Citat:
Ursprungligen postat av
Picasso2
Vad menar du med det? De var lediga vid jul och 14 dagar efter det. Det tar inte lång tid att "planera" något sånt här. Inget anmärkningsvärt med det. Däremot krävs det massor för att ens tänka sig att utplåna hela sin familj. Hur det gick till vet vi inget om.
Det fetade nr 2. En hopplöshet räcker för att ta steget. En hopplöshet, depression, trötthet, ledsnad, inget ljus i sikte.... "vi orkar inte mer". Det svåra är väl själva handlingen. Vi har spärrar som vi inte går över. De spärrarna sitter otroligt djupt för de flesta av oss. Säkerligen även för den här pappan och mamman. Men jag kan också förstå lättnaden när man väl tagit beslutet att få "vila" från skiten. Sen att det inte är försvarbart att ta bort två barn - det är en helt annan diskussion som jag inte just nu tänker delta i.
Alltså det jag menar är att jag inte tror att detta är något som uppkommit under själva julledigheten. Att ens ta beslutet att ta sitt eget liv kan ta åratal för deprimerade personer, att då utvidga till att mörda och självmörda (i synnerhet sin egen avkomma) bör inte ligga närmre till hands än att bara ta sitt eget liv.
Det är ju just det som är anmärkningsvärt - att man lyckats göra detta och ingen verkar förstå nånting om hur det ens kan komma sig. Då är man ju rätt bra på hemligheter. Pappan har dessutom gått till jobbet, om än mindre än tidigare, men satt upp sig för att föreläsa samt ansökt om professur - vad fyller det för syfte hos en som drabbats av total hopplöshet?
Tror dock beslutet att medvetet göra detta är svårare än själva handlingen men jag kan också förstå lättnaden i att ha tagit beslutet. Jag har tyvärr sett ett sånt exempel på nära håll där personen begick självmord.