Myndighets frågor vid utlämnande av allmän handling

Ja. Det styrs av Avgiftsförordningen. Av den framgår att myndigheten normalt har rätt att ta ut ett belopp som täcker de egna kostnaderna för framställning av kopior, inte mer. Upp till tio sidor ska du få ut gratis.

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/avgiftsforordning-1992191_sfs-1992-191

Jag tycker att du har en onödigt grinig ton. Och saken är den - apropå "tyckande" - att du inte har presenterat något direkt bevis för att en myndighet inte skulle ha möjlighet att i vissa fall lämna ut handlingar elektroniskt utan att göra det i andra. Jag antar att du förstår att det inte följer automatiskt ur "portalbestämmelsen" i 2:1.

Jämför:
Regel: "Alla får påsar"
Hindrar den regeln personen som har påsar att dela ut stora plastpåsar till vissa och små plastpåsar till andra?

Vad som är mer intressant i TF är den år 2002 tillkomna ändringen i 2:13:


Enligt denna utmärkta sida: http://www.allmanhandling.se/i-vilken-form-ska-det-ske/ infördes det s.k. utskriftsundantaget för (...) att förhindra att personer fick ut stora datamängder i elektronisk form med risk för intrång i enskildas integritet.

Vidare skrivs:

Samtidigt påpekade lagstiftaren att det kan finnas fall då det står klart för myndigheten att det inte föreligger någon risk för ett otillbörligt integritetsintrång om en kopia av ett ”datamedium” lämnas ut (prop. 1973:33 s. 86)

FUP:ar är handlingar som utan tvekan ofta innehåller uppgifter som kan ses som ett intrång i enskildas integritet om de lämnas ut. Det är därför med hänvisning till TF 2:13 knappast förvånande om en domstol väljer att inte vilja lämna ut dem på elektronisk media. Samtidigt öppnar den ju upp för att lämna ut elektroniskt i vissa fall. Det är inte särskilt kontroversiellt att anta att en journalist som i yrket begär en utredning kan antas hantera den på ett sånt vis som garanterar att risken för integritetsskada minimeras, den är ju bland annat bunden av de pressetiska reglerna.

Att då lämna ut till en journalist men inte till dig utgör då inte något brott mot vare sig de allmänna bestämmelserna i TF eller diskrimineringslagstiftning (vilken då?). Det tycker jag man kan komma fram till utan att ens behöva dra in PUL i resonemanget.

Detta sagt så vore det intressant om någon drev frågan till JO. Domstolsvägen tror jag inte ligger öppen, eftersom det ju saknas skyldighet att någonsin lämna ut handlingar elektroniskt.

Vad ska det stå i formella beslutet? Dom nekar inte att lämna ut FUP men dom vill inte skicka till privatpersoner som inte har utgivningsbevis. Rättsläget är inte helt klart olika myndigheter gör olika tolkningar. Jag vet en myndighet som varje dag skriver ut myndighetsbeslut från PDF och sen skickar dom dom med vanlig snigelpost till Nyhetsbyrån Siren. Stenålderstänk men lagen har inget annat krav.

Det är som att jag skulle beställa en FUP från en tingsrätt och be dom komma och leverera den till mig personligen med skivan på ett silverfat. Och om dom säger nej så kräver jag ett beslut. Så går det inte till.

Samtliga myndigheter har ju att beakta RF 1:9 om allas lika inför lagen och sedan finns ju den generella serviceskyldigheten för myndigheter som följer av FL 4. Det finns en annan tråd från 2015 om just detta, vet inte om JO uttalat sig i frågan.

Att dom nekar dig ta del av beslutet elektroniskt. Jag drev en sådan fråga en gång, utifrån att endast genom detta kunde jag vara anonym. TR tröttna på mailandet, och skickade sedan det till mailen.

Tyvärr är JO:s uttalanden på området inte kristallklara och inte heller helt aktuella, varför någon befintlig och tydlig praxis att hänvisa till i ett fall som detta inte finns såvitt jag vet. Men JO borde helt klart pröva frågan och enligt min mening uttala kritik.

Att ta betalt för digitala kopior förefaller ha ett tveksamt stöd i avgiftsförordningen, eftersom avgiften avser täcka myndighetens kopieringskostnad (dvs en faktisk kostnad). I detta fall vill man förvisso inte ta betalt för digitala kopior utan för en fysisk kopia, men domstolens agerande blir ändå något tveksamt eftersom man enkelt kan undvika nämnda kostnad genom att lämna ut en digital kopia. Att ställa till med besvär för den enskilde på det sättet är inte förenligt med förvaltningslagen och serviceskyldigheten, dessutom kan det strida mot förordningen (2003:234) om tiden för tillhandahållande av domar och beslut, m.m., men den är iofs subsidiär och gäller inte alltid när man lämnar ut domar, och sannolikt inte i detta fall.

Argument likt de ovan kan föras fram, men håller kanske inte så långt.

"Säker mail" har ju domstolarna tillgång till, där filstorleken tillåts vara större och du öppnar mailet på en webbsida varefter det raderas efter en månad från servern. Därutöver kan man sälja USB-minnen med filerna på.

Men låt oss betänka vad PuL faktiskt säger. En FUP är knappast strukturerade uppgifter i PuL:s mening varför endast ett begränsat antal bestämmelser i PuL gäller, inte hela lagen. Bland annat får personuppgifter inte behandlas om det kränker den registrerades personliga integritet. Så kan vara fallet med en FUP. Däremot så gäller TF före PuL, vilket borde åsidosätta PuL i dess helhet i ett fall som detta.
Bestämmelsen i OSL om att sekretess kan föreligga om det är nödvändigt enligt PuL blir ju ett märkligt cirkelresonemang mot den bakgrunden, och jag vet faktiskt inte hur frågan ska få sin definitiva lösning.

Min uppfattning är att PuL förvisso hindrar en myndighet från att lägga upp domar och beslut till allmän beskådan på internet, men inte från att skicka dessa i elektronisk form, t.ex. över mail.

Domstolens agerande är märkligt och inget jag nånsin stött på. De har helt klart valt en märklig och egen väg som ingen annan domstol tillämpar, kanske för att någon på domstolen känner offret i fråga?

Sekretessfrågor på domstolar överklagas väl till hovrätten, inte till kammarrätten. Värt att göra ett försök?


EDIT:
Var lite för snabb, råkade prata om domar och beslut på några ställen. Bortse från det, det gällde ju en annan typ av handling, en FUP såklart.

Högsta förvaltningsdomstolen och JO har båda ansett att man kan ta betalt för digitala kopior med stöd av 4 § första stycket 8 avgiftsförordningen - se HFD 2013 ref. 21 och JO:s beslut 1149-2015. Det förutsätter dock att det fattats ett beslut om grunderna för att ta ut avgift.

Jaha, se där. Är detta rättsläge nytt eller har det rått en liknande tolkning under längre tid? Har bestämt för mig att jag läst äldre JO-praxis där JO tagit avstånd från en sådan tolkning av avgiftsförordningen, men det kanske föll på någon teknalitet den gången, om jag minns rätt ens.

Den nämnda tolkningen är en skymf mot TF för övrigt (med det är ju rättspolitik och bör inte avhandlas här).

Eftersom HFD slagit fast att det är så och det inte beror på någon ändring av avgiftsförordningen så har det naturligtvis varit så en längre tid. Huruvida det varit klarlagt en längre tid dessförinnan är en annan sak.