hur länge, tiden försvann bara. Sedan inleder jag min chans att håva in min drömkvinna. Jag säger "h-h-hej" och rätar till glasögonen med pekfingret "jag h-h-h-heter Pelle".

Hon tittar på mig i några sekunder, för att sedan brista ut i gapskratt. Hennes väninnor som sitter vid bordet börjar också skratta hysteriskt, bordet bredvid likväl och tillslut skrattar hela baren åt mig. Det kändes som en kniv skar rakt igenom hjärtat och själen samtidigt. Jag sprang hem, grät i kudden hela natten och sedan dess har jag aldrig pratat med en enda kvinna, inte ens min mamma.

Autismlampan lyser starkt här på diagnospanelen. För att även kunna bidra med något konstruktivt måste jag få ge dig tipset att söka hjälp, ja först och främst bör jag råda dig att släppa det där, men om det var för över 40 år sedan lär du väl ha hört det rådet förut..

Fattar att det låter sjukt men vi är faktiskt vänner numera och ses ibland. Jag vet det alltså utifrån hans egna utsagor.

Jag råkade träffa honom av en slump ute på krogen något år efter att han dumpat mig. Han kom då fram till mig och bad om ursäkt för hur han betett sig och tjatade om att jag var den enda som förstår honom, hur mycket han saknade mig osv. Jag kunde/kan givetvis inte tänka mig att ha ett förhållande med honom igen då jag känner honom för bra och vet hur han är, men han är OK som vän.

Skrattar inte åt det utan det var bara ett objektivt konstaterande. Jag har ju autism så det jag säger/skriver ska tolkas bokstavligt utan att "läsa mellan raderna".

Ännu en gång beror det inte på honom utan på mina sammanlagda livserfarenheter att jag struntar i relationer. Jag har också fått tillräcklig självinsikt för att inse att jag funkar bäst ensam.

Kul att det tydligen är så provocerande att inte alla är helt fokuserade på att ha relationer.

Om det kan vara till någon tröst har jag faktiskt gått med på att träffa några av de killar som raggat på mig under dessa 10 åren.

Går du igång på att diagnostisera andra eller? Vi säger såhär, jag har autism OKEJ.