Jag känner hur jag börjar tappa fästet i tillvaron mentalt. Under hela mitt liv så har jag känt mig oönskad och utanför i samhället, men på senare tid så har det blivit betydligt värre. Det är en kombination av personliga problem och samhällsproblem som får mig att känna på det här sättet.
Jag har visserligen familj och vänner, men trots det så känner jag mig oönskad. Inte av familjen och vännerna, utan av samhället i stort. Hit räknar jag både min arbetsgivare till samhället som helhet. Det beror som jag ser det på en kombination av mina personliga egenskaper och de grupptillhörigheter som jag har. Jag är intelligent (jag har alltid fått 140+ i tester), jag har personlighetstyp ISTP, jag är väldigt frispråkig, jag är vit, jag är heterosexuell och jag är man. Inte de bästa egenskaperna om man vill passa in i dagens samhälle och kanske till och med göra någon slags karriär.
Jag upplever det som att samhället är byggt av idioter för idioter. Hela samhällsbygget är som jag ser det ruttet och allt bygger på lögner. Det är allt från invandringen till metoo till pensionssytemet, och på senare år så har jag fått skärma av mig från detta för att inte gå under mentalt. Jag behöver inte gå in på varför detta gör att jag känner mig oönskad, mina personliga egenskaper i kombination med hur samhället ser ut tycker jag talar för sig själva.
Jag har som sagt problem med samhällsutvecklingen, men mitt verkliga problem är i yrkeslivet. Jag känner verkligen hur ytligt och falskt allt är, och eftersom att jag inte klarar av att dölja det så är jag mycket impopulär bland chefer och ledningen för företaget som jag arbetar på. Det har blivit mer och mer tydligt att jag inte kommer någonstans i karriären och anledningen till detta är att jag inte delar den så kallade värdegrunden. Detta trots att jag rent tekniskt preseterar bättre än de flesta på jobbet. Så fort som det är något problem så är det alltid jag som skall anpassa mig av någon anledning. Det kommer aldrig på fråga att omgivningen skulle kunna tänka sig att visa lite hänsyn till de som inte är med på Facebook, inte går på gruppträning, inte tycker om att småprata eller inte tycker att företaget är bäst i världen.
Jag har väldigt svårt att respektera människor som är mindre intelligenta men som samtidigt får förmåner mer eller mindre gratis, det vill säga de människor som tjänar på att samhället är som det är. Detta är enligt mitt sätt att se på saken människor som är duktiga på att manipulera och slicka röv. De som under lunchen klarar av att prata om vad kollegorna gjorde i helgen utan dräneras på energi. De som är med på Facebook och får förmåner på grund av det. De som älskar kickoff och kan slicka extra mycket röv i samband med dessa. De som kan ta åt sig äran för vad jag presterat eftersom att de tillhör samma grupp som jag. En grupp som för övrigt presterar bäst när de är borta och jag är ensam.
Jag har vid flera tillfällen funderat på att bli lika falsk själv, men jag kan helt enkelt inte. Jag saknar förmåga att ljuga för mig själv och jag saknar förmåga att låtsas inför andra. Jag får kraftig ångest när jag försöker.
Jag tittar mycket på olika dokumentärer om våldsamma händelser som till exempel terrordåd, skolskjutningar och seriemördare. Jag identifierar alltid mig med gärningsmännen och aldrig med offren. Jag föreställer mig alltid att offren är extroverta brunnäsor som har tagit åt sig äran för andras arbete. Jag inser (rent logiskt, inte känslomässigt) att detta är en aning empatistört, men jag har kommit fram till att det blir så när man aldrig får vara med någonstans.
Jag har dock svårt med dokumentärer som behandlar krig, eftersom att jag har svårt att identifiera mig med de som tar order av andra. Om jag av någon anledning skulle hamna i en krigssituation så är jag övertygad om att någon lattebög med högre grad än jag hade kommenderat mig att springa ensam mot ett kulsprutenäste eller liknande medan han sitter och kommunicerar i ett bepansrat fordon. Det gäller ju att visa bra ledarskap med tydlig kommunikation och människor som jag är ändå onödiga i vårt samhälle. Inte för att detta skulle hända, för om Sverige skulle hamna i krig så skulle jag hoppas att fienden (det vill säga, mina fienders fiende) vann så snabbt som möjligt. Jag skulle totalvägra att hjälpa till att försvara detta ruttna skitland, inte ens om jag så hotades med dödsstraff för vapenvägran.
När jag läser igenom vad jag har skrivit så inser jag att jag inte har någon riktig frågeställning, så här kommer den: Jag känner att jag har nått en punkt där jag måste göra något eller gå under. Jag identifierar mig som sagt med seriemördare och terrorister, och om det inte blir en förändring så befarar jag att det en dag kommer att koka över inom mig. Jag hoppas inte att detta händer, men jag är samtidigt inte rädd för det. Finns det någon lösning där jag kan bli accepterad för den jag är utan att behöva ändra på hela min personlighet?
