Citat:
Är det bara jag som upplever detta som märkligt/konstigt:
* Pappan beskrivs som djupt deprimerad men jobbar på förhållandevis som vanligt. Ansöker om professur och har annalkande föreläsningar. Hur orkar man det som ”djupt deprimerad”?
* Mamman beskrivs som deprimerad men jobbar också på förhållandevis som vanligt. Den enda med lite information (av vad jag sett i tråden) om hur mamman var som person beskriver henne som trevlig, stöttande och stabil. Finns uppgifter om att hon ska fått återfall av cancer men enligt hennes chef och förhållandevis nära arbetskamrater så skulle hon ju ”jobba på som vanligt”.
* Flickorna beskrivs som ”svårt sjuka/allvarligt sjuka” men ingen vet vilken diagnos. Heller är de inte så pass sjuka att de inte klarar undervisning, dock i hemmet. Enligt en (enligt mig tvivelaktig) källa så visste inte ens läkare vilken diagnos det handlade om - trots att något har visat sig på prover. Ovanligt att prover ger utslag men att man inte har någon aning om vad det är och framförallt ovanligt att två inom samma familj drabbas av en helt ny okänd sjukdom.
Ena flickan har dessutom setts under julhandeln i affären med pappan där man inte sett tecken på sjukdom - alltså inte helt uppenbart för blotta ögat. De var säkert sjuka, men frågan är - hur sjuka?
Tänker att om man är allvarligt svårt sjuk och ingen vet varför kanske man spenderar tiden på sjukhus? Åtminstone perioder av sjukhusvistelser? Det är ju svårt som läkare att behandla något man inte vet vad det är och vanligtvis brukar man vilja observera sånt man inte vet vad det är för att kunna behandla så korrekt som möjligt.
Av uppgifter som framkommer av scheele som jag bedömer som trovärdiga så har föräldrarna tillsammans planerat och mer eller mindre utfört detta. Anledningen? Möjligtvis hopplöshet/utmattning.
Min frågeställning blir då: Av vad? Av att de var sjuka eller av att inte veta vad det var? Av att måsta tillbringa mycket tid hemma med sjuka barn istället för att ägna sig åt sina jobb?
Ett svar på frågan kanske aldrig kommer men jag ser detta som synnerligen märkligt.
Under tiden ens barn är sjuka - speciellt svårt sjuka, så är det ändå väldigt ovanligt att föräldrar faller ner i depressioner - det brukar i regel komma efteråt. När barnet antingen avlider eller tillfrisknar - då släpper muren och man som förälder ”får tid” att även tänka på sig själv.
Även om det nu handlar om deprimerade föräldrar så bör ju första tanken rimligtvis vara att bara ta kol på sig själv?
Det är ju som sagt ovanligt att föräldrar dödar sina svårt sjuka och ens redan dödssjuka barn - hoppet om att de trots allt ska bli friska lever ju kvar! Är ju heller inte vanligt att föräldrar till barn i vegetabila tillstånd dödar dom - fastän det kanske vore ”bäst” för alla.
Det känns ju mer som om (i min värld) att mycket talar för att skam är drivkraften bakom detta dådet. Frågan är bara - över vad?
* Pappan beskrivs som djupt deprimerad men jobbar på förhållandevis som vanligt. Ansöker om professur och har annalkande föreläsningar. Hur orkar man det som ”djupt deprimerad”?
* Mamman beskrivs som deprimerad men jobbar också på förhållandevis som vanligt. Den enda med lite information (av vad jag sett i tråden) om hur mamman var som person beskriver henne som trevlig, stöttande och stabil. Finns uppgifter om att hon ska fått återfall av cancer men enligt hennes chef och förhållandevis nära arbetskamrater så skulle hon ju ”jobba på som vanligt”.
* Flickorna beskrivs som ”svårt sjuka/allvarligt sjuka” men ingen vet vilken diagnos. Heller är de inte så pass sjuka att de inte klarar undervisning, dock i hemmet. Enligt en (enligt mig tvivelaktig) källa så visste inte ens läkare vilken diagnos det handlade om - trots att något har visat sig på prover. Ovanligt att prover ger utslag men att man inte har någon aning om vad det är och framförallt ovanligt att två inom samma familj drabbas av en helt ny okänd sjukdom.
Ena flickan har dessutom setts under julhandeln i affären med pappan där man inte sett tecken på sjukdom - alltså inte helt uppenbart för blotta ögat. De var säkert sjuka, men frågan är - hur sjuka?
Tänker att om man är allvarligt svårt sjuk och ingen vet varför kanske man spenderar tiden på sjukhus? Åtminstone perioder av sjukhusvistelser? Det är ju svårt som läkare att behandla något man inte vet vad det är och vanligtvis brukar man vilja observera sånt man inte vet vad det är för att kunna behandla så korrekt som möjligt.
Av uppgifter som framkommer av scheele som jag bedömer som trovärdiga så har föräldrarna tillsammans planerat och mer eller mindre utfört detta. Anledningen? Möjligtvis hopplöshet/utmattning.
Min frågeställning blir då: Av vad? Av att de var sjuka eller av att inte veta vad det var? Av att måsta tillbringa mycket tid hemma med sjuka barn istället för att ägna sig åt sina jobb?
Ett svar på frågan kanske aldrig kommer men jag ser detta som synnerligen märkligt.
Under tiden ens barn är sjuka - speciellt svårt sjuka, så är det ändå väldigt ovanligt att föräldrar faller ner i depressioner - det brukar i regel komma efteråt. När barnet antingen avlider eller tillfrisknar - då släpper muren och man som förälder ”får tid” att även tänka på sig själv.
Även om det nu handlar om deprimerade föräldrar så bör ju första tanken rimligtvis vara att bara ta kol på sig själv?
Det är ju som sagt ovanligt att föräldrar dödar sina svårt sjuka och ens redan dödssjuka barn - hoppet om att de trots allt ska bli friska lever ju kvar! Är ju heller inte vanligt att föräldrar till barn i vegetabila tillstånd dödar dom - fastän det kanske vore ”bäst” för alla.
Det känns ju mer som om (i min värld) att mycket talar för att skam är drivkraften bakom detta dådet. Frågan är bara - över vad?
Håller med till 100, bra skrivet.