Stig Larsson, geniet

Nu när KRIS blivit lite aktuellt igen, med Frostenson Arnault affären och kulturföreningen Forum, så blir det lite sorgligt att reflektera över Stig Larsson roll i utvecklingen.
Såg någon slags dokumentär om Stig Larsson som slutade med att han var ute och fiskade med Kim "Rocker" Kuusisto. Ja, herregud.
KRIS började ju med en tidskrift "Kod" som Stig och ngn kompis (Åke Sandgren) hade. Sen kom Horace och Anders Olsson och lite konstnärer med i bilden och det blev KRIS. Då kunde en artikel nå verkliga höjder. En typisk inledning kunde vara:
"'grekiskt ord' (i stort sett valfritt) låt mig börja där.".
Sen gick väl luften ur det hela och nästa generation redaktörer var stabila hästar med riktigt låga odds för att lyckas Akademiskt.
Och Stig Larsson var litterärt alibi, den ende som kunde skriva i gänget.

KRIS förtjänar viss respekt ändå. 1985 körde man till exempel en text av Ernst Jünger: Historia in nuce -- lyckohjulet. Den publicerades ursprungligen i Das Abenteuerliche Herz (1938). Och svensk kulturell debatt hade på 80-talet sannerligen inget överskott på sådant material: tyska 30-talstexter av konservativ typ.

Lite OT nu men. Vad gäller Stig Larsson så är han i mina ögon ännu ett exempel på det litterära Västerbotten (PO Enquist, Sara Lidman, Torgny Lindgren). Larsson är ju från Umeå.

Larsson står för en gubbsturig egensinnighet som bara blir bättre med åren och som är i någon mening "norrländsk". Lägg till det lite tjack och s&m och du har en perfekt mix.

Jag tror mycket av Larssons popularitet i kris-gänget kan förklaras med att han var exotisk iom att han kombinerade intellektualitet med att jaga damer på krogen och känna kriminella och ta droger

Jag kan tänka mig hur den asexuelle och fysiskt hämmade Horace alltid stått i skuggan och beundrat och skördat fallfrukterna av sin sexuelle vän

Samma beundran verkar funnits i relationen med Jean-Claude aka ”Klådan”. Horace verkar idoliserat honom. En sexuellt utlevande person som tog för sig av livet! En ”gentleman”! (Horace ordval, det han menar är Fittmagnet)

Det var förstås ett kittlande inslag i en grupp hämmade hyperintellektuella postmodernister.

Stackars Stig framstod som både gaggig och sunkig (och sannolikt full) i SVT:s Opinion Live.

Han tror inte på anklagelserna mot kompisen Klådan. De 18 samstämmiga vittnesmålen i DN avfärdar han med att "fler än 18 stödde Hitler".

Känns som att det är intellektuell ridå för "geniet".

Tycker det är väldigt mycket skämtande om den gamle gode Stig i tråden nu

Ni har väl inte glömt bort - Likar, Matar och Natta de mina?
Enligt mig något av det bästa som skrivits på svenska.

Visst, När det känns som att det håller på att ta slut, är en helt annan stil.
Stig säger själv, att han inte kan skriva som på 80 och 90-talet längre.

Han sa som det var i kvällens Opinion: "Det är så här, att ni som sitter på kultursidorna och som jobbar på tv, som du (pekar på Daniel Sjölin) - ni vet ju att ni är ett slags b-lag"

Det är tydligt att när han övergav amfetaminet så blev det flaskan som ersatte. Väl tilltagen dubbelhaka, stor mage, men platt röv och spinkiga ben. Aldrig varit storbyggd i något avseende, men det är ju ett klassiskt alkisutseende.

Förvånar väl inte så mycket men trist att se. Han passerar nog inte 70-årsgränsen.

