Citat:
Ursprungligen postat av
bradgardsindianen
Jo, fast reaktionen vid faderns död (eller avsaknaden av reaktion) är inte något som specifikt visar det.
Jag tycker att hans reflektioner över att mamman försvann ur bilden visar att något är allvarligt fel på honom, vad det gäller den känslomässiga förmågan och självinsikten. "Mamman bara försvann, poff! Spela roll", typ.
En psykiater kommenterade detta i Plus-artikeln om Madsens barndom.
Generell och enkel beskrivning, men mycket träffande i Madsens fall:
Citat:
Psykiater: Barndom är avgörande
– Hur vi interagerar – eller inte interagerar – med våra föräldrar i barndomen är betydelsefullt för hur vi blir som vuxna, säger psykiatern Henrik Day Poulsen.
Han känner inte till Peter Madsen närmare och kan därför inte uttala sig specifikt om honom, men han berättar hur sambanden ser ut generellt.
– Om samspelet mellan föräldrar och barn inte fungerar så leds barnet inte in på rätt spår.
Psykiatern säger att en barndom med en mycket dominerande och känslomässigt distanserad far kan vara svår.
– Det är helt klart något som är onormalt för ett barn. Det att du saknar känslomässig reaktion från dina föräldrars sida innebär att du kan bli känslomässigt förvirrad och ibland känslomässigt avtrubbad, eftersom du inte lär dig vad empati är, säger han.
Förmåga att reflektera
Att en person inte ser det som något stort problem att ha tvingats bryta kontakten med sin mamma i tidig barndom är enligt Henrik Day Poulsen något som man skulle fördjupa sig i vid en mental utredning.
– Det är inte helt normalt att säga ”hon var helt enkelt inte där längre”. De flesta människor skulle beskriva det som en väldigt stor saknad om man plötsligt lyfts bort från din mamma och pappa.
- Det säger kanske också något om hans förmåga att reflektera över sig själv och sina egna känslomönster, säger Henrik Day Poulsen.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/k...adsens-barndom
