Citat:
Ursprungligen postat av
rotebro-conny
Fast du glömmer att desto mer "högfungerande" och lyckad man är, eller har varit, desto svårare kan det bli att hantera att en själv eller ens döttrar plötsligt raderar hela den inbillade framgångssagan genom att bli bidragsförsörjda och "lågfungerande."
Det är ju just i den här gruppen av människor man hittar personer som har inställningen att sjukdomar av det här slaget är "hittepådiagnoser" och att folk generellt som är sjukskrivna/ förtidspensionerade är "bidragsparasiter" osv.
Jag vet självklart inte mer än dig om pappans inställning i dom här frågorna men faktum är ju, vilket vi inte minst ser här inne, att det finns människor som likställer sjukdom och defekter med ett totalt misslyckande och tom i extremfall anser att människor i den sitsen har ett mindre värde och att darwin gärna får se till att dom inte fortplantar sig osv.
Om mr framgångsrik gått runt med en självbild av att var en ubermenchen och större delen av sitt liv inför hela sin omgivning ägnat sig åt att kabla ut sitt förakt mot människor som på tvivelaktiga grunder belastar samhället och måste försörjas av andra så är det klart att det blir ett större och kanske övermäktigt nederlag att plötsligt själv stå upp till hakan i bidrag, personliga assistenter osv och i stället för ytterligare kliv uppåt i karriären nu i stället lägga tiden på möten med försäkringskassan för att få in deg nog att överhuvudtaget överleva.
Det finns ju folk som har tagit livet av sig för betydligt mindre personliga nederlag än att se hur ens familj förvandlas till vad en del kallar trash.
Han kanske helt enkelt inte tyckte att ett liv som "trash" inte är värdigt nog och döden då hellre är att föredra.
Naturligtvis väldigt skrämmande och inget jag själv anser, tvärtom, men det finns ju trots allt människor som bär på så här snedvridna ideal, märkliga krav på sig själva och sitt liv.
Så det förvånar inte mig om det är ett motiv så gott som något annat.
Det behöver inte stämma det du skriver. Du känner inte familjen och inte jag heller känner dem.
Men-Det kan ha varit så att föräldrarna till varje pris velat sköta/vårda och umgås med sina egna
barn varje sekund-och de insåg inte när deras tålamod och styrka brast.
Föräldrarna var så klart inga personer som varit vana att skrika efter hjälp och stöd utifrån. De hade varit vana att klara allt själva. Ibland gör man så- man tror sig om mera än vad man mäktar med.
Men signaler fanns. En av rektorerna hade förstått att familjen var i kris.
Antar att föräldrarna gav intryck av att de klarade av situationen ändå.
