Ursprungligen postat av
iesho
Kanalen P 1, 17.2 1987 med Lars Borgnäs och Ronald Niklasson
(...)
I dag ska ni få höra ett annat vittne, hittills okänt. En kvinna som ringde till polisen dagen efter mordet och berättade öm vad hon sett på mordkvällen men som sen dess aldrig blivit kontaktad av polisen. Hon har sett två mystiska män vänta i minst tjugo minuter på något eller någon bara ett kvarter från mördarens förmodade flyktväg, och hon har sett en polisbil komma åkande i krypfart förbi männen. Och hennes iakttagelser kan kanske ha ett samband med iakttagelserna på Drottninggatan. Våra reportrar Lars Borgnäs och Ronald Niklasson har träffat kvinnan.
Vi kalla henne Eva. Hon är i 55-årsåldem, en kvinna med regelbundna vanor. Hon är glad och vänlig, och hon bor på Johannesgatan i centrala Stockholm, alldeles intill Johannes kyrka.. Det är 150 meter från övre mynningen av trapporna från Tunnelgatan, de trappor mördaren flydde i efter mordet Mordkvällen den 28 februari förra året, en fredag kväll, hade Eva arbetat kvällsskift. Hon slutade halv elva. Hon tog bussen och gick sen av på Kungsgatan. Hon gick som vanligt runt hörnet till Sveavägen och vek sen in på Tunnelgatan, vid den plats där mordet skulle komma att ske en dryg halvtimme senare. Hon tog rulltrapporna uppför Tunnelgatan, korsade Malmskillnadsgatan och vek in till vänster, förbi Johannes brandstation, in på Johannes kyrkogård, förbi klockstapeln och fram mot sin hemmagata, Johannesgatan. Klockan var nu ca tio i elva, 22.50. Det var då hon fick se de två männen för första gången.
- Och där står, vid buskarna ungefär där borta stod dom första gången jag såg dom.
- Stod dom tätt ihop då?
- Nej, inte tätt ihop... och sen drog dom sig längre ner mot trottoarkanten och tittade upp och ner Johannesgatan.
- Så dom stod en 4-5 meter härifrån... Johannesgatan, i trakten av kyrkogården?
- Ja
- Och tittade åt båda hållen?
-Ja.
När hon passerat männen som var i 35-40-årsåldern ser hon runt hörnet, tio meter ner på gatan, en röd bil stå och gå på tomgång. Hon kopplar själv ihop männen med bilen. Hon går in i sin bostad, tar en snabb kopp kaffe och tar sen hunden med ut på en kort promenad. När hon kommer ut passerar hon återigen de båda männen som står på samma plats. Men nu drar dom sig in i mörkret intill planket vid brandstationen. Nu lägger hon märke till att en av männen bar en blå, halvlång skidjacka med midjesnörning och beige ok över axlarna.
En av männen håller någonting i handen. Eva ser inte vad det är för det är mörkt
- Ja., det är rätt mörkt här på kvällarna, men det var ju någorlunda ljust om vi säger... inte som på en gata, för det är ju lite mörkare här, här finns ingen lampa. Det är rätt mörkt här. Hela den här vägen.
- Och bilen stod fortfarande i hörnet där?
- Ja, det gjorde den.
- Men dom sa inte ett ord?
- Inte ett ord.
- Dom hade någonting i handen, sa du, de här männen?
- Ja. En utav dom hade det.
- Var det en stor, skrymmande sak?
- Nej. Jag kan bara se att han höll någonting i handen, men det var ingen portfölj eller någonting sånt där.
- Kan du beskriva hur dom var klädda?
- Ja, den ena kommer jag inte ihåg, men den andra hade en sån här blå jacka som du har med ok, beige ok på.
- Vad sjutton står du här för?
- Och var det någon annan detalj du la märke till?
- Ja, det var såna här snör...
- Snören vid midjan?
- Ja.
- Eller vid höften?
- Nej.
- Vid midjan?
- Ja.
- Var dom små eller långa eller kraftiga eller...
- Nej, dom var medel, medel... inte något speciellt, dom var ungefär lika långa och stena.
- Var det så an du tänkte när du såg dom att det här verkar skumt eller var det...
- Ja, jag tänkte vad sjutton står du här för?
- Det brukar inte stå folk här?
- Nej, det gör det verkligen inte. Inte på vintern inte.
- Var det väldigt ovanligt detta alltså?
- Ja, för mig. Jag har i alla fall bott här i fem år här och jag har aldrig sett några som har stått här.
- Att bilar står på tomgång så där, är det ovanligt det?
- Ja, det är det verkligen.