Det trista är väl att han så uppblåst vilar på gamla meriter och så långt efter sitt bäst-före-datum fortsätter att posera som "geniet".
Det blev ju bara pinsamt när han kallar dom övriga runt bordet för ett B-lag.
Lite komiskt också, eftersom han själv onekligen både såg ut och lät som en A-lagare

Ja, inte roligt att se. En gång i tiden var Larsson en genialisk och provokativ författare - ja, jag menar att han levde upp till epitetet geni, på 80-talet. Med den reservationen att det är svårt att veta om hans filmer, pjäser och böcker kommer att stå sig över tid. De är så tätt förknippade med kultbildningen kring hans person och med tidsandan, det dystra 80-talet... Idag har tidsandan svängt om till ökad moralism, politisk korrekthet om man så vill. Då hade det varit "coolare" om Stig Larsson blivit medieskygg, gått under jorden så att säga. I stället för att sitta som en trind A-lagare och bara vara nästan provokativ.

SL har gett mig några av de största läsupplevelserna i livet. Komedin I tyckte jag t.ex. var sjukt bra.

Så otroligt synd att han inte har kunnat hålla sig ifrån drogerna. Är ruskigt nyfiken på vad han skulle ha kunnat skriva idag om han varit frisk och alert.

Hans sätt att skriva dialog...

Är en aning kluven gentemot Stig efter att ha avslutat boken "Introduktion". Det fanns delar som jag verkligen tyckte om, speciellt i början av boken och när jag påbörjade läsningen tänkte jag för mig själv att detta kunde bli en favorit. Men ju längre in i "handlingen" jag kom desto sämre blev det, inte bara händelseskildringarna utan också språkbruket. Självklart förstår jag att det är ett medvetet val att blanda in talspråk och absurditeter därför att det tillhör boken. Samtidigt hade det kunnat göras på ett så mycket mer erfaret sätt. Jag menar Introduktion är skriven efter 5-7 år som författare, ändå påminner texterna om hur jag själv skriver när jag är jävligt full eller övertrött och spyr ut mig allt som kommer inifrån huller om buller. Jag förnekar inte att Stig en gång i tiden haft ett skarpt sinne, för den uppmärksamme finns dessa spår utspritt lite här och var och då tänder det verkligen till. Men däremellan? Jag kan inte avgöra om Stig verkligen haft ett stort grepp om sitt kreativa skapande och därmed kunnat skriva väldigt utzoomat utifrån sig själv för att leka med sina läsare. Eller om allt detta bara är ett spel för gallerierna när han i själva verket varit ganska lat.

Att skriva en bok som Stig Larsson känns inte som en vidare utmaning. Så länge man behärskar språket någorlunda väl går det dikta upp vilken skit som helst och när man inte längre kommer på något mer att skriva i just denna händelse avslutar man det hela med ett abrupt slut. I bästa fall med något som återknyter till det som just skrivits. Återupprepa denna procedur till att du har ca 40-50st olika händelseförlopp och lägg dem sedan efter varandra lite huller om buller. Mycket makes no sense men det är lite av poängen. Att pussla ihop alla dessa delar till en fullständig story sker hos läsaren som automatisk lägger till egna pusselbitar och fyller igen logiska luckor. Vips så har du boken ”Introduktion”. Om du lägger ner lite mer vikt på texterna och till och med spetsar innehållet med vissa intellektuella betraktelser har du Autisterna.

Slutet på Introduktion med Kicki, Katarina och Johan var extremt dåligt och ointressant. Nästan på ett sätt som får mig att undra om jag missar poängen. Är introduktion egentligen den riktiga skitboken som nämns i förbifarten? I såna fall har han ju verkligen lyckats.

Någon som läst den senaste Folk på ön?

Har avverkat knappt hälften. Än så länge är den ... ja, gemytlig är nog ordet jag skulle välja. Ganska pratig och rätt charmig, med idel fritt associerande utvikningar åt alla möjliga håll. Det är nog ungefär som att sitta på Rosa Drömmar och höra Stig prata om allt han kommer på. Men skriven med stor kärlek till ön och de ofta ganska trasiga människorna där, det är lite rörande ändå. (Slutet av boken lär dock vara en lång rant om ... ja, ungefär allt, och i synnerhet allt som är fel. Återstår att se hur charmigt det kommer att vara.)