Tråden om Krimhalvön

En roadmap till medlemskap i EU, samt hjälp på vägen med de reformer som då krävdes för en modernisering av samhällsstrukturen. Ett villkorat första lån.
Ryssland erbjöd i princip bara ett större kortfristigt lån (3 miljarder usd), som J behövde för att förhindra en annalkande statsbankrutt..
Bättre alternativ för stunden måhända men förödande på sikt om man blivit kvar i den ryska efterblivna ekonomiska sfären.
Det val man gjorde kostade bl.a. Krim t.v.

Min ignorans skulle bestå i att jag inte insett att Ukraina var ett "lydrike" under Janukovitj m fl? Ja tänk då måste jag verkligen ha missat något väsentligt trots att jag följde både ukrainsk och rysk rapportering under krisen och läst såväl proryska nätsidor som rysshatande krönikörer. Men inte ens bland de mer seriösa putinhatande rysslandskännarna har jag hittat någon sådan beskrivning. Än mindre hos mer neutrala historiker som Sakwa. Då kanske du kan hjälpa mig på traven - ge mig en referens till en etablerad historiker som beskriver Ukraina i termer av ett lydrike under de ledare du nämner! Så ska jag ta tag i de övriga trådändarna därefter.

Så varför lyckades man då med en ledare i det mångdubbelt större och starkare Ukraina och inte i mindre och svagare länder som Georgien - som man t o m tidigare invaderat? Räckte inte agenterna till där för att fixa valet i önskad riktning?

Jag tror du inser själv att den rövarhistorien inte går ihop. Verkligen svårt för den som tänker logiskt att "ta till sig".

Nu tjänstgör jag inte i Kreml så jag har inte inside om det, men man kan väl förmoda att man betraktade Ukraina som ett vitalt intresse (marinbasen) till skillnad från Georgien.
Har du inga källor i Kreml?

Med andra ord stämmer inte alls berättelsen om att Ryssland försöker hålla alla tidigare sovjetrepubliker under klacken. Anledningen till att din och andras story inte logiskt hänger samman är att den bygger på en falsk dikotomi. Enklare uttryckt en svartvit bild av skeendet som inte håller för en verklighetscheck. För Ukraina kan det nämligen aldrig handla om ett antingen-eller när det gäller kontakter med Ryssland eller andra europeiska länder.

Men visst spelar marinbasen en nyckelroll i det geopolitiska spelet. Låt oss se:
Krim och flottbasen Sevastopol var den viktigaste bland de frågor som inte reddes ut då Ukraina och Ryssland gick skilda vägar. Flottbasen är central för Rysslands säkerhet och landets storpolitiska ambitioner. Ryssland och Ukraina hade år 2010 avtalat om att förlänga Rysslands arrendeavtal till minst år 2042. Kuppen i Kiev påminde Kreml om att den föregående ukrainska presidenten Justjenko hade hotat med att inte förlänga det ursprungliga avtalet efter att det gick ut 2017. Den nya ukrainska regeringen uttalade en ambition att gå med i Nato. Att Ryssland under alla omständigheter vill bevara en av sina viktigaste örlogsbaser kan vi ta för givet. Rent krasst spelade omsorgen om den ryska befolkningen på Krim antagligen en mindre roll, men den nya ukrainska regimens avskaffande av minoritetslagarna och allmänt antiryska retorik garanterade att annekteringen fick brett understöd bland lokalbefolkningen.

Sevastopols ställning hade alltså varit osäker sen 1992, och maktskiftet i Kiev innebar ett konkret hot; Ryssland hade möjlighet att lösa frågan permanent med minimala risker och gjorde det. Mot bakgrund av detta är det högst sannolikt fel att av fallet Krim dra längre gående slutsatser om Rysslands avsikter. Rysslands defensiva intresse för Sevastopol säger i sig ingenting om t.ex. expansionistiska avsikter på annat håll.

När krisen började hade både Ryssland och Ukraina ca 20 – 25 000 soldater stationerade på Krim. Trots den starka militära närvaron skedde maktövertagandet i det närmaste oblodigt. De ukrainska trupperna gjorde inget motstånd, de grupperade sig inte ens för att försvåra den ryska operationen. Vapendepåerna och ukrainska Svartahavsflottan övergavs intakta. Fartygen lämnades sedan tillbaka till Ukraina. I slutändan övergick över hälften av de ukrainska trupperna i rysk tjänst, medan under 10 % fortsatte i den ukrainska armén. Händelserna på Krim visade att ukrainska armén var ovillig eller oförmögen att försvara kuppregimen.

Det är mycket sannolikt att hade inte baltländerna skyndat sig in i NATO hade Kreml förr eller senare resonerat likadant betr Kaliningrad, dvs att "fientligt" sinnade länder omger basen är oacceptabelt.
Det kan knappast ses som en särskilt långtgående slutsats.
Rysk expansionism behöver inte enbart ta sig uttryck i annektering av andra länders territorium.
Putins verktygslåda innehåller mer än Stalins.

Ja, det är mycket du har missat. Läs varken DN eller Pravda om du vill ha information om vad som sker i Eurasien.

Sakwa neutral? Skojare där.

Seriösa historiker gör inte långtgående analyser av skeenden sedan 1991. Då rekommenderas i stället geopolitiska analyser från Stratfor eller Geopolitical Futures.

Du talar verkligen med kluven tunga. I ena stunden har Ryssland "storpolitiska ambitioner" och identifierar Krims "nyckelroll i det geopolitiska spelet". Dessförinnan beklagar du dig inför påståendet om att Ryssland skulle utöva kontroll över sin intressesfär.

I korthet, kognitiv dissonans eller ohederlig och manipulativ argumentation.

