Kan man leva utan hopp ?

Där ser man, då kan man det alltså.

Är vi alla överens nu ?

Det sägs en gång i tiden en person ramlade i en håll även om det inte var kallt eller även om personen åt djur som ramlade ned då och då så överlevde inte personen mer än 2 eller 3 år tror jag det var, på grund av personen tappade hoppet att någon skulle hitta honom, och av ensamhet.

Jag hoppas det var en teoretisk anspelning på din frågeställning och inte något du faktiskt tänker genomföra?

Hopp. Den teologiska definitionen av det är Pandoras box, där all världens helvete och himmel släpptes ut och det enda som blev kvar var just hoppet. Den metaforen för den mänskliga intuitionen att överleva är rätt passande tycker jag. Med det sagt är jag allt annat än religiös.

Som någon begåvad själ skrev tidigare: innan du kan söka svar på din fråga, behöver du förstå vad det är att leva. Vad ger dig mening i livet? När livet inte gör det - vilket händer alla varje dag/vecka/månad/år - så blir du påmind om vad som gör livet värt att leva. Det kallas hopp. Du hoppas på att få leva för det som ger dig mening i livet. Det som ger dig lycka, glädje och njutning.

Finns en gammal SR-dokumentär ("Meningen med livet") där de intervjuar personer i olika åldrar. En gammal tant ifrågasätter ungas tankar och frågor om just "meningen med livet". Hennes svar är enkelt: meningen med livet är att leva det. Hur du sedan väljer att leva det, är något du kommer definiera och justera för resten av ditt liv. Det finns inga fel och inga rätt. Bara det du gjort och de du kommer att göra. Förlika dig med det och hoppet kommer finnas där som stöd och styrka för de dagar då livet inte är precis som du vill.

Vi måste kanske först definiera hopp? Är det hoppet om evigt liv, hoppet om ett bättre liv i en snar framtid, eller endast hoppet att livet i framtiden inte blir alltför mycket plågsammare än nu?

Så länge vi rör oss med vanliga människor med normal förmåga till kontroll över sina kroppar finns ju alltid döden som en möjlig nödutgång.

Även i fall då personen mist kontrollen över sin kropp finns döden, om än efter ett halvsekel eller mer av utmattning och plågor, kvar som ett sista hopp.

Värre vore det för varelser som Swifts struldbruger, vilka är dömda att leva i evighet i ett konstant pågående tillstånd av kroppsligt och mentalt förfall, vilket samtidigt gör dem socialt utstötta. Men de har å andra sidan inget val...

Jo, planen är att genomföra det.

Själv har man en röd prick ovanför höger ögonbryn.
(En Struldbrug har en röd prick ovanför vänster ögonbryn).

Jag är rätt säker på att alla lever i ev evighet utan att veta om det själva, eftersom minnet från föregående liv förstörs när kroppen förstörs.
Eller om multiversum finns: Man kommer ihåg allt från "föregående" liv förutom point of no return i dödshändelsen.
Med det menar jag händelsen som ledde till döden. T.ex. att du fallet från en tiovåningsbyggnad mot asfalt (100% dödlighet). Hjärnan som upplevde fallet förstörs så det är omöjligt för den individen att komma ihåg fallet i det universumet. Men alla andra minnen förblir intakta i ett annat universum, ett universum där hen aldrig hoppade.
Man kan alltså dö, och sen fortsätta leva i ett annat universum. Och man vet inte ens själv att man dog. Och inte någon utomstående heller i det universumet där man lever.

https://www.pixeltopic.com/image/umy...vrk/?size=full

Det är mer sannolikt att en väldigt självmordsbenägen person börjar tro på detta än andra, normala personer eftersom den självmordsbenägne personen har antagligen tagit sitt liv i en massa olika universum och till slut får han denna konstiga känsla: "Varför lever jag fortfarande? Jag borde vara död nu eftersom jag har varit extremt självmordsbenägen under väldigt lång tid nu, och haft det färdigplanerat osv. men jag dör ju aldrig".
Jag har den känslan.

I vilken mening är detta antagande möjligen sant, eller ens meningsfullt? Jag menar, bortsett från att själva atomerna i kroppen med stor sannolikhet kommer att ingå som delar i framtida levande varelsers kroppar?

Jag vet inte.
Men det är helt enkelt en möjlighet.
Jag editerade mitt tidigare inlägg.
https://www.pixeltopic.com/image/umy...vrk/?size=full

Hopp finns väl inte?
När man förlorar det som inte finns.. vad är kvar?

Ännu en illusion vi förklär verkligheten med, inte helt olikt en tro. Vi har svårt att acceptera okunskapen om verklighetens olika fundament, vare sig det är i livet som vi uppfattar oss leva eller det som sker efter livet, så vi använder något imaginärt, i detta fall hopp, som stöd för att fly från avsaknaden av vetande.

Jag har inget hopp, det har inget med att göra att jag valt att förkasta det, det har att göra med att jag ser igenom konceptets förvrängning av verkligheten, att då tillämpa hopp vore som att sätta en ögonbindel på sig själv. Jag uppfattar hellre verkligheten för vad den är, oavsett hur den ser ut än att förvränga den för att jag inte kan acceptera den.

Dock är jag ju samtidigt medveten om min egen perceptuella begränsning och ser med största sannolikhet verkligheten inte som den verkligen är ändå, men det är inget jag kan kontrollera, det jag kan kontrollera är att inte klä den med massa falska lager för att stå ut med den.

När man sover drömlöst har man kanske inget hopp?

Så länge viljan finns kvar så kan man förmodligen stå stabilt ett bra tag , utan att hoppas på något. Tappar man viljan att vilja så är det hopplöst men har du viljan att hitta hoppet då har du hopp pågrund av din vilja.

Du hoppas inte på att du får mat för dagen det är din vilja och din kropps vilja att du mättar magen.

För inte sitter man utsvulten och hoppas på att man får maten serverad, nejdu din vilja att överleva fixar biffen så att säga.

Luft, vatten, föda och tänkande, det är liv. Hopp? Det gör väl sitt till, men det är inget måste.