Citat:
Ursprungligen postat av
HusvagnSvensson
Fast det riktigt stora felet blir ju att det vaga begreppet leder till antaganden och hypoteser som ovan om gärningsmannens motiv, där risken är uppenbar att man inför förmildrande omständigheter som kanske inte alls förelåg på det sättet. Förmodligen kan man ju anta att mördare alltid har skäl av något slag för sitt handlande som ställer deras handlingar om inte i ett bättre ljus så i ett mer förklarande.
Man bör i alla fall inte inleda med psykologiseringar om förklarande faktorer om gärningsmannens motiv i berättelsen om hur tre mordoffer som förmodligen inte själva valt sitt öde och kan ha utstått stort lidande blivit avrättade. Såvida inte det är ur en objektiv synvinkel befogat att med viss säkerhet betrakta deras död som önskvärd i någon mening förblir mördandet en ond och självisk handling oavsett mördarens subjektiva föreställningar.
Jag håller i princip med dig förutom att jag tror att vi får stå ut med att ta hela röran och reda ut den som den kommer. Alternativet är vanligen inte nykter avvaktan utan spekulativ ondska och fejk-fördomar och allehanda skit i syfte att jaga folk till kvällspressens spalter och skapa klick. Alla har vidare sin egen förförståelse, som tenderar att alltid missa målet initialt. Vi är inte mer än mänskor.
Mördare är svårt självrättfärdigande, så att gärningen i deras huvud bevisar sin egen rimlighet i och med dess utförande: det är så lagen kan överskridas och det är då denna "sakliga" verklighet (som plågar mördaren) får både utlopp och bekräftelse. Det kan vara en mer eller en mindre verklighetsförankrad "verklighet" förstås, men då blir den definitiv, och "rättssak".
Även mord är en evig lösning på ett tillfälligt problem. Att ta miste på detta är förbjudet men just därför något som människor gör. Och vice versa...
Vad jag försöker säga är att jag kan tycka att "utvidgat självmord" kan ha sitt i alla fall preliminära berättigande just för att det också skvallrar om vilka mentala låsningar eller hinder som förövare kan antas brottas med. Det är djupt tragiskt men mänskligt. Att reda ut "verkligheten" kan ta år eller decennier och så länge kan vi inte vänta på en greppbar förståelse.
Det är troligt att någon här valde att ta livet av sig och "de sina". "Så får man inte göra!" Nä, men ibland blir livet övermäktigt och mänskor gör fel. "De är egna individer och borde ha fått välja själva!" Ja, men ibland överskattar föräldrar sin egen betydelse för barnen på fel sätt.
Den som upplever en förlust som övermänsklig att uthärda vill inte släppa taget om sin makt över det den tycker sig kunna kontrollera. Det är egenmäktighet och egocentrism. Barnen blir just som sjuka och lidande och extra sårbara förälderns ägodel. De kan inte klara sig själva. Vilket det kan ligga en del i, förstås. Men det beror ju av hela kontexten också. Som vi inte känner.
Det är början på ett utredande, inte ett slut.
Maken kan ju ha, bedrövad av att ha blivit berövad sina barn av sin fru, trots att det inte var "nödvändigt", ha valt att ta sitt liv också...
Vi måste tåla oss.