Jag har visserligen familj och vänner, men trots det så känner jag mig oönskad. Inte av familjen och vännerna, utan av samhället i stort. Hit räknar jag både min arbetsgivare till samhället som helhet. Det beror som jag ser det på en kombination av mina personliga egenskaper och de grupptillhörigheter som jag har. Jag är intelligent (jag har alltid fått 140+ i tester), jag har personlighetstyp ISTP, jag är väldigt frispråkig, jag är vit, jag är heterosexuell och jag är man. Inte de bästa egenskaperna om man vill passa in i dagens samhälle och kanske till och med göra någon slags karriär.
Jag upplever det som att samhället är byggt av idioter för idioter. Hela samhällsbygget är som jag ser det ruttet och allt bygger på lögner. Det är allt från invandringen till metoo till pensionssytemet, och på senare år så har jag fått skärma av mig från detta för att inte gå under mentalt. Jag behöver inte gå in på varför detta gör att jag känner mig oönskad, mina personliga egenskaper i kombination med hur samhället ser ut tycker jag talar för sig själva.
Jag har som sagt problem med samhällsutvecklingen, men mitt verkliga problem är i yrkeslivet. Jag känner verkligen hur ytligt och falskt allt är, och eftersom att jag inte klarar av att dölja det så är jag mycket impopulär bland chefer och ledningen för företaget som jag arbetar på. Det har blivit mer och mer tydligt att jag inte kommer någonstans i karriären och anledningen till detta är att jag inte delar den så kallade värdegrunden. Detta trots att jag rent tekniskt preseterar bättre än de flesta på jobbet. Så fort som det är något problem så är det alltid jag som skall anpassa mig av någon anledning. Det kommer aldrig på fråga att omgivningen skulle kunna tänka sig att visa lite hänsyn till de som inte är med på Facebook, inte går på gruppträning, inte tycker om att småprata eller inte tycker att företaget är bäst i världen.
Jag har väldigt svårt att respektera människor som är mindre intelligenta men som samtidigt får förmåner mer eller mindre gratis, det vill säga de människor som tjänar på att samhället är som det är. Detta är enligt mitt sätt att se på saken människor som är duktiga på att manipulera och slicka röv. De som under lunchen klarar av att prata om vad kollegorna gjorde i helgen utan dräneras på energi. De som är med på Facebook och får förmåner på grund av det. De som älskar kickoff och kan slicka extra mycket röv i samband med dessa. De som kan ta åt sig äran för vad jag presterat eftersom att de tillhör samma grupp som jag. En grupp som för övrigt presterar bäst när de är borta och jag är ensam.
Jag har vid flera tillfällen funderat på att bli lika falsk själv, men jag kan helt enkelt inte. Jag saknar förmåga att ljuga för mig själv och jag saknar förmåga att låtsas inför andra. Jag får kraftig ångest när jag försöker.
Jag tittar mycket på olika dokumentärer om våldsamma händelser som till exempel terrordåd, skolskjutningar och seriemördare. Jag identifierar alltid mig med gärningsmännen och aldrig med offren. Jag föreställer mig alltid att offren är extroverta brunnäsor som har tagit åt sig äran för andras arbete. Jag inser (rent logiskt, inte känslomässigt) att detta är en aning empatistört, men jag har kommit fram till att det blir så när man aldrig får vara med någonstans.
Jag har dock svårt med dokumentärer som behandlar krig, eftersom att jag har svårt att identifiera mig med de som tar order av andra. Om jag av någon anledning skulle hamna i en krigssituation så är jag övertygad om att någon lattebög med högre grad än jag hade kommenderat mig att springa ensam mot ett kulsprutenäste eller liknande medan han sitter och kommunicerar i ett bepansrat fordon. Det gäller ju att visa bra ledarskap med tydlig kommunikation och människor som jag är ändå onödiga i vårt samhälle. Inte för att detta skulle hända, för om Sverige skulle hamna i krig så skulle jag hoppas att fienden (det vill säga, mina fienders fiende) vann så snabbt som möjligt. Jag skulle totalvägra att hjälpa till att försvara detta ruttna skitland, inte ens om jag så hotades med dödsstraff för vapenvägran.
När jag läser igenom vad jag har skrivit så inser jag att jag inte har någon riktig frågeställning, så här kommer den: Jag känner att jag har nått en punkt där jag måste göra något eller gå under. Jag identifierar mig som sagt med seriemördare och terrorister, och om det inte blir en förändring så befarar jag att det en dag kommer att koka över inom mig. Jag hoppas inte att detta händer, men jag är samtidigt inte rädd för det. Finns det någon lösning där jag kan bli accepterad för den jag är utan att behöva ändra på hela min personlighet?