Eva gick 30-40 meter bort längs kyrkogårdskanten och rastade hunden. Klockan var nu strax efter 23.00. Ca 6-8 minuter tror hon att det tog att rasta hunden. Sen vände hon tillbaka hemåt igen. Och passerade nu männen för tredje gången. Klockan var alltså nu närmare 23.10. Nu stod de båda männen åter ute vid gatukanten och spejade uppför och nedför Johannesgatan. Bilen stod kvar där på tomgång. Eva gick vidare fram mot sin port. Och när hon skulle öppna den fick hon se polisbilen komma sakta åkande. Mycket sakta.
- Mycket sakta. Och då hade jag väl hunnit, när jag såg dom, hade jag väl hunnit en så där liten bit och så gick jag ju långsamt för att få hund med mig som är lös.. Eftersom det kom en bil så tänkte jag ju på det mera.
- Såg du genast att det var en polisbil?
- Jaa. Jaa.
- Vad kände du igen den på?
- Härifrån kunde jag verkligen se det. När jag hade hunnit hit.
- Den kom fortfarande långsamt då?
- Ja, mycket långsamt.
- Med ljuset på då?
- Ja, annars hade jag ju tankt ännu mer på del.
- Jaa. Och sen skulle du öppna porten och... var var bilen då någonstans?
- Här ungefär.
- Var ska vi säga?
- Vid den bakre blå
- Tio meter ungefär?
- Ja.
- Såg du då in i polisbilen?
- Jag slängde ju bara en blick och såg att det satt två personer.
Eva gick in genom porten innan polisbilen hann passera henne. Hon kan inte på något sätt koppla ihop polisbilen med de båda männen. Hon vet inte vad det var för typ av polisbil. Hon vet bara att den var svart-vit-målad och att det inte var en buss. Eva blev förvånad över att se en polisbil på den här gatan där de sällan syns på sen kvällstid När hon kommit in i sin lägenhet och hade tagit av sig ytterkläderna var hon så nyfiken att hon klev upp på en pall, öppnade fönstret och tittade ut nedför Johannesgatan. Polisbilen var nu borta, men de båda männen stod kvar. Klockan bör nu ha varit 23.12.
(...)
Dagen därpå, lördagen den 1 mars, ringde Eva upp polisen på det nummer som meddelats i radio och TV. Hon ville berätta om sina iakttagelser, det märkvärdiga med att två tysta män, väntande, spejande, stått i minst tjugo minuter vid gatukanten och planket, med en bil på tomgång intill. Och det ovanliga med en polisbil som kom i krypfart nedför gatan. Men det blev ett kort samtal där inte mycket hann sägas.
- Nej, jag kände mig så avsnoppad så... att jag kommer inte ihåg särskilt mycket. Jag bara vet att jag sa vad jag hade sett, att det var två män. Men sen hur mycket sedan jag sa, det kan jag inte svara på, för att jag kände mig ungefär som att ”jaha, det där kan vi återkomma till”, något sånt där. Det var inte mera.
- Men fick du något intryck av att dom inte var intresserade av det här eller?
- Ja, jag fick den... jag kände det så. Annars hade dom ju fortsatt att fråga mig.
- Var det ett väldigt kort samtal?
- Ja. Jaa, inte var det mer än ett par minuter. Det var det absolut inte.
- Så du tycker inte du fick sagt det du skulle vilja ha sagt?
- Nej, det fick jag inte.
Efter detta samtal har Eva inte hört någonting från polisen över huvud taget. När hon nu ringde upp oss på Kanalen och berättade vad som hänt henne for vi med henne till polishuset på Kungsholmen i Stockholm där hon skulle be att få en kopia på sitt vittnesmål och höra efter vad som hänt. Hem fick tala med en kriminalkommissarie i några minuter, och så här lät det när hon kom ut på gatan efter det samtalet och vi frågade henne om hon fått en kopia på sitt eget vittnesmål
- Nej, det fick jag inte fast jag bad om det.
- Du fick inte kopia på ditt eget vittnesmål?
- Nej. Det fick jag inte, fast jag bad om det flera gånger och frågade varför. Och då sa han att ”det är sagt så”. Det var det enda svar jag fick.
- Det är alltså bestämt att du inte får någon kopia?
- Ja, ”det är sagt så.”
- Fick du läsa igenom det?
- Ja det fick jag.
- Vad var det för uppgifter där... var det rätt?
- Nej, inte helt och hållet. Det stod ”tre män”, och det har jag aldrig sagt Utan det var två. Och sen var det små detaljer, att dom hade dragit sig åt brandstation till, och det har jag heller aldrig... för det kan jag aldrig ha sett. Och sen att jag själv drog mig undan för att jag var rädd - och jag kan ju inte vara rädd om jag inte vet vad det handlar om.
- Så det har du aldrig sagt?
- Neej.
- Var det några uppgifter som saknades annars?
- Jaa, jag vet ju inte hur mycket jag sa eftersom ointresset var så pass stort när jag ringde.
- Det här med polisbilen t ex?
- Det hade jag sagt ja.
