tråden om löpning

Grundträning är framförallt ett nyckelbegrepp inom periodisering. Man tränar kroppen med lugn distansträning. När säsongen närmar sig börjar man toppa kroppen med fart. Tanken är att kroppen då ska vara så stark som möjligt för att klara av påfrestningarna.

Själv började springa ordentligt för nåt år sedan. Pressade mig för att springa fort på milen. Gick skitbra i ungefär ett år. Nu är jag småskadad och får köra tråkig rehab. Anledningen för mig var förmodligen att jag är naturligt snabb i kroppen men var jävligt klen i muskler och senor.

Det kanske är helt annorlunda för dig och om du är i 20-årsåldern så gäller ju lite andra regler .

Så är inte bra att göra. Du ska ha ETT mål i loppet.

För när du har sprugit 5 km och är supertrött så kommer du tänka "fan vad jobbigt, jag orkar inte hålla detta tempot, men jag kommer under 42 minuter i alla fall". Och då tvingar du dig inte att öka/ligga på för att klara under 40 minuter.

Vad tänker ni smala och duktiga när ni ser en tjock människa frusta och stöna och försöker jogga i 7:30 på elljusspåret? Skrattar ni inombords och tycker dom tar upp onödig plats?

Vet inte om man är smal o duktig men - tänker absolut inte så. Respekterar alla som kämpar på med träning och vi sysslar ju med samma sak så där finns direkt en slags gemenskap.

Så vi kan va bros? ...för du har ingen egen agenda? ....snälla låt mig bjuda på en öl, behöver vänner.

Jadu Joe.
Jag tycker de är inspirerande och hoppas de fortsätter sin träning.

Är det här din livsuppgift eftersom du postar samma fråga på andra forum på nätet? Tönt.

Har GW börjat träna?

Distans i löparsammanhang brukar vara att man springer lugnt, det vill säga inga intervaller eller trösklar av något slag. Distans bör vara en stor del av veckovolymen, förutsatt att man springer relativt mycket.

Jag tänker bara att det är kanon att personen tränar och rör på sig. Det borde alla göra, tjocka som smala.

Skulle vilja säga "bra jobbat" men undviker oftast det, för jag vill inte att det ska uppfattas ironiskt och hånfullt, vilket absolut inte är min avsikt.

Så himla frustrerande. För några veckor sedan kändes det spänt och ömt i låret och ner mot knät, och jag misstänkte att det var ett löparknä så jag vilade. Det blev inte bättre särskilt fort men jag gav det två veckor och försökte hålla igång med alternativ konditions- och styrketräning. När jag tyckte att jag inte kände av skadan längre började jag springa korta sträckor, 4-6 kilometer (sprang gärna distanspass på 10-14 km, 6-7 gånger i veckan innan skadan).

I onsdags körde jag ett lite snabbare pass och det kändes bra under tiden men timmarna efteråt gjorde skadan sig påmind och sedan dess har jag inte sprungit, bara tränat crosstrainer och styrka.

Klassiskt misstag att vilja komma igång fort antar jag. Jag är egentligen livrädd för att bli långvarigt skadad, för löpningen har blivit en så stor del av mitt liv de senaste 1-2 åren. Hoppas att det inte är något allvarligt ändå, det har aldrig gjort "ont" utan mer känts ömt och spänt.

Inser nu när jag läser det jag skrivit att tålamod inte är min största styrka direkt. Det finns många elitlöpare som missat hela säsonger på grund av skador och här gnäller jag över några veckor.

Bra tips, är 30+ så vissa regler gäller inte längre men väldigt starka ben har jag. Börja med lite distans då tänker jag .