Deprimerad, arbetslös, ensam.

Hej,

Ja som titeln, vad fan gör man nu?

Jag tror jag har levt med en återkommande depression de senaste åtta åren vilket har medfört att jag står utan gymnasieexamen, utan några bra arbetserfarenheter, knappt någon kontakt med familjen och knappt en vilja att leva.

Ibland får jag episoder där jag gör allt perfekt. Min träning går extremt bra, jag träffar vänner och skapar nya relationer, presterar på jobbet jag har för tillfället. Men sedan går allt åt helvete, jag orkar knappt röra mig ur sängen, jag får tvinga mig att äta för att inte förfalla totalt, jag ligger bara i soffan och kollar re-runs hela dagarna tills det är dags att sova igen.

Min familj och vänner vet inte om att jag är arbetslös, att just nu lever jag på sista kronan och jag är inte långt ifrån kronofogden. Föräldrarna har förväntningar på mig, tror att allt är bra och att jag har en plan. När de frågar vad mina planer är lyckas jag alltid leda bort frågan och inte ge ett klart svar, jag lämnar de med någon form av intryck att "han löser det, han är på gång nu".

Sanningen är att jag går runt med ångest hemma, jag känner mig seg i huvudet, jag har svårt att minnas saker och jag har väldigt svårt att fokusera på saker. Man kan prata med mig och jag kan kolla på personen som talar med mig, men sen när det är min tur att svara har jag antingen glömt bort vad det handlar om eller varit såpass disträ att jag inte hört ett ord.

Jag har arbetat som extra på ett företag där det gått bra för mig, jag har varit omtyckt och varit en av de bästa på att göra arbetsuppgifterna, men tyvärr fanns det inte några utvecklingsmöjligheter på företaget, jag har gjort samma monotona uppgifter sporadiskt i 2,5 år.

Jag har gått på arbetsintervjuer, skickat in CV och personliga brev från grunden till alla arbetsgivare, det har alltså inte varit några massutskick. Men ändå verkar jag få ett nej från nästan alla, jag antar att jag inte är tillräckligt trevlig, glad på livet och intresserad av allt som händer i omvärlden vilket verkar vara rekvisiten istället för vad man kan bidra till arbetsplatsen. Det är konstigt för på min tidigare arbetsplats har det alltid varit lätt att sätta fram en fasad och vara extremt trevlig mot kunder och kollegor för att sedan slappna av när jag är ensam.

Arbetsgivare undrar vad jag har gjort mina senaste 4-5 år när jag har så mycket hål i mitt CV. Ofta blir det väl dåliga lögner och påhitt för jag kan väl inte säga att jag legat på soffan 2-3 månader åt gången då och då, utan något driv att göra något under den perioden.

Hur fan går man vidare? Hur tar man sig ur denna djupa svacka?

Jag vet att om någon gav mig möjligheten att arbeta på ett mentalt stimulerande jobb där man ständigt lär sig så skulle jag alltid hålla mig i framkant och lyckas extremt bra. Jag lär mig lätt, extremt lätt, och kan bli självgående extremt fort. Trots att det var extremt länge sen man satt i skolbänken, extremt länge sen man läste böcker eller utnyttjade hjärnan lyckades jag ändå klämma ur mig 1.4 på Högskoleprovet. Det måste ju visa att jag har någon form av logiskt tänkande och faktiskt kan ta åt mig information. Det är tråkigt att det inte finns några arbetsgivare som kan se bortom personers erfarenheter och studiebakgrund. Det finns säkerligen en stor skara människor som har mer erfarenheter och mer studier i bakfickan, men som ändå skulle göra ett sämre jobb än jag.

Jag vet inte riktigt vad jag vill få ut av denna tråd; någon form av diskussion med er kära flashbackare? Eller bara få vädra lite av mina tankar som jag inte kan göra med familj och vänner.

Väl mött!

Fortsätt söka jobb, TS.

Alla behöver en dos mental stimulans i livet och jag menar att alla även behöver fysisk stimulans. En kombination av jobb och dagliga promenader kanske vore nåt? Viss gemenskap kan du ju få från jobbet, resten kan du få från familj om den möjligheten och viljan finns där. Jag tror att du har alla möjligheter att bli bättre om du gör rätt val. Du skriver att du har daglig ångest. Vet du varför du har det?

Varför döljer du din situation och hur du mår för din familj? Skäms du?
Det skulle kanske kännas bättre om de visste hur det står till. Har du fått någon hjälp från vården med din depression och ångest?

Ska du inte satsa på att utbilda dig då? Förstår att det kan kännas tufft om du mår dåligt men då får du ju något att göra också. Det blir förstås lättare att få jobb om du skaffar en utbildning i ett yrke där det behövs folk.

Ja, jag har ångest över att jag inte kommit någonstans i livet. När jag var yngre var det jag som var den "framtida stjärnan" i mina umgängeskretsar. Jag har nästan alltid varit den smartaste, den person alla vände sig till för hjälp. Jag har varit svensk elit i två sporter och jag har väl i stort sett alltid presterat när jag väl haft motivationen till det. Nu istället är jag ett vrak som ständigt tänker "tänk om" jag hade gjort si och så, då hade jag varit på en helt annan plats i livet. Samtidigt som många av mina ambitiösa vänner tar civilexamen, jobbar som IT-konsulter, platschefer m.fl. så står jag still sedan 6 år tillbaka och inte utvecklats nånting. Det har jag ångest över.

Jag lyckas aldrig fullfölja att ta kontakt med vården. Jag har varit i kontakt med dom och dom har bett mig boka en tid för ett personligt möte men jag tror inte jag skulle klara av att öppna mig så mycket för någon. Jag skulle nog bryta ihop, när jag går igenom processen i huvudet att öppna mig för någon på det viset så börjar jag nästan gråta för mig själv.


Ja, jag skäms över vilket vrak jag blivit trots alla möjligheter jag har haft.

Jag vet att jag har en väldigt hög arbetskapacitet, vilket gör att jag har en vag plan av att börja studera när jag väl fått ett arbete. Att kombinera kommer inte bli något problem. Det viktigaste för mig just nu däremot är att få ett jobb för räkningarnas skull och sedan kombinera arbete med studier, ur ett ekonomiskt perspektiv funkar alltså inte det omvända.

Finns det inte möjlighet att du kan göra något eget istället. Kanske någon webbsida, app osv? Att vara anställd funkar inte för alla.

Absolut, att vara min egna chef vore något. Men det är enklare sagt än gjort. Det finns extremt många webbkodare, mer än efterfrågan och dessutom klarar mindre företag av att titta på en youtube-guide och sedan fixa en enkel hemsida m.h.a WordPress.

Visst kan det vara något att utveckla en app, men att på något sätt lyckas göra sig ett leverne på det är få förunnat. Håller du inte med?

Jo du har rätt, lätt är det inte. Tror det ska finnas lite drivhus och sånt där unga människor jobbar med egna affärsideer. Kanske skulle kunna vara stimulerande att komma ut och träffa lite andra drivna och kreativa människor.

Med hemsida tänkte jag mer en egen hemsida. Kanske något på youtube eller liknande, finns rätt så mycket i den nya tekniken som kommer.

En annan tanke är ju kanske också att du bör satsa lite mera på personliga relationer som partners, då brukar man kunna rensa ut en del och få energi att komma vidare i livet.

Sluta skämmas, har du problem så tar du hjälp för dem annars löser sig ju ingenting. Saker kommer inte ändras av sig själv.

Förstår, ekonomin är såklart ett problem, men kan du inte få CSN? Går ju också att ha extrajobb medan du pluggar. Jag fattar att du vill ha ett jobb helst, men om jag förstod saken rätt har du försökt med det redan i många år, vad skulle ha ändrats av sig själv nu menar du?

Du svarade inte på frågan om du tagit någon hjälp av vården. Du kanske behöver lite verktyg att tänka på ett annat sätt, lite terapi kanske vore nåt?

Hur man går vidare? man inser hur bra man har det och sluta tycka synd om sig själv. Din största idol verkar ju vara dig själv. Så sluta ta genvägar och investera i en utbildning till något du vill bli.

Depression kan drabba vem som helst. Du kanske inte längre ska jämföra dig med dina vänner eftersom du har halkat efter på grund av depression och otur. Ditt liv och din vardag är inte värdelöst, du bara jämför dig med dina vänner som har lyckats bra redan i livet. Det har inte du ÄN.

Jag vet inte om detta är en bra jämförelse men du vet ju att alla idrottsutövare inte slår igenom samtidigt. Vissa kan bli proffs redan vid 16 års ålder. Andra kanske slår igenom 5-10 år senare. Det betyder inte att de som slår igenom senare har misslyckats, bara att de kanske har stött på hinder som förskjutit deras framgångar framåt i tiden. Om du inte är nära pensionsåldern har du alla möjligheter att lyckas lika bra som dina vänner! Bara ha tålamod och våga sätt upp mål, men dela upp målen så att du känner att du hela tiden tar små steg framåt.

Sertralin>arbete>Xanor>brud>barn

Skaffa truckkort?

Smash N grab?

Panta burkar?

Sälj knark?