Citat:
Ursprungligen postat av
Whyback
Nu handlade inte min ide om vad han måste eller inte måste känna/"spela", den var underbyggd från en ide om neuropsykiatriskt funktionshinder. Slutsatsen, helt kort, var att OM han ligger i det spektrat, behöver han inte ens spela, det är helt naturligt för honom ( läs gärna några inlägg bakåt, så får du analysen)
Nja, jag har också lite erfarenhet av folk med Aspergers syndrom eller, som det ska heta numera, "högfungerande autism". Och det är två saker som de alla har gemensamt:
1. De kan inte ljuga. De säger alltid sanningen, till och med när den skadar dom själva, och till och med när den är väldigt oförskämd. Det GÅR inte att nå fram till dem, med varför det är olämpligt att gå fram till en främmande äldre kvinna på busshållplatsen och säga: "du ser ut som att du ska dö snart". (True story.) Svaret blir: "jag var ju bara ärlig. Man ska vara ärlig". Till detta hör också en upptagenhet med regler, vad man får och vad man inte får göra. Och att leka polis mot folk som bryter reglerna.
Detta är ju inte M alls, han har inga problem med att ljuga, han är en naturbegåvning på det - och regler skiter han i, han kör sitt eget race!
2. Det andra de har gemensamt, är att de inte kan känna vibbar och atmosfärer, inte kan se högre syften, utan bara ser det mest konkreta, och delarna och inte helheten. De förstår inte konst eller romantik. Pekar man på en vacker solnedgång så får man en föreläsning om vad som händer när jorden snurrar runt sin egen axel. De aspergare jag har känt skulle inte ha sett något romantiskt i Kapten Nemo - det är bara en påhittad figur - eller något spektakulärt och eggande i en konstföreställning på vattnet - det är bara människor som står och gör fåniga rörelser, väcker inga känslor alls. "Måste man stå här och bara vänta på att det ska ta slut?", typ.
Och detta är ju inte M heller, han är ju en drömmare, en romantiker i allra högsta grad!