Citat:
Inte utan att tanken snuddar vid hjärntvätt.
Om man har avvikande tro, tankesätt kring barnens uppfostran, frihet och minutiöst ska styra barnet efter sin egen uppfattning och regelverk, är inte Sverige det optimala landet. De första grundskoleåren är väl någolunda "smärtbefriade", men sen kommer frigörelsen och barnet är inte så lätt att kontrollera längre. Även mindre saker, som att mamma och pappa inte längre är idolerna, kan leda till krockar. Lockelsen utanför familjen växer.
Förr brukade man säga att en hel by fostrade barnen, man la sig i och fann inga bekymmer med att huta åt grannens barn om dessa inte fanns nära. Vet inte om man kan kalla det hjälp, men barnen hade ögon på sig iaf. Barn såg vuxna på ett annat sätt. Så är det inte längre.
Nu är det individualismen som genomsyrar familjer, var och en tänker på sig själv och sin utveckling. Man polerar sina egon.
Om föräldraparet ansåg att barnen skulle följa dem, tänka likadant, var barnen, helt naturligt, på kollisionskurs gentemot föräldrarna, vilka la till med nya styrelement. Som sjukdom via hjärntvätt.
Får dock en känsla av de var bihang till sina lyckade föräldrar och att dessa fortfarande kom i första rummet.
Att de varit i Tyskland för behandling, hur vet vi det egentligen? Finns det några berättelser, foton från resan?
Saknar dessutom föräldrarnas fight via sociala medier för sina barn, för grupper finns för alla tillstånd, namnsunderskrifter för motioner mm.
Om man har avvikande tro, tankesätt kring barnens uppfostran, frihet och minutiöst ska styra barnet efter sin egen uppfattning och regelverk, är inte Sverige det optimala landet. De första grundskoleåren är väl någolunda "smärtbefriade", men sen kommer frigörelsen och barnet är inte så lätt att kontrollera längre. Även mindre saker, som att mamma och pappa inte längre är idolerna, kan leda till krockar. Lockelsen utanför familjen växer.
Förr brukade man säga att en hel by fostrade barnen, man la sig i och fann inga bekymmer med att huta åt grannens barn om dessa inte fanns nära. Vet inte om man kan kalla det hjälp, men barnen hade ögon på sig iaf. Barn såg vuxna på ett annat sätt. Så är det inte längre.
Nu är det individualismen som genomsyrar familjer, var och en tänker på sig själv och sin utveckling. Man polerar sina egon.
Om föräldraparet ansåg att barnen skulle följa dem, tänka likadant, var barnen, helt naturligt, på kollisionskurs gentemot föräldrarna, vilka la till med nya styrelement. Som sjukdom via hjärntvätt.
Får dock en känsla av de var bihang till sina lyckade föräldrar och att dessa fortfarande kom i första rummet.
Att de varit i Tyskland för behandling, hur vet vi det egentligen? Finns det några berättelser, foton från resan?
Saknar dessutom föräldrarnas fight via sociala medier för sina barn, för grupper finns för alla tillstånd, namnsunderskrifter för motioner mm.
Uppgifterna om Tysklandsresor för behandlingar kommer bl a från en bekant till familjen som blev intervjuad i Af eller Expressen, kan inte hitta artikeln nu trots att jag läste den i morse igen.
Postaren blodgivaren - ja, instämmer vad du skriver . Inga som helst vårdplaner eller stödåtgärder i hemmet som borde ha nämnts i fall de fanns. Allt tyder på att familjen antingen tackat nej till erbjudanden, eller så har de aldrig fått erbjudet dessa resurser och/ eller inte bett om dem.