Citat:
Ursprungligen postat av
viktigt01
Tack för upplysningen!
Självklart inser 80% i tråden att detta är ett mord och utfört av någon. Känns vetenskapligt rimligt att anta.
Men det som flertalet har gemensamt här i tråden är att vi är många som bearbetar (något högst mänskligt) en händelse som griper tag i en då barn är inblandade och då det som föregick detta tragiska slut också avviker från det vi uppfattar vara gängse norm. Visst... Det finns några som sticker ut och vill sprida länkar om ME och övertyga om att sjukdomen finns osv. Jag betvivlar inte det men det hör inte till tråden .Jag erkänner att jag gärna vill förstå de bakomliggande triggerpunkterna till denna tragiska utgång.
100% inser och begriper att detta är mord. Men de flesta begriper också att det inte är en frisk människa som gjort det. Och när bakgrunden om familjen, som är helylle tills för en tid sen, så fattar man att något hemskt skett i skallen på nån - troligen pappan. Det är fruktansvärt. Men om han bar på en djup depression så har jag förståelse för varför detta skett. Framförallt med tanke på vad som framkommit att barnen var svårt sjuka och ev modern då som fått en cancerdiagnos och obotlig sådan, i kombination då med faderns djupa depression
OM detta råkar vara fakta - då kan jag begripa att depressionen och de övriga sammanlagda problemen knuffade honom över kanten. Det är fortfarande ett vidrigt brott. Man TAR inte livet av andra människor och i synnerhet inte barn. Sina egna barn. Det är ett av de vidrigaste brotten som finns. Jag begriper varför det hände - men jag kan inte acceptera att det KUNDE hända. Jag kan inte förstå hur fan han tänkte. För hur djupt nere man än är så kan jag inte acceptera ATT man låter det gå från tanke till handling.
Alla har säkert nån gång känt det klia i fingrarna att slänga sin unge över balkongräcket när barnet triggat en i en vecka konstant. Men där går gränsen, man stoppar vid tanken och sen pussar man på ungen så småningom. Varför sökte han inte akuthjälp?