Depression efter bröstcancer är ofta knuten till behandling med "antihormoner" och kanske knuten mer till själva "behandlingmedicinen" är grundsjukdomen.
Detta under förutsättning att bröstcancern är hormonell i så fall. Fast antihormoner brukar inte ge depression (så vitt jag vet, men jag kan ha fel), däremot om man TILLSÄTTER östrogenhormoner. Vilket man ibland gör vid klimakteriebesvär.
Detta har ju jag skrivit för minst en vecka sedan. Tre mord, ett självmord.
Men båda föräldrarna har ju skrivit under brevet så hur kan det vara tre mord? Inte tror du väl att den ena föräldern låtit den andra döda den. Knappast. Det här är nog en cocktail eller piller som intas samtidigt med blickarna djupt i varandra.
Ur pressmeddelandet:
Anledningen som beskrivs i brevet var att de inte såg någon livskvalitet eller framtid på grund av sina döttrars sjukdomssituation
På grund av.... ingen livskvalitet... ingen framtid.
Dessa föräldrar hade framtidsdrömmar. Dessa drömmar slogs i kras då barnen blev sjuka. Och därmed väljer de att ta både sina liv och barnens. Jag kan inte respektera det. Jag kan bara inte. Hade barnen haft sjukdomar som hade ändat deras liv inom en snar framtid med outhärdliga smärtor som inte ens morfin eller annat rådde på - då skulle jag kunnat begripa det. Men inte som det är formulerat i pressmeddelandet.
Som alla föräldrar så menade dom förmodligen sin gemensamma livskvalitet och framtid. Sin och barnens tillsammans. Om barnen hade varit döende så hade det påverkat livskvaliteten tillfälligt för alla. Både barnen och föräldrarna hade uppnått någon slags befrielse inom en överskådlig framtid. Det dom nu såg var en livslång tillvaro med en hemsk sjukdom. Det finns några i tråden som har haft information om vad som har skett före pressmeddelandet. Samma personer har bekräftat mamman cancerdiagnos. Allt annat har varit rätt så jag antar att även det kan visa sig stämma. En sån diagnos kan ha påverkat resonemanget om framtidsdrömmarna avsevärt. Om man visste att ett avsked var oundvikligt så kanske man valde att ta farväl nu. Det kan till och med ha varit ett önskemål.
Oavsett alla tänkbara diagnoser man kan ha så måste det vara som att STIGA NER I HELVETET att döda sina egna barn. Se till att de är ordentligt döda och sedan ordna och fixa med sin egen död. När man sitter där i sin egen trygghet och välmående så kanske man ska tänka på att steget ibland inte är så där jättelångt mellan lycka och HELVETE!
Detta under förutsättning att bröstcancern är hormonell i så fall. Fast antihormoner brukar inte ge depression (så vitt jag vet, men jag kan ha fel), däremot om man TILLSÄTTER östrogenhormoner. Vilket man ibland gör vid klimakteriebesvär.
Hormonbehandling vid bröstcancer är antiösterogen.
Du kände honom uppenbarligen inte tillräckligt väl. De kanske inte hade någon som stöttade dem? Psykiska sjukdomar för två personer kommer inte över en natt.
Du känner pappan väl och vill ge allmänheten en bättre bild av föräldrarna. Då måste du förklara vad barnen led av och hur de är utredda? Kronisk trötthet vet alla men när gav läkarna upp?
Jag vill inte ge en bättre bild, utan i bästa fall en som är mer rättvisande. Det vore behändigt att kunna förklara denna tragedi med att föräldrarna var onda eller under inflytande av en psykos. Onda var de inte och inte heller tror jag det handlar om psykosgenombrott. Djup depression däremot. Och denna hade med desperation inför döttrarnas sjukdom att göra.
Som alla föräldrar så menade dom förmodligen sin gemensamma livskvalitet och framtid. Sin och barnens tillsammans. Om barnen hade varit döende så hade det påverkat livskvaliteten tillfälligt för alla. Både barnen och föräldrarna hade uppnått någon slags befrielse inom en överskådlig framtid. Det dom nu såg var en livslång tillvaro med en hemsk sjukdom. Det finns några i tråden som har haft information om vad som har skett före pressmeddelandet. Samma personer har bekräftat mamman cancerdiagnos. Allt annat har varit rätt så jag antar att även det kan visa sig stämma. En sån diagnos kan ha påverkat resonemanget om framtidsdrömmarna avsevärt. Om man visste att ett avsked var oundvikligt så kanske man valde att ta farväl nu. Det kan till och med ha varit ett önskemål.
Begriper hur du resonerar där. Men att ta livet av barnen bara för att föräldrarnas (och barnens) livskvalitet inte motsvarade deras drömmar är inte ok. Ska man ta livet av barnet om det led av Downs syndrom? Eller de barn som blev neurosedynskadade? Eller om man föds cp-skadad?
Bara för att livet förändras så innebär inte det att livskvaliteten kommer saknas, den blir bara annorlunda.
Oavsett alla tänkbara diagnoser man kan ha så måste det vara som att STIGA NER I HELVETET att döda sina egna barn. Se till att de är ordentligt döda och sedan ordna och fixa med sin egen död. När man sitter där i sin egen trygghet och välmående så kanske man ska tänka på att steget ibland inte är så där jättelångt mellan lycka och HELVETE!