Den regionalmakt som agerar för att kontrollera skeendena i sin intressesfär har inte expansionistiska ambitioner. Däremot har Ryssland historiskt -- från Ivan den förskräcklige till Tjernenko -- agerat för att expandera sin intressesfär, oftast för att förhindra en intern kollaps. Poängen som jag försöker lyfta fram är att Ryssland förlorade kontroll i och med Majdan. Med andra ord förflyttades buffertzonen närmare Moskva, vilket innebar en strategisk reträtt för ryska intressen, dvs. en inskränkning av intressesfären.

Sanslöst bisarra slutsatser du drar, ren fiction och sagoberättande.

Händelserna på krim visade bara att de ukrainska trupperna där inte ar villiga en direkt konfrontration med rysk trupp där , inget annat.

Frågan om basen var ju utredd, de hade arrende till 2042, du skriver ju det själv, och Ukraina bryter inga avtal, det gör Ryssland.

Nu smiter du undan frågan. Du skrev om Ukraina som ett ryskt lydrike innan Maidan. Det är ju självklart inte detsamma som att Ukraina ingår i Rysslands intressesfär, på samma sätt som - inga jämförelser i övrigt - Finland ingår i Sveriges.

En rätt kufisk synpunkt på historieskrivning. Jag har framför mig ett dussintal böcker skrivna av akademiskt renommerade författare som analyserar skeenden på 2000-talet. Och vad i hela friden får dig att underkänna Sakwa? One-liners i recensioner som skränar "Putin-apologet!"?

Inte ens hos en sådan notorisk putinhatare till historiker som Garton Ash har jag kunnat hitta någon beskrivning av Ukraina i termer av lydrike.

Så framstår det endast för den som har en svartvit världsbild. Ja, Ryssland vill självklart ha kontroll på skeenden inom sin intressesfär, men det betyder inte att strategin här är att utöka sitt territorium och inrätta lydregimer, vilket du tycks tro. Kreml under Putin är betydligt försiktigare. I det geopolitiska spelet ser man att USA verkar enligt den strategi som lades fram av Brzeziński i The Grand Chessboard, där han pekar ut Ukraina som nyckeln till att slutgiltigt knäcka Ryssland. Det är i det ljuset man ska förstå de öppna amerikanska provokationerna i samband med Maidan.

Kan du utveckla?

Din vana trogen flyttar du återigen målstolparna. Men nej, enbart super-, stor- och regionalmakter har intressesfärer -- och Sverige passar inte in på någon av dessa termer.

För övrigt ingår Finland i buffertzonen Intermarium, dvs. sträckan mellan Östersjön och Svarta havet. Det är den del av Europa som sträcker sig från Finland ned till Bosporen via Baltikum, Visegradnationerna, Rumänien och Bulgarien.

Frågan avser dock huruvida du förstår att Ryssland agerar i försvar för att skydda sin intressesfär, vilket inom Europa omfattar Vitryssland, Ukraina och Moldavien. Och då Majdan medförde ockupation av Krim, alltså inte bara Sevastopol, liksom stridigheter i Donbass är detta en klar försämring av det geopolitiska läget. Slutligen är min poäng att detta uppstod genom en serie felkalkyleringar av Ryssland.

Det finns åtskilliga historiker som skrivit om bl.a. Brexit. Men det faktum att historiker skrivit böcker om i tiden närliggande skeenden gör inte analyserna trovärdiga. Det rör sig alltså om ett felslut från din sida.

Du skrev neutral, vilket jag inte kan tolka som annat än ett skämt. Jag har ingen glädje av apologeter, oavsett vilket läger dessa hejaklacksledare vurmar för.

Timothy Garton Ash är främst en självgod britt vars texter är påminner om krönikor i den liberala pressen. Läs geopolitiska rapporter i stället och sluta upp med tramset.

Vad som avses med lydrike är helt enkelt att Ukraina, liksom Vitryssland, kontrollerats från Moskva så till den grad att det ryska nationella intresset ofelbart sammanfallit med ukrainsk utrikespolitik. (Re: energiförsörjning och militära muskler.)

Nu börjar jag tro att du saknar tillräcklig läsförmåga. Ingenstans har jag påstått att Ryssland haft för avsikt att expandera territoriellt. Kontroll över intressesfären är en defensiv taktik. Skillnaden oss emellan är att jag inser att försämringen av denna kontroll är resultatet av ett ryskt självmål i utrikespolitiken.

Jag skulle föreslå Halford Mackinder, eftersom hans geopolitiska fundamenta i nästan varje avseende sammanfaller med Brzezinskis. Det handlar helt enkelt om att begränsa Rysslands intressen genom ett ingrepp i Eurasien. Jag skulle däremot hävda att Kazakhstan, vad avser naturresurser och geografiskt läge, är lika viktigt som Ukraina.

Med lydrike avses en stat som står i avtalad beroendeställning till en annan stat genom vasallskap eller tributplikt. Inte med någon tänjning på det svenska språket stämmer det in på Ukrainas förhållande till Ryssland. Ja, inte ens i överförd bemärkelse. Att Ukrainas utrikespolitik har implikationer för Rysslands nationella intressen är trivialt sant och gäller också för en lång rad andra stater.

Det må jag säga var en pösmunkig, för att inte säga rent megaloman, attityd till historiker av facket. Jag kanske ska påminna dig om att du beskyllde mig för att vara ignorant eftersom jag inte förstår att Ukraina var ett ryskt lydrike före Maidan. Det bör jag nog i så fall ta med knusende ro eftersom inte heller sådana experter som (den självgode) krönikören Garton Ash eller historikern Sakwa kommit till den insikten.
Men nu var det ju Ukraina det gällde och det var där de amerikanska intrigerna åtminstone delvis visat sig lyckosamma.

Vari består det ryska självmålet, menar du? Alternativa åtgärder